Visar resultat för..."Bergvall"

Följ med genom 1970-talets Stockholm – en kontrasternas stad med bilar och betong, portvakter och pilsnerkaféer.  

I den nya fotoboken Staden som inte längre är. 1970-talets Stockholm samtalar fotograf Ingvar Lundkvist och Katinka Bergvall, antikvarie på Stadsmuseet, om det Stockholm som var då. Utgångspunkt är den stora mängd fotografier som Ingvar tog i sin tjänst på Stadsmuseet 1973–1983.  

1970-talets Stockholm är småstad och storstad i ett. En ny citykärna har under 1950- och 1960-talet vuxit fram. Moderna kontorshus, bankbyggnader och butikslokaler har poppat upp, samtidigt som underhållet av innerstadens bostadshus är gravt eftersatt. Det moderna tar form intill hus med flagnande fasader, dusch i källaren och avsaknad av centralvärme.  

Det är också en tid där politikens storslagna stadsomvandlingsplaner krockar med sämre ekonomi och den folkliga opinion som nu väcks mot omvandlingens kostnader i pengar och förlorade miljö- och kulturvärden.  

Mitt i detta står Stockholms stadsmuseums fotografer och antikvarier med kameror, pennor och block. Uppdraget är att dokumentera byggnader och beskriva kulturhistoriska värden inför de ombyggnationer som väntar.  

Idag kan vi se på 1970-talet i backspegeln, samtidigt som minnet fortfarande är högst levande. Vad har vi vunnit, vad har gått förlorat, vad blev bra, vad blev mindre lyckat? Boken ger inga svar, men hoppas väcka frågor och funderingar hos dig som läser.  

Det är många som inte vill att du ska läsa den här boken. De vill att du ska titta bort. Men vi kan inte längre ignorera att vår matproduktion bygger på ett system av orättvisor. Det är dags att slå hål på myten om att maten vi äter kommer från glada bondgårdar med lyckliga djur. I den här boken öppnar vi dörrarna till djurfabrikerna och avslöjar det som hålls dolt för den enskilde medborgaren.

De storskaliga djurfabrikerna som vuxit fram på bara några decennier är vår tids allvarligaste djurskyddsproblem. De utgör en fara för folkhälsan och har en allvarlig påverkan på klimatet. Vi behöver skaka av oss känslan av hopplöshet och påbörja förändringsarbetet. Vi kan, och vi måste, montera ned djurfabrikerna. Låter det revolutionerande? Bra, det är meningen.

*

Camilla Bergvall är skribent och opinionsbildare med över femton års erfarenhet av djurrätts- och djurskyddsfrågor. Mellan 2019 och 2025 var hon riksordförande för organisationen Djurens Rätt. Djurfabrikerna är hennes tredje bok.

Tuva är nervös och pirrig. Hon ska snart göra något hon aldrig gjort förut. Hon ska åka tåg. Till Italien. Tänk om det är jättetråkigt? Eller om hon blir åksjuk!

Men så fort de kliver på inser Tuva någonting ännu pirrigare att nästan vad som helst kan hända på ett tåg. För vilka djur får åka tåg egentligen? Hur högt får man sjunga? Och åker trollkarlar tåg?

Tuvas tågluff är en varm och humoristisk berättelse som visar att resan är en del av målet.

För övrigt ska Bergvall också sluta.

Orden yttrades av mediamogulen Jan Stenbeck från Publicistklubbens scen och kom som en total chock för Gunnar Bergvall som själv satt i publiken. Sparkad och avrättad offentligt inför en fullsatt debattsal med journalister och mediefolk. En händelse som skapade löpsedlar och gav honom förstasidan i Expressen dagen efter.  

I boken Jag och TV4 berättar Gunnar Bergvall hur det gick till när han och Ingemar Leijonborg under sju år byggde upp det som kom att bli TV4, den första marksända reklamtv-kanalen i Sverige.

Boken skildrar den trassliga TV4-premiären, om svikna löften och om den ödesdigra kvällen den 11 december 1991 då han fick sparken från sitt livsverk av nämnde Stenbeck, som kort tid innan gått in som ny delägare i TV4 när regeringen, efter mycket politiskt rävspel, givit koncession för en konkurrerande marksänd tv-kanal vid sidan av Sveriges Television.  

Jag och TV4 är också historien om Gunnar Bergvalls liv. En personlig berättelse om hans väg från barndom, skola och utbildning till framgångsrik entreprenör och företagsledare, gift familjefar samt om ridolyckan som höll på göra honom förlamad för resten av livet.

Inledning

Stadsvandringar 20 är den andra nyutgåvan av Stadsmuseets, Medeltidsmuseets och Stockholmia forskning och förlags periodiska och gemensamma skrift. Liksom i Stadsvandringar 19, den närmaste föregångaren från 2022, har alla deltagande författare skrivit utifrån sitt verksamhetsområde och om det som ligger dem varmt om hjärtat. Det medför att artiklarna är djupgående och inte sällan formulerade med patos, men också att de speglar den bredd som finns hos ett museum. I tid rör de sig mellan medeltid och nutid, i rum från Järvafältet i norr till Rågsved i söder. Även metodiskt skiljer de sig åt. Vissa skribenter dyker långt ner i de museala samlingarna, andra rör sig utanför deras lokaler för att med intervjuer, fotografier eller på andra sätt dokumentera stadens händelser, miljöer och medborgare.                      

Bokens innehåll skulle kunna sammanfattas med den för museiverksamheter ofta vedertagna men kanske lite gammaldags formulerade devisen samla, vårda, visa . Denna är dock missvisande ur åtminstone ett perspektiv. Den betonar inte museers kunskapsuppbyggande funktion. Det är numera lagstadgat att museer ska bedriva forskning vilket också görs på Stadsmuseet i samarbete med flera akademiska institutioner men kunskap kan byggas på flera sätt och ibland är rågången mellan dem svår att urskilja. Bokens artiklar har krävt ett omfattande kunnande för att kunna skrivas, om än detta sedan baserats på att gräva i samlingarna, eget dokumenterande eller på en lång personlig erfarenhet. Ofta handlar det om kombinationer av de olika faktorerna.

David Dahlbecks artikel Källaren Hamburg och den sista supen inleder boken. Med utgångspunkt från det skåp som finns att beskåda i Stadsmuseets nuvarande källarstuga en gång i tiden också den en krog reder han ut vad vi kan veta om vissa händelser som vi i dag ser som makabra. Möbeln ifråga tillhörde en gång källaren Hamburg där de dödsdömda på väg mot galgbacken fick stanna för en sista sup. På glaset ska sedan den dömdes namn ha ristats in, varpå det ställdes undan i skåpet.

Lasse Johansson, mer känd som Lasse Lucidor eller Lucidor den olycklige, var inte dödsdömd men gick inte desto mindre också han ett dramatiskt slut till mötes. Annika Sandén, författare till en nyligen utkommen biografi över 1600-talspoeten, tar I Lucidors fotspår med oss till olika platser i det seklets Stockholm. Med utgångspunkt från två avgörande händelser i poetens levnad ger hon såväl en bild av honom som av hur livet i Stockholm kunde te sig under århundrandets andra hälft.

Ungefär trehundra år senare, i Rågsved, en stadsdel som inte fanns på Lucidors tid, inledde en annan mycket välkänd poet och sångare sin karriär. Joakim Thåström, förgrundsfigur i bland annat Ebba Grön, var en av medlemmarna i kulturföreningen Oasen vars bakgrund och tillkomst skildras i Bo Larssons artikel "Oasen mot asen" En kulturförening i arkivet. I början av år 2022 fick Stadsmuseet i gåva handlingar och dokument som bevarats från föreningens aktiva tid. De, tillsammans en längre intervju med deras givare, ligger till grund för skildringen.

Med en vid definition på vad samtid är, kan artikeln om Oasen räknas till Stadsmuseets samtidsdokumenterande verksamhet. Dit hör också Johan Stigholts och Minja Hjorths bidrag. I artikeln Bakom kulisserna Stadshusets hundraårsjubileum och kökets arbetare skildrar Johan Stigholt i både bild och text jubileet efter att under en cirka fjorton timmar lång arbetsdag följt och dokumenterat såväl köks- som serveringspersonalens verksamhet. Därigenom ansluter han också till utställningen Vi som byggde Stadshuset som visades på Stadsmuseet under 2023. Liksom den berättar Johans fotografier och text om det oumbärliga arbete som sker just bakom kulisserna .

Minja Hjorth utgår i "Finskan är som en nyckel in till mig själv" - Stockholm och Sveriges nationella minoriteter från ett flerårigt projekt som Stadsmuseet drivit i syfte att bygga kunskap om och synliggöra minoriteternas historia och verksamhet i huvudstaden. I artikeln diskuteras såväl judars, romers, samers, sverigefinnars och tornedalingars historiska bakgrunder som vissa erfarenheter som delas av dem alla. Hit hör bland annat betydelsen av rötter och arv liksom högtider, symboliska föremål och konsekvenserna av att få sitt språk alltför ofta undanträngt.

Termen samtidsdokumentation var inte påkommen när Lennart af Petersens, Stadsmuseets legendariske fotograf, var verksam. Han är kanske mest känd för sina exteriöra och interiöra återgivanden av en innerstad i pågående förändring, men som Katinka Bergvall visar i "En stad är ju i alla fall gjord för människor" - Lennart af Petersens som porträttfotograf var han angelägen om att också skildra de människor som bodde och levde i kvarteren och husen. I ett urval fotografier får vi möta såväl hantverkare och butiksföreståndare som kafégäster och barn som leker på bakgårdarna.

Också Erik Tryggelin var (amatör-)fotograf och det är som sådan han är mest omskriven. Det är dock inte hans fotografier som Frida Granat lyfter fram i sin artikel utan det yrke som han utbildade sig till och även for till Paris för att studera. I Stockholmskonstnären Erik Tryggelin följer hon hans liv och artistiska utveckling tätt, bland annat med hjälp av sparade dagböcker. På Stadsmuseet finns framför allt Tryggelins skissböcker från det tidiga 1900-talet bevarade, teckningar som likt fotografier fångar stadens invånare i flykten. Det är också främst som Stockholmsskildrare han tycks ha uppfattats av samtida kritiker, bland annat med ord som kulturhistoria och pålitliga tidsdokument .                      

Bokens tredje artikel om en fotograf är kollektivt författad av Hille Lehti, Maria von Schéele och Ulrika Björkert. I Wilhelm Lundbergs samling - en porträttfotograf i 1860-talets Stockholm tar de sin utgångspunkt i en kollektion glasnegativ som skänktes till Stadsmuseet på 1960-talet. De beskriver såväl Wilhelm Lundbergs levnad som hans kundkrets och hur den dåtida tekniken inte bara krävde viss utrustning och miljö utan också avspeglade sig i de färdiga bilderna. På 1860-talet var fotografikonsten och fotografyrket relativt nya, men slående är hur varierad kundkretsen ändå var. Bland de avporträtterade finns representanter från främst medel- men också från över- och arbetarklass.                      

Wilhelm Lundbergs ateljé var belägen i Gamla stan. Där utspelar sig också följande två artiklar, varav den första, Anna Bergmans Hemliga gångar, grändöverbyggnader och utbyggda källarrum - myter och trångboddhet i Gamla stan, berättar om stadsdelens säregna bebyggelse och om föreställningar förknippade med den. Hur var det egentligen med munkarnas underjordiska tunnlar och benknotorna som sägs ha hittats i dem? Finns det någon sanning i sägnen, eller ska man leta dess upphov i mer prosaiska men ändå ganska remarkabla förhållanden?                      

Om Anna Bergman diskuterar fantasins förhållande till verkligheten, tar Gudrun Wessnert istället hjälp av den i sina stadsvandringar för barn. I artikeln Familjer, fabeldjur och fanskap - om barnvandringar i Gamla stan för Medeltidsmuseet och Stadsmuseet, berättar hon om hur historien kan levandegöras för våra minsta, bland annat med hjälp av råttfamiljen Ratzberger som hemlös letar bostad bland gator och gränder. Detaljer, humor och föreställningsförmåga blir viktiga beståndsdelar i en historisk berättelse där barnen själva är medaktörer.                      

Petra Nygårds bidrag Att låna en röst - Stadsmuseets uppteckningar och det gamla Stockholm berör också livet på huvudstadens gator. Men i hennes artikel handlar det inte om fabeldjur, utan om högst mänskliga minnen och erfarenheter från 1800-talets andra hälft och 1900-talets två första decennier. Under 1940-talet intervjuades ett flertal äldre stockholmare om sin levnadshistoria, ett projekt som sedermera har kallats Stockholms folkminnen och som omfattar fem hyllmeter eller cirka tvåtusen uppteckningar. Med väl valda exempel redogör Petra Nygård för såväl samlingens innehåll som för tankarna bakom projektet och hur det under tidens gång har administrerats och arkiverats efter skiftande principer.                      

Också Nina Sandberg gör en djupdykning i Stadsmuseets gömmor, men denna gång i de arkeologiska samlingarna. I artikeln Kymlinge 169 - gravfält och kanske kultplats berättar hon om några märkliga föremål, hittade på Järvafältet vid mitten av 1970-talet. Vad dessa så kallade amulettringar hade för funktion är okänt, men tydligt är att de inte var avsedda att bäras av människor utan hade en starkt sakral och rituell laddning.                       

Emmy Kauppinen tar även hon med oss till en arkeologisk utgrävning, denna gång till Helgeandsholmen, eller som den också kallades, Riksgropen . Grävningen ägde rum mellan 1978 och 1980 och var fram till det nutida omdanandet av Slussen Sveriges största stadsarkeologiska undersökning. I Jakten på den arkeologiska dokumentationen från Helgeandsutgrävningen - att förstå en utgrävning fyrtio år senare ställer Emmy den viktiga frågan hur vi egentligen kan tolka det skriftliga material som de grävande arkeologerna själva lämnade efter sig.                      

Riksgropen blev efter utgrävningen platsen för Medeltidsmuseet, som i skrivande stund är stängt för flyttning till Stortorget i Gamla stan. I Museet under jorden - Medeltidsmuseet under fyra decennier berättar Tina Rodhe och Gudrun Wessnert om dess långa historia på platsen och om dess breda verksamhetsområde. Förutom permanenta och tillfälliga utställningar fanns här allt från barnvisningar till vetenskapliga samarbeten med universitet och andra medeltidsmuseer. Inte minst fanns och finns här också autentiska lämningar som Gustav Vasas mur och kyrkogårdsmuren med tillhörande skelett.

Stockholms stads museisamlingar förvarar huvudsakligen i Frihamnen, ett nu allt mer eftertraktat område på grund av stora och relativt billiga lokaler. Men länge låg det både geografiskt och mentalt i Stockholms utkant, vilket medförde att såväl ljusskygga som publikdragande händelser utspelades där. Om detta och mer därtill berättar Johanna Karlsson i Från pastorala mord till klubb- och kulturscener - Lindarängen under 200 år.                      

I artikeln Systrarna Rossanders gåva - Stadsmuseet och forskningen om Stockholms äldre bebyggelse reder Kajsa Rosenblad ut varför Stadsmuseet varje år kan dela ut betydande summor till forskare intresserade av stadens miljöer. Orsaken är inte enbart en fråga om kulturintresse och filantropi; där ryms också en spännande historia om en familj vars medlemmar gick skiftande öden till mötes. Tack vare två av dem har museet sedan ett halvt sekel tillbaka kunnat stötta närmare hundra ansökningar med sammanlagt fyra miljoner kronor.                      

I Stockholm är den maritima miljön betydelsefull, och ett av dess mest utmärkande inslag sedan länge ligger fast förankrat vid Skeppsholmen. I "Vacker och vit i linjerna" - om fullriggaren af Chapman berättar Hedvig Schönbäck om fartygets historia och hur det har förvaltats genom tiderna. Efter att ha gjort sin sista resa 1937, hotades af Chapman vid slutet av andra världskriget av skrotning. I sammanhanget betydelsefulla personer hade dock andra tankar, och i april 1949 kunde staden se ett nytt och numera klassiskt vandrarhem invigas.                     

Annika Jägerholms bidrag "I det att du badar du fröjdar ditt sinne" - om badets historia och stockholmska badhus i Stadsmuseets samlingar har liksom föregående text kopplingar till vatten. Men nu gäller det inte seglatser eller tillfälliga vistelser, utan hälsa och rekreation. Som rubriken säger får vi här en kulturhistorisk berättelse om hur ett av våra mänskliga behov löstes innan välfärdsstaten växte fram med bättre bostadsförhållanden och indraget vatten.                      

I Några förlorade arkitekturpärlor, bokens sista kapitel, avrundas framställningen med en beskrivning av några sedan länge försvunna Stockholmsbyggnader. Arkitekturhistorikern Martin Rörby lyfter fram ett antal personliga favoriter, och diskuterar såväl deras tillkomsthistoria som deras ofta särpräglade utformning. Byggnaderna existerar inte längre, men minnet av dem bevaras i olika källor och arkiv, inte minst i Stadsmuseets omfattande fotografiska samlingar.  

En periodisk skrift som Stadsvandringar kräver ett betydande arbete för att komma till stånd. Först och främst från de medverkande författarna, men också från de personer som likt Stadshusets kökspersonal arbetar bakom kulisserna . Här är inte plats att nämna namn, men såväl den kommitté som varit tillsatt för boken som museets fotopersonal har varit mycket behjälplig. Externt anlitade korrekturläsare och formgivare har svarat för bokens enhetlighet i detaljer respektive dess vackra utseende medan undertecknad har haft uppgiften att vara dess redaktör.  

Bo Larsson  

I Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna längtar en av huvud­karaktärerna, Max Lamas, efter en kvinna som likt honom själv kan förhålla sig på ett flerspråkigt sätt till omgivningen. Han lägger stort symbolvärde i att behärska många språk – och associerar detta med gränsöverskridande skönhet, mod och vidsynthet. Som karaktär är han egentligen rätt irriterande, när han ställer det okända och mystiska hos en kvinna han ännu inte träffat mot den egna hustruns själv­tillräckliga vardaglighet. Men någonting i hans fåfänga jakt grep tag i mig – någonstans där fanns en djup insikt om verkligheten. Den kan aldrig fullt ut förstås på enbart ett språk. Vilket språk vi väljer att gestalta den på färgar också vårt sätt att värdera den. I det här numret ägnar vi oss åt den flerspråkiga dikten och dess förmåga att komma åt de aspekter av livet och konsten som ett enspråkigt tilltal kanske inte klarar av. Elisabeth Friis och Karin Nykvist, båda docenter i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, är gästredaktörer för detta intressanta och i tiden högst relevanta tema. I introduktionstexten ”En allvarsam lek” berättar de mer. Numret rymmer också Jenny Högströms text om att översätta Leslie Kaplan, Mats Granbergs artikel om den bortglömde modernisten Ebbe Linde, Lenny Clarhälls konstverk som inspirerats av två dikter ur Catharina Gripenbergs senaste diktsamling, nyskrivna dikter av Johanna Nihlén och Julia Boström – och så, som alltid, en rejäl dos lyrikkritik. Förra numret av Lyrikvännen ägnade vi till stor del åt Ann Jäderlunds poesi. Hennes diktsamling, djupa kärlek ingen, var en av de nominerade till Sveriges Radios lyrikpris 2016. De övriga fyra nominerade, Birgitta Lillpers Anteckningar om hö, Lars Noréns Stoft, Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt och Pär Hanssons Kajak är alla recenserade i detta nummer av Lyrikvännen. Vem som vann? Det fick vi precis reda på, men det kanske inte är huvudpoängen med ett pris som har flera nominerade?

ps – men det är allt annat än ett ps. Det är svårt att få på pränt den oändliga ledsamhet som drabbat oss här på redaktionen efter beskedet om Jacques Werups död. För oss var han – som för så många andra – poeten med så många lyriska oneliners att det skulle räcka för att fylla hela tidskriftsnumret; författaren vi som förlag gjort två böcker tillsammans med, men framför allt bara Jacques – alltid öppen och varm, ständigt med ett fikabröd under armen när han kom på något av sina många besök hit till redaktionen. Ibland kunde det kännas nästan för privat eller abrupt när han kom instormandes med ett ”Marie! Du har väl inte skiljt dig?” eller något liknande. Men han ville aldrig prata om något annat än det allra mest väsentliga: hälsan, kärleken, barnen, skrivandet – döden. Sådan var ju också hans diktning. Vi är glada att vi aldrig kan förlora den.

Marie Pettersson

Lättläst kriminalserie. Sakristians hemlighet Första delen i serien Kim - en sanslöst kvinnlig kriminalkommissarie.   Våldtagen, förnedrad och hjälplös tar Sara sig samman och en dag får hon sin hämnd...

"Greppet om strupen hårdnar. Hon blir liggande still, nästan avsvimmad, kan inte röra sig, men så känner hon att han drar upp klänningen och  sliter tag  i trosorna. Hon vaknar till, fortfarande med Ralphs hand om stru­pen, försöker skrika och sparkar och slår honom så mycket hon orkar."

Lättläst kriminalserie:   Kim - en sanslöst kvinnlig kriminalkommissarie   Del 1 Sakristians hemlighet Del 2 Kim och dubbelmorden Del 3 Kim och rånarligan Del 4 Kim och mördarens attack Del 5  Kim och klosterruinens gåta. 

Dessa böcker utgör en bra  väg in i litteratur och läsning för unga vuxna som inte ännu har funnit läsglädjen. Då är korta, tunna, spännande, välskrivna och lättlästa böcker bra.                                                  

Reviderad upplaga av boken Verktyg för unga ledare. Boken följer samma upplägg som tidigare men lekarna har justerats utifrån hänsyn till klimat och matsvinn.

Boken innehåller konkreta verktyg och redskap för den unge ledaren och tar upp frågor som: 

Den 8 december 2004 sprängdes en lägenhet i luften på Surbrunnsgatan 45 i Stockholm. I rasmassorna hittades en död man. Han var enhetschef på Kungliga biblioteket, och hade nyligen avslöjats med att ha stulit 62 böcker. Historien om bibliotekstjuven rapporterades världen över och blev dokumentär och tv-serie. Men vad hände med stöldgodset? En sommardag 2011 inledde två bibliotekarier på KB en jakt på de stulna böckerna. Detektivarbetet innefattade samarbete med FBI, tysk polis och spår som leder tillbaka till stormaktstiden. I denna bok delar Bibliotekstjuvens kollegor med sig av nya fakta om hur han avslöjades. Fram träder en delvis ny berättelse om KB-mannen och hur han gick från att vara en anonym bibliotekarie till världskänd boktjuv.

Den 8 december 2004 sprängdes en lägenhet i centrala Stockholm. I rasmassorna hittades en död man. Han var enhetschef på Kungliga biblioteket, och hade nyligen avslöjats med att ha stulit 62 böcker. Historien om bibliotekstjuven rapporterades världen över och blev dokumentär och tv-serie. Men vad hände med stöldgodset? 2011 inledde två bibliotekarier på KB en jakt på de stulna böckerna. Sökandet innefattade samarbete med FBI, Scotland Yard och spår som leder tillbaka till stormaktstiden. I denna illustrerade utgåva berättas i text och bild om hur KB-mannen gick från att vara anonym bibliotekarie till ökänd boktjuv. Den innehåller även nytagna bilder av de böcker som återbördats till KB och som utgör en ovärderlig del av Sveriges kulturarv.

Fjärde delen i kriminalserien Kim - en sanslöst kvinnlig kriminalkommissarie. Lättläst kriminalserie av Orvar Bergvall. Kallblodiga överfall, våldtäkter och mord avlöser varandra i den brutala rånarligans spår. Kriminalkommissarie KIM  och hennes stab är dem på spåren men hinner också att älska, sola, segla, äta och dricka gott.

Del 1 Sakristians hemlighet Del 2 Kim och dubbelmorden Del 3 Kim och rånarligan Del 4 Kim och mördarens attack Del 5  Kim och klosterruinens gåta. Dessa böcker utgör en bra  väg in i litteratur och läsning för unga vuxna som inte ännu har funnit läsglädjen. Då är korta, tunna, spännande, välskrivna och lättlästa böcker bra. Kan även läsas av vuxna.

Läsa Tranströmers samlade verk i årskurs sju – går det? Och hur får man en hel klass mellanstadieelever att engagerat diskutera en roman om krig, miljöfrågor och könsroller?

Det här är en bok om boksamtal i skolan som bygger på både vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Mest av allt handlar den om hur lärare med stöd i båda dessa perspektiv kan visa eleverna vägen in i skönlitteraturens värld.

Inledningsvis ges en lättillgänglig översikt av vad vi vet om boksamtal utifrån aktuell forskning och vilka stora möjligheter som finns att utveckla elever till reflekterande läsare i det arbetssättet. Därefter beskriver fyra verksamma lärare sina erfarenheter utifrån arbetet med olika skönlitterära texter – dikter, noveller, romaner – med elever i mellanstadiet och högstadiet som skett inom det pågående projektet Alla läser! Läsaren får på nära håll följa lärarnas didaktiska reflektioner och metodiska val, hur de planerat och genomfört arbetet i sina respektive klasser, med den gemensamma ambitionen att sätta berättelsen och samtalen i centrum. Allra sist i boken finns en uppsjö av konkreta uppslag för arbete med litteraturläsning i klassrummet samt författarnas bästa tips för att få alla elever med sig.

Om författarenOlle Nordberg är universitetslektor i litteraturvetenskap, lärarutbildare och docent i svenskämnets didaktik vid Uppsala universitet. Han är forskningsledare för projektet Alla läser! och har också en lång bakgrund som svensklärare i gymnasieskolan.

De fyra lärarna Kim Bergvall, Sofia Flink, Erika Jansson och David Karlsson har alla deltagit i projektet Alla läser! De beskriver ett arbete som när det fungerar som bäst låter eleverna utvecklas som både läsare och människor.