Visar resultat för..."Ersatz"

Stefan Zweig, Världen av igår:

»En gång, vid ett av mina sista besök, tog jag med mig  Salvador Dalí, den enligt min mening mest begåvade målaren i den yngre generationen och en stor beundrare av Freud, och medan jag talade med den sjuke gjorde han en skiss. Jag vågade aldrig visa den för Freud, för den klarsynte Dalí hade tecknat döden i hans drag.«  

En sommardag 1938 samlas en illuster skara i Sigmund Freuds tillfälliga bostad i London: författaren Stefan Zweig och surrealisten Salvador Dalí med sin hustru Gala och mecenaten Edward James. Alla bär de på sina egna historier och livslögner, och mötet utvecklas till ett kammarspel där den åldrade och svårt sjuke psyko­analytikern, utmattad efter flykten från Wien, blir katalysatorn som får samtalet att bölja mellan minnen, storpolitik, konst och personliga konflikter i skuggan av Europas annalkande katastrof. Och inom Zweig växer redan fröet till Världen av i går.

Clémence Boulouque, född 1977 i Paris, historiker och författare, verksam vid Columbia University i New York. Innan dagen viker för natt rör sig i gränslandet mellan intim biografi och historisk krönika. Själva mötet ägde rum på riktigt, men ingen vet vad som sades. Romanen bygger på noggranna efterforskningar som förvandlats till en litterär fantasi över ett historiskt laddat ögonblick.

»Air är både en Bröderna Lejonhjärta för vuxna och en i sann mening enastående roman.« Dagens Nyheter, som utser Air till årets näst bästa bok.

Inredningsdesignern Paul trivs bra i den skotska småstaden Stromness med utsikt mot havet och Orkneyöarna. En dag kommer ett mejl från en tidskrift, det gäller en serverhall i Stavanger, vill han infinna sig för ett möte? Paul packar väskan och ger sig av -- kanske för gott.

I sin nya roman lämnar Christian Kracht den tredimensionella världens fasta mark och ger sig ut på ett litterärt äventyr som bär drag av saga på tröskeln till en ny tidsålder av datalagring, solstormar och ackumulativ artificiell intelligens.

KRITIKERRÖSTER

Årets näst bästa bok, enligt Dagens Nyheter (6/12 2025): »2025 var året då schweizaren Christian Kracht äntligen fick tillbörlig uppmärksamhet i Sverige. Under hösten har låneköerna på landets bibliotek ringlat sig tresiffrigt långa, vilket får sägas vara anmärkningsvärt med tanke på romanen det gäller – den sagolika och särpräglade Air . Den inleds som ännu ett av Krachts porträtt av mycket moderna män, vurm för surdeg och naturmaterial inkluderad, men utvecklar sig snart till något helt annat. I centrum står en enstörig inredningsdesigner strandad på skotska Orkneyöarna. Fast snart tar en parallell (?) historia över, där en gåtfull trollkarl och en föräldralös flicka måste fly undan en ond hertig. Air är både en Bröderna Lejonhjärta för vuxna och en i sann mening enastående roman.«

»Ett spännande äventyr som låter sig läsas som just det, och en roman om romanen som form, fantasi och dröm. Glömmer den gör man inte i första taget.« Mats O. Svensson, Vagant

»Air är en njutning att ge sig in i.« Rebecka Kärde, Dagens Nyheter

»Ett glittrande klart och melankoliskt språk håller ihop denna makalösa väv [...] Air är en bok som kommer att sysselsätta kritiker och läsare länge.« Arvid Jurjaks, Svenska Dagbladet

»Minimalistisk elegans, maximalt mysterium.« Veronika Lintner, Augsburger Allgemeine Bücherjournal 

»I den tyskspråkiga litteraturen är romanen unik och saknar motstycke.« Jan Wilm, Republik

»En bländande roman, en samtida satir av högsta klass.« Sandra Stiskalo, Dagens Nyheter

»Jo, jag måste till Zürich ett par dagar igen. Min mor ville absolut prata med mig. Hon hade ringt och bett mig komma snabbt, det hade varit rätt hemskt på telefon. Och av nervositet över det där hade jag mått så dåligt hela långhelgen att jag led av svår förstoppning. Till det måste jag dessutom säga att jag för ett kvartssekel sedan hade skrivit en historia som jag av någon anledning som jag tyvärr inte minns längre kallat Faserland. Det slutar i Zürich, så att säga mitt på Zürichsjön, relativt traumatiskt.«

Christian Kracht, född 1966 i Schweiz, debuterade 1995 med romanen Faserland och är en av den tyskspråkiga moderna litteraturens mest uppmärksammade författare. Tidigare har Faserland, Jag kommer vara här i solsken och i skugga, 1979, Imperium och De döda utkommit på svenska.

»Han mixar in Jean Baudrillard, Walter Benjamin och Martin Heidegger i sina analyser av selfies och Snapchat, och gör tysk filosofi till ett nutida beat för tanken att dansa till.« Kristofer Ahlström, DN

Storytelling står högt i kurs i dag. Så högt att man kan få intrycket att vi återigen berättar fler historier för varandra. I själva verket innebär storytelling allt annat än berättelsens återkomst. Det handlar snarare om att instrumentalisera och kommersialisera berättelser. Det har etablerats som en effektiv kommunikationsteknik, som inte sällan tjänar manipulativa syften. Det handlar alltid om den enda frågan: »How to use storytelling?« Den som tror att produktchefer som fördjupar sig i storytelling utgör en ny berättelses avantgarde misstar sig.

»Att leva är att berätta. Människan som animal narrans skiljer sig från djuren i det att hon förverkligar nya livsformer när hon berättar. Berättelsen bär på kraften till en ny början. Varje världsförändrande handling förutsätter en berättelse. Storytelling där­emot känner bara till en enda livsform, nämligen den konsumistiska. Storytelling som storyselling är inkapabel att föreställa sig helt andra livsformer. I storytellingens värld reduceras allt till konsumtion. Därigenom blir vi blinda för andra berättelser, för andra livsformer, för andra varseblivningar och verkligheter. Detta är narrationens kris i storytellingens tidsålder.« ur Narrationens kris

Boken som inspirerade Wes Anderson till filmen »The Grand Budapest Hotel«.

Österrikaren Stefan Zweig (1881-1941) var en av sin tids mest uppburna författare, läst och beundrad världen över, tills den politiska situationen drev honom i landsflykt efter Hitlers maktövertagande och hans böcker förbjöds. På ett hotellrum i Brasilien 1939-41 nedtecknar han fritt ur minnet sin sedermera legendariska skildring av det gamla Europas undergång. Fin de siècles Wien, första världskriget, hyperinflationen, nationalsocialismens uppkomst och vägen fram till krigsutbrottet 1939 - aldrig har denna epok frambesvurits mer levande än i Världen av igår. Här finns även kärleksfulla porträtt av vännerna Rilke, Joyce, Freud och många fler. Efter att ha skrivit detta vittnesbörd till eftervärlden tog Zweig sitt liv tillsammans med hustrun. Boken utkom första gången i Stockholm 1942, mitt under brinnande krig.

»Jag betraktar inte vårt minne som en funktion vilken slumpvis bevarar det ena och slumpvis släpper det andra, utan som en klokt ordnande och sovrande kraft. Allt som man glömmer av sitt liv är i själva verket av en inre instinkt dömt att glömmas bort. Endast det som räddade sig över till minnet har rätt att bevaras åt andra. Må ni, mina minnen, därför tala och välja i mitt ställe och ge åtminstone en spegelreflex av mitt liv, innan det sjunker in i mörkret!« Stefan Zweig

»Jag kan inte låta bli att föreställa mig honom naken. Jag tror att han är alldeles för stor och tung.«

Vad gör man när man just har blivit lämnad av sin make efter ett långt äktenskap och det som en gång var en familj ligger som ett kastat pussel på golvet, samtidigt som världen stänger ner och pandemin kräver isolering? En författare tvingas ompröva allt hon trodde sig veta om frihet, kärlek och begär. Hon laddar ner dejtingappar, bokar ensamresor, tar kontakt med en gammal pojkvän från ungdomsåren. Minnen av kärlekssorg och överlevnad blandas med upprorisk livslust i denna hyllade roman om kärlek och åldrande i vår tid. 

»Allt jag fruktar har redan hänt är en roman fylld av hopp och charm. Det betyder inte att den erbjuder lättköpta svar på komplicerade frågor. Det finns ett  liv efter en smärtsam skilsmässa.«  Turid Larsen, Dagsavisen

Wencke Mühleisen, född 1953 i Norge, författare, performancekonstnär och genusforskare. I sina romaner utforskar hon åldrande, begär och kvinnlig identitet med skärpa och humor. Hon bor i Oslo.

Ur boken:

»Jag måste resa mig. För har jag inte länge försökt att sova och det hjälpte inte, jag har försökt att äta och det hjälpte inte, arbeta och det hjälpte inte. Jag har utövat yoga, cyklat, simmat och vandrat och det hjälpte inte, jag har träffat vänner, onanerat och telefonerat. Jag har läst tidningar, böcker, lyssnat på nyheter och sett tv-serier, scrollat på Facebook och det hjälpte inte. Jag övervägde att ge upp alltihop, ta tunga droger eller byta sexuell läggning. Jag tänkte på allt det goda som funnits mellan mig och honom som lämnade mig, jag drack och jag tänkte på människor på flykt, offer för krig och våldtäkt, barn i nöd, USA under Trump, terror, klimatkrisen, covidpandemin, den globala finanskapitalismens skövlingar. Jag tänkte på dem som är lika ensamma som jag, och det hjälpte inte heller. 

Det är som om allt jag fruktar redan har hänt. Att jag har förlorat allt. Att jag är fullständigt ensam och fri.«

»Den bästa romanen som jag har läst på flera år.« Victor Malm, Expressen

Gaustin, en gåtfull flanör och resenär i tiden, bestämmer sig för att öppna en klinik för alzheimersjuka utanför Zürich. På skilda våningsplan återskapas olika epoker, dit de sjuka kan gå för att finna tröst i sina minnen. I takt med att rummen blir alltmer övertygande börjar också friska människor att söka sig dit, och till slut vill hela länder återvända till det förflutna... Men vilka var egentligen de gamla goda tiderna? En dag beslutar EU att ordna en folkomröstning om det förflutna.  

Tidstillflykt av den bulgariske författaren Georgi Gospodinov är en lekfull, filosofisk och dystopisk komedi. Den tilldelades Internationella Bookerpriset 2023.

Georgi Gospodinov, f. 1968 i Yambol, Bulgarien, blev känd för den internationella publiken med sin första roman, En naturlig roman, och Sorgens fysik, som har översatts till över tjugo språk. Han lever och verkar i Sofia.  

KRITIKERRÖSTER

»... den bästa romanen som jag har läst på flera år, den skarpaste och sorgligaste, värsta och sannaste. Så djupt ner i nuet tränger Gospodinov att han får med dess själ upp och spikar sedan fast den på sidorna.« Victor Malm, Expressen 

»Tidstillflykt är inte bara intelligent och politiskt skarpsinnig, den är vacker som Donau eller Elbe i solen en höstmorgon. I grunden säger Gospodinov: det europeiska projektet är slut. Vi lever i dess efteråt. Ingen tänkande människa kan välja att inte läsa den.« Victor Malm, Expressen

»Tidstillflykt är en enastående bok: rolig, tankeväckande, vemodig, skarpsynt och inte så lite skrämmande. Översättaren Hanna Sandborghs tonträff förefaller mig, som inte kan bulgariska, vara mycket precis: jag läser upprymd och önskar att det aldrig ska ta slut. 2020-talet har trots allt sina goda sidor.« Ingrid Elam, Dagens Nyheter

»Boken [Tidstillflykt] fick Internationella Bookerpriset förra året, och Gospodinov är just nu en författare som påverkar Europa. Hans bok har varit en del av processen för att utforma den tyska paviljongen på biennalen i Venedig.« Anna Tullberg, Kulturnytt, SR

»Till hälften är Tidstillflykt en roman i den systematiserade svindelns litterära tradition, med företrädare som Borges, Calvino, Nabokov (ett relativt nyutkommet exempel är Hervé Le Telliers Anomalin), en de uppsåtliga paradoxernas, paranoians och konspirationernas litteratur där läsaren, författaren och huvudpersonen förr eller senare leds fram till samma tomma spegel.« Kristoffer Leandoer, Svenska Dagbladet

»I mitt bibliotek står romanen på en särskild hylla reserverad för böcker som jag måste läsa om och om igen.« Olga Tokarczuk 

»Intelligent och rörande.« New York Times  

Ur Tidstillflykt: 

Det är mycket att göra, sade Gaustin och putsade sina runda glasögon. Här ser du medelklassens 60-tal, det förflutna kostar och i nuläget har inte alla råd med det. Men du inser nog att inte allt förflutet och all ungdom såg ut så här. Vi måste ha ett 60-tal för arbetare, för studenter Och ett 60-tal för dem från Östeuropa, vårt 60-tal. En dag, när arbetet har kommit igång, fortsatte Gaustin, ska vi öppna kliniker av det här slaget i olika länder. Det förflutna är en lokal fråga. Överallt kommer det att finnas hus från andra år, små kvarter, en dag kommer det också att finnas små städer, kanske till och med ett helt land för det förflutna. Åt patienter med sviktande minne, alzheimer, demens, vad som helst. Åt alla dem som redan enbart lever i sitt förflutnas nutid. Och åt oss, sade han till slut efter en kort paus då han blåste ut en lång rökslinga. Tillströmningen av människor utan minne i dag kan inte vara en slump De är här för att säga oss något. Och tro mig, en dag, inom kort, kommer många att börja träda in i det förflutna självmant, att »tappa« minnet av egen fri vilja. Det kommer en tid när allt fler vill gömma sig i det förflutnas grotta, vända tillbaka. Inte av goda skäl, för övrigt. Vi måste vara beredda med tillflykts­orter i det förflutna. Kalla dem »tidstillflykter« om du vill.

Tre romaner i en pocket.

1979

En tysk inredningsarkitekt och hans sjuke vän befinner sig på ett drogparty för jetsetkretsar i Teheran när den islamiska revolutionen bryter ut.

»  en alldeles klar roman som skickar kalla förvirrande kårar nerför ryggen.« Jenny Teleman, Kulturnytt

Jag kommer vara här i solsken och i skugga

En partikommissarie från Nya Bern får i uppdrag att arrestera herr Brazhinsky. Det långa utnötningskriget mot fasciststaterna Tyskland och England har pågått i snart ett århundrade; i den schweiziska sovjetrepubliken har ingen längre några minnen av freden. Sökandet för kommissarien till en gigantisk alpfästning djupt inne i berget.

»  en modern Borges som leker litteratur med stor intensitet och allvar.« Steve-Sem Sandberg, Dagens Nyheter

Imperium

Den tyske nudisten och vegetarianen August Engelhardt vill rädda världen genom att grunda en orden med utgångspunkt i kokosnötens underbara egenskaper. Men i Tyska rikets paradisiska söder­havskoloni, fjärran från det sjukliga Europa, hamnar nöt- och soldyrkaren i en vansinnesspiral.

»Christian Krachts vackra och mörka roman är en blivande klassiker.«  Isabelle Ståhl, Svenska Dagbladet

Alla i översättning av Anna Bengtsson.

Av författaren till Tidstillflykt

»Den kristallklara prosans enkelhet och djup väcker min stora beundran.« Olga Tokarczuk

Trädgårdsmästaren och döden är en stillsam och melankolisk betraktelse över förgängligheten, minne och förlust. Hur vårdar vi de trädgårdar av berättelser som varje människa bär inom sig? Gospodinov kallar boken en elegi över bortgångna fäder i en värld som långsamt försvinner. »Det är viktigt att vi håller dem i handen när de dör, säger jag till en vän som också har förlorat sin far. Det är också viktigt att vi släpper taget efteråt, svarar han efter en kort tystnad.« 

Georgi Gospodinov, f. 1968 i Yambol, Bulgarien, blev känd för den internationella publiken med sin första roman, En naturlig roman, och Sorgens fysik, som har översatts till över tjugo språk, och för romanen Tidstillflykt tilldelades han Internationella Bookerpriset 2023.

Kritikerröster:

»Trädgårdsmästaren och döden är en vacker text om mycket stark kärlek, mellan en far och en son. Och trädgårdens botaniska mirakel.« Kristina Sandberg, Dagens Nyheter

»Oändligt vackert gräver Georgi Gospodinov i myllan till det vi kallar ett liv, och hur vi minns de allra mest älskade som en stund levde det.« Johan Malmberg, Sydsvenskan

»Gospodinov skriver liksom i en spiral mot själva döden, cirklar sig allt närmare men hämtar ibland andan med hjälp av anekdoter om sin pappa, såna där traderade berättelser alla familjer har. Så blir det också en bok om livet.« Anna Andersson, Aftonbladet

»Gospodinov har en osviklig förmåga att förena en mängd ämnen, motiv och tonlägen i lika poetiskt förtätade som vardagligt konkreta ordvändningar. Ofta humoristiska. Och rörande. På en och samma gång.« Niklas Qvarnström, Sydsvenskan

»Mänskligt, vackert och gripande, med en särskild sorts koncentration och skärpa.« Anna Tullberg, SR

»Mannen i Kreml kommer att bli rasande över utgivningen  av denna bok. En liten men njutbar seger.« Liza Alexandrova-Zorina, Svenska Dagbladet

I Tsaren i egen hög person skildrar de prisbelönta grävande journalisterna Roman ­Badanin och Michail Rubin den politiska mytmaskin som i decennier har framställt Vladimir Putin som en historiskt ödesbestämd gestalt. Här framträder Putin inte som en demonisk ideolog eller ett gåtfullt mysterium, utan som något mer prosaiskt och mycket farligare: en korrumperad tjekist utan fasta övertygelser, driven av ett begär efter rikedom, kontroll och sex. Med hjälp av ett unikt intervju- och arkivmaterial avslöjas hur den officiella bilden av presidenten har konstruerats, redigerats och ­förfalskats. Samtidigt tar en annan historia form: berättelsen om en maffiastat där härskaren, hans familj och hov berikar sig genom en svindlande plundring av Rysslands tillgångar.

Det yttersta tabut visar sig vara det hemliga privatlivet, men just där finns nyckeln till korruptionens infrastruktur. Tsaren i egen hög person kan läsas som en true crime om hovet kring tsar Putin och den totalitära stat som växer fram när makten blir ett familjeföretag.

»När vi satte oss för att skriva den här boken lovade vi oss själva att skriva som om vi hade känt er alla länge, som om vi var vänner med våra läsare och kunde tala öppet om stort och smått.« Roman Badanin & Michail Rubin

Roman Badanin, bokens huvudförfattare, är född 1976 i Kurgan, sovjetiska Ryssland, flerfaldigt prisbelönt grävande reporter. Han är grundare och chefredaktör för den oberoende redaktionen Projekt, tidigare chefredaktör för digitala Forbes Ryssland, chefredaktör för TV Dozjd och nyhetsbyrån RBK. Han lever och verkar i Kalifornien sedan 2021.

Michail Rubin är född 1988 i Sovjetunionen, flerfaldigt prisbelönt grävande reporter och st.f. chefredaktör för Projekt. Nominerad till European Press Prize 2020. Tidigare Kremlkorrespondent, i exil sedan 2021. JSK-stipendiat vid Stanford.

»Bröderna Strugatskij -- det är mäktig, begåvad litteratur på riktigt. Levande klassiker i ordets rätta bemärkelse. De är galaktiska stjärnor av samma storleksordning som en Ray Bradbury eller en Kurt Vonnegut, tro mig. Ni har bara inte kunnat se dem ordentligt hos er på det västra halvklotet.« Dmitrij Gluchovskij  

År 2157. Ungkommunisten och rymdutforskaren Maxim Kammerer kraschlandar och blir strandsatt på en okänd planet som visar sig vara bebodd av humanoider. Han inleder genast en första kontakt och blir snart indragen i planeten Sarakshs primitiva livsföring och obegripliga politiska konflikter, som står i bjärt kontrast till Jorden där det klasslösa samhället har förverkligats och alla lever i harmoni. En dag bestämmer han sig för att omkullkasta den rådande ordningen...

»Den bebodda ön« av Arkadij och Boris Strugatskij från 1969/71 är en av de mest inflytelserika science fiction-romanerna från sovjettiden och har en särskild plats inom rysk litteraturhistoria med sin dystopiska och filosofiska skildring av individens kamp mot totalitära system och sina reflektioner om maktmissbruk, fri vilja och ideologisk manipulation. Romanen har inte tidigare översatts till svenska. 

Efterord Boris Strugatskij

»Du är ensam. Det finns inga omkring dig som bryr sig om dig.«

I mars 2023 utfärdade Internationella brottmålsdomstolen i Haag arresteringsorder mot Vladimir Putin och Rysslands barnrättskommissionär Maria Lvova-Belova -- misstänkta för olaglig deportation av ukrainska barn. Genom fyra ukrainska familjers öden visar BBC-journalisterna Nina Nazarova och Svjatoslav Chomenko hur barn förs bort, hålls kvar med tvång, placeras i nya familjer och »omformateras« till att bli ryssar. En föräldralös tonåring från Donetsk, en flicka som hamnar på fel sida av fronten, en familj som slits isär under belägringen av Mariupol och en pojke som skickas från ockuperade Donetsk till ett sanatorium i Ryssland och inte får komma hem.

Stulna barndomar blottlägger maskineriet bakom deportationerna: beslutskedjorna, institutionerna, propagandan och de till synes oskyldiga administrativa stegen som tillsammans kan sudda ut ett barns identitet och ursprung. Men boken berättar också om motståndet, om dem som spårar upp barnen, pressar de ryska myndigheterna och gör allt för att återförena familjerna. En kamp som fortfarande pågår.

Nina Nazarova, född 1984 i Tula, Ryssland, lever sedan mars 2022 i Riga. Hon har arbetat för BBC i åtta år och gjort prisbelönta reportage om kvinnofrågor och sociala frågor i Ryssland. Hon var tidigare stationerad i Moskva, men arbetar nu från Riga, där hon rapporterar om kriget och dess konsekvenser för det ryska samhället.

Svjatoslav Chomenko, född 1982 i Stara Kotelnja, ­Ukraina. År 2004 tog han en masterexamen i statsvetenskap vid National University of Kyiv-Mohyla Academy. Han har arbetat på BBC:s Kyjivredaktion sedan 2012. Han tilldelades det ukrainska journalistpriset Honor of the Profession 2025.

Ur boken:

»I mars 2022 publicerade den tjetjenska statstelevisionen en video där säkerhetsstyrkor ställdes till svars inför Ramzan Kadyrov. De tjetjenska trupperna hade deltagit aktivt i försöket att storma Kyjiv och lidit stora förluster. I videon beklagade en av soldaterna att de inte hade hunnit ta barnen från ett barnhem i utkanten av Kyjiv -- de hade redan evakuerats till ukrainskkontrollerat område. Vi gjorde ingen rensning av byn, gick inte in från flankerna, ingen spaning. Vi körde rakt på, fräckt och snabbt, direkt mot barnhemmet , berättade den beväpnade mannen. Vi blockerade byggnaden och tog oss in, men tyvärr var barnen redan borta. Sängarna , tillade han, var fortfarande varma. «

»På sätt och vis är vi alla grottmänniskor -- vi kan inte föreställa oss något otäckare än en vålnad eller en vampyr. Och ändå är upphävandet av kausalitetsprincipen betydligt otäckare än hela horder av spöken...« 

Red Schuhart, en alkoholiserad, förtvivlad ung man i en gudsförgäten gruvstad i Kanada, är besatt av Zonen, en gåtfull plats i stadens utkant där utomjordingar nyligen varit på ett kort besök och lämnat kvar föremål med utomvärldsliga egenskaper. De betingar ett högt pris på svarta marknaden och för att de inte ska hamna i orätta händer har militären spärrat av Zonen. Red är en av de desperata stalkrar som trotsar förbudet och farorna och smyger sig in för att hämta det eftertraktade godset.

Picknick vid vägkanten utgavs i kraftigt censurerat skick i Sovjetunionen 1972 och är numera en klassiker inom science fiction-litteraturen, ryktbar inte minst genom Andrej Tarkovskijs filmatisering Stalker. För första gången utkommer den ocensurerade versionen i svensk nyöversättning.

Efterord av Ursula K. Le Guin.  

KRITIKERRÖSTER

»Läs den. Det är en sf-roman som med rätta har vuxit i betydelse för varje år och nu anses vara en oumbärlig del av världslitteraturen.« Jonas Thente, Dagens Nyheter

»Det är lätt att notera tematiska kopplingar till tv-serien Chernobyl. Även om boken skrevs långt före katastrofen skildrar den samma uppgivna, blågråa stämning som fångats så väl av Johan Renck. Att läsa den är en njutning. Textens rum har väggar som vibrerar av levande närhet till det okända, det radikalt annorlunda. Låt det komma in.« Inga-Lina Lindquist, Aftonbladet 

»Vad bröderna Strugatskij gör handlar inte om att lämna utrymme för läsarens fantasi, utan snarare om att leda läsaren fram till en plats där ingen förståelse eller fantasi kan få fäste.« Håkan Lindgren, Svenska Dagbladet 

»För en samtida läsare är det häpnadsväckande att både boken från 1972 och Tarkovskijs film daterad 1979 föregick Tjernobylkatastrofen 1986. Och från en tidshorisont där miljöfrågorna är centrala, är det svårt att inte se mänskligheten själv i bilden av en art som stannat till på jorden för en kort picknick innan den drar vidare utan en tanke på de gifter som den lämnat efter sig. Men oavsett med vilka glasögon Picknick vid vägkanten blir läst, är det en välgärning att den ges ut på nytt i Ola Wallins säkra översättning. En behandling som en roman med en sådan hållbarhet i förhållande till tidens och existensens frågor i högsta grad förtjänar.« Martin Engberg, Göteborgs-Posten 

»Bitvis känns det som att läsa något av Charles Bukowski, med det grova språket, de nedtrampade karaktärerna, och inte minst det konstanta supandet.« Per Leander, Internationalen

En sommareftermiddag år 2003 slår sig konstnären Cecilia Edefalk ner på en bänk i Tegnérlunden. Strax kommer en gestalt emot henne med lätta steg, det är August Strindberg i hög hatt. Så ser upprinnelsen till textsamlingen Mina ord ut. Genom åren har Cecilia Edefalk fört samtal med både hinsides konstnärer och andra som inte förväntas meddela sig i den gängse verkligheten: maskrosor, träd och stenar. För första gången samlas dessa dialoger inom bokpärmar. 

Ur Magnus Florins efterord:

»Vems ord är det? Hennes ord som hon fick och ger vidare. Se det som en dikt, föreslår hon. Även det är en verklighet. [...] Lästa tillsammans är denna boks samtal inte bara en rad andedialoger, utan ett uttryck för vad hon själv kallar det måleriska tillståndet. Handlingen att måla, att förstå vad måleri är, att porträttera själva måleriet, att måla så att det särskilda med måleriet blir uppenbart. Så att dess långa historia finns med i målningen. Men också att vara tyst i ateljén och höra sina tankar, att låta måleriet ta sin tid, att måla i dagsljus, att vara så tom som möjlig, att förlora en vetskap och vinna en ny, att vara i ytan på motivet, där det visar sig.«

 »Jag har sällan läst något så moget om ett pågående krig. Att läsa Amelinas bok känns som en blixt som lyser upp ditt hjärta.« Sofi Oksanen

Viktoria Amelina var en ung, framstående författare, aktiv på landets litterära scen och mamma till en tioårig pojke när Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 ställde allt på ända. Snabbt sadlade hon om till utredare av krigsförbrytelser. Hon reste runt i nyligen befriade områden, fotograferade ruinerna av skolor och kulturcenter och spelade in de överlevandes vittnesmål. Samtidigt började idén till en bok ta form: en samling reportage om ukrainska kvinnor som dokumenterar krigsbrott.

Den 27 juni 2023 stannade hon till i Kramatorsk för att äta middag på en pizzeria i den hårt drabbade Donetskregionen, när en rysk kryssningsmissil slog ned. Amelina skadades allvarligt och avled fyra dagar senare, bara 37 år gammal. Hon lämnade efter sig en enastående skildring av krigets vardag och motståndets pris.

Viktoria Amelina (1986-2023) Ukrainsk författare, poet och krigsbrottsutredare, känd för sina prisbelönta romaner och essäer om krig, mänskliga rättigheter och det ukrainska samhället. Amelina började sin karriär som IT-specialist innan hon övergick till att skriva böcker och snabbt etablerade sig som en av den moderna ukrainska litteraturens viktigaste röster. 

I det krigshärjade Moskoviet ligger en liten  by vid den kontaminerade floden Volga, en sista utpost mot vildmarken i öster. Bron över till den utplånade staden Jaroslavl bevakas dygnet runt, fastän befälhavaren hävdar att världen öster om Volga ligger öde. Varför stirrar vaktposterna så intensivt in i den täta dimman? Inte en levande själ har korsat bron på årtionden. Tills det en dag dyker upp en präst...

Dmitrij Gluchovskij, född 1973 i ­Moskva, lever numera i exil, mest känd för sin dystopiska romanserie Metro 2033 och sina samhällskritiska berättelser som har översatts till över 40 språk. Han är också manusförfattare till datorspelen Metro 2033 och Metro 2035. I augusti 2023 dömdes han i sin frånvaro till åtta års fängelse av en domstol i Moskva för att ha spridit »falsk information« om den ryska armén.

Efter det förödande inbördeskriget är det enorma Moskoviet ett delat land. Väster om Volga ligger det nya tsarriket, öster om floden finns... okänt vad. Imperiets östligaste utpost Jaroslavl, den unge Jegors hemstad, har tystnat och inga spejare har återvänt. En dag beslutar tsaren att skicka iväg en pluton soldater för att ta reda på vad som hände efter att en okänd präst blev den förste på flera årtionden att komma över bron från ödelandet i öster. Om Jegor vill rädda sin hemstad måste han till varje pris stoppa expeditionen... 

Dmitrij Gluchovskij, född 1973 i ­Moskva, lever numera i exil, mest känd för sin dystopiska romanserie Metro 2033 och sina samhällskritiska berättelser som har översatts till över 40 språk. Han är också manusförfattare till datorspelen Metro 2033 och Metro 2035. I augusti 2023 dömdes han i sin frånvaro till åtta års fängelse av en domstol i Moskva för att ha spridit »falsk information« om den ryska armén.

Nominerad till Bookerpriset 2022

»Det första vi gjorde var att byta namn. Vi skulle bli Sapfo.«

Lina Poletti - Sarah Bernhardt - Colette - Eleonora Duse - Joséphine Baker - Virginia Woolf - Natalie Barney - Gertrude Stein - Romaine Brooks - Nancy Cunard och många fler... Ett vimmel av författare, konstnärer, skådespelerskor, översättare och mytologiska sierskor vävs samman i Selby Wynn Schwartz tidsöverskridande roman om kreativitet, frihet och tillblivelse i Sapfos efterföljd.

Efterord av Alexandra Borg

»Ett verk av eggande genialitet, en katalog över intimiteter och påfund, begär och drömmar.« Jacob Brogan, Washington Post

»Andlöst, sensuellt vacker... Något nytt och nödvändigt.« Lara Feigel, The Guardian 

Donbass 2015. Fiendens förband intar staden vid floden Dnipro, invånarna flyr. En ung lärare bestämmer sig för att hämta sin trettonårige systerson från internatet på andra sidan staden, på andra sidan fronten. Det blir en vandring genom ett ödelagt, apokalyptiskt stadslandskap, där den gula dimman ligger tät. 

Serhij Zjadan, f. 1974 i Charkiv, Ukraina, poet, författare, översättare och rocksångare. En av Ukrainas främsta författare och har med romaner som Vorosjilovgrad, Anarchy in the UKR och Internatet nått internationell ryktbarhet. Tilldelades Tyska bokhandlarnas fredspris 2022. 

Kritikerröster

»Skildringen av krigets vansinne är apokalyptisk och fasansfull, men alldeles nödvändig läsning.« Yukiko Duke, Tidningen Vi

Ur boken:

Spåret löper längs med en kulle, uppenbarligen har stridsvagnarna åkt där för att undvika vaktposteringarna på landsvägen. Fötterna slinter och det börjar blåsa friskt från stäppen. Det blir allt kallare, alltmer motbjudande. På ett ställe där spåret svänger höger vid en sluttning syns det att de har stannat till och kört runt på stället, allt runtom är upplogat av larvfötter. Bredvid spåren har snön satt sig som om de har grävt upp marken och täckt igen groparna, och som om jorden sedan har sjunkit ihop efter ett kraftigt regn. Pasja stannar till och ser sig om och försöker förstå vad det är som de har grävt ner, vad det kan vara. Pojken kommer fram och fångar Pasjas blick. De står tysta, vågar inte säga något. Då ringer en mobil. Mitt ute på fältet, mitt ute i den grå och blöta snön. Pasja rycker till och minns omedelbart minröjaren vid internatet. Det kommer från jorden, tänker han förfärad, det ringer under jorden. De har grävt ner dem tillsammans med mobilerna. Pojken kurar också ihop sig, drar in huvudet i halsen på jackan och tiger. Sedan står han inte ut. -- Svara då, säger han, det är ju till dig.

»Man vet att man blivit gammal när man plötsligt minns sig själv som lycklig och det får en att gråta.«  

En volym med fem vackra, sorgliga, trassliga berättelser eller »stenogramromaner« från Georgien. Om olyckliga och lyckliga människor som bråkar och försonas, förälskar och skiljer sig, som försöker överleva nästa krig.

Kanadensisk-georgiska Jelena Botjorisjvilis berättelser har jämförts med Gabriel García Márquez magiska realism. I hennes georgiska textlandskap tycks tiden upphävd och det är lätt att gå vilse, glömma namn, förväxla datum och händelser i virveln av bröllop och begravningar, skratt och gråt. 

Min fars huvud är den första översättningen av Botjorisjvili till svenska.

KRITIKERRÖSTER

»Det här kan vara årets fynd... Det som trollbinder är intensiteten. Alla berättelser flyger fram, i ett virvlande tempo, som kanske är bröllopsdansens eller drömmens... Magin är obestridlig.« Jens Christian Brandt, Tidningen Vi

»En klok och underfundig bok som för tankarna till Isaak Babel och Isaac Bashevis Singer.« New York Times

Augusti 1991. I en olidligt varm vindsvåning i New York samlas en grupp ryska emigranter kring konstnären Aliks dödsbädd. Vännernas tankar om den döende och minnena av livet i Ryssland avbryts av ständiga diskussioner och gräl: Vem älskade Alik mest? Ska han få ett kristet dop innan han dör, som hans alkoholiserade katolska fru Nina så innerligt önskar, eller ska han, ateisten, försonas med sin judiska barnatro? Och vad innebär de stora omvälvningarna i Moskva som utspelar sig på tv-nyheterna? Ljudmila Ulitskajas hyllade roman är både rolig och vemodig, och träffsäker i sina observationer. En munter begravning speglar komplexa tankar och känslor om liv och död, kärlek och saknad, hemland och exil.

Ljudmila Ulitskaja, född 1943 i Moskva, är en av Rysslands största författare. Hon är också kontroversiell på grund av sitt öppna motstånd mot Putins regim. I Sverige har hennes senaste romaner, Det gröna tälten (2016) och Jakobs stege (2017), rosats av såväl kritiker som läsare. 

När en polisinspektor från Bern hittas skjuten vid vägkanten ute på landsbygden ger sig kommissarie Bärlach och hans assistent Tschanz ut för att hitta mördaren. Kommissarien är dödssjuk och har inte lång tid kvar. Snart upptäcker de att offret har skjutits på hemvägen från en hemlig fest hos en inflytelserik lobbyist. Varför umgicks en enkel polis i dessa mäktiga kretsar? Vem är den gåtfulle värden? Och varför har Bärlachs förflutna återvänt för att hemsöka honom under hans sista tid i livet? 

Översättning och efterord av Ola Wallin. 

KRITIKERRÖSTER

»Boken är både spännande och gripande, och det moraliska/etiska problem som dyker upp i slutet stannar kvar hos läsaren. Det är mycket välkommet med nyöversättningen av denna lilla pärla.« Veit G:Son Berg, Bibliotekstjänst

»Här vädras misstro mot statsapparaten, här skymtar hierarkierna inom poliskåren, här ställs gamla beprövade polismetoder mot nymodigheter som kriminologi och här knyts intrigtrådarna ihop i en filosofiskt kryddad kraftmätning à la Sherlock Holmes mot professor Moriarty eller Batman versus The Joker mellan vår kommissarie och den ärkeskurk han en gång för länge sedan stötte på i Istanbul. Allt på 120 sidor.« Anders Sjögren, Västerbottenskuriren

»Dürrenmatt omtolkade kriminalromanen... gav stafettpinnen vidare till likar som Umberto Eco och Paul Auster.« The National 

»En trollbindande kriminalroman.« Washington Post

 »Jag ger dig ett soldatnamn: Wagner. Sedan får du  själv se om du vill gå vidare eller inte.«

Döden är vår business skildrar framväxten av den ökända ryska privatarmén Wagnergruppen, som skapades för att utföra Kremls smutsiga arbete utan att lämna några fingeravtryck. År 2014 undanröjde den makthavare i Donbas som inte ville lyda Moskva och verkade bakom kulisserna i inbördeskrigens Libyen, Mali och Syrien, där den chockade världen med sina brutala avrättningar. Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina började Wagnergruppen operera öppet och rekryterade mördare och tjuvar direkt från de ryska fängelserna. Hjärnan bakom privatarmén var »Putins kock« Jevgenij Prigozjin, före detta straffånge, korvkioskägare, restaurangmagnat, mästertrollare och makthungrig entreprenör, som omkom i en flygkrasch efter sitt väpnade uppror mot Moskva i juni 2023.

BBC-journalisterna Ilja Barabanov och Denis Korotkov följer hans väg från fängelset till Kremls innersta kretsar och kartlägger Wagnergruppens uppkomst och fall. Detta är en berättelse om makt utan ansvar, våld utan gränser och Vladimir Putins maffiastat.  

Ur boken:  

»Alltihop skedde mer eller mindre inför öppen ridå, åtminstone skrev oberoende journalister både i Ryssland och utlandet regelbundet om Prigozjins många äventyr och bedrägerier. Trots detta ignorerades det fullständigt av den ryska regeringen och rättsväsendet, även när det handlade om mord på andra ryska medborgare som begicks med Prigozjins kännedom. Så fungerade det maffialiknande system som Vladimir Putin hade byggt upp -- en stat där personer nära ledaren alltid står över lagen och eliten inte lever enligt rättsliga normer, utan enligt oskrivna regler. Det var detta som möjliggjorde Prigozjins uppgång -- en tidigare kriminell som alltid värdesatte lojalitet högre än alla andra principer. Med den högste ledarens godkännande fick denne före detta brottsling mångmiljardkontrakt från staten, byggde ett ­medieimperium för att sprida Kremlvänlig propaganda och grundade en privat­armé. Detta gjorde det möjligt för en medioker och outbildad restauratör med stor fantasi och enorma ambitioner att bli en global skräckfigur.«  

Ilja Barabanov är en rysk grävande journalist verksam vid BBC:s ryskspråkiga redaktion. Han har i över ett årtionde följt Wagnergruppens framfart i Ukraina, Syrien, Afrika och Ryssland, och var en av de första journalisterna att avslöja gruppen. Tidigare var han special­reporter på tidningen Kommersant, och han har belönats med Peter Mackler Award från Reportrar utan gränser.

Denis Korotkov har sedan 2013 granskat para­militära grupper och publicerat banbrytan­de reportage om Jevgenij Prigozjin och Wagnergruppen i Fontanka, Novaja Gazeta och Dossier Center. Hans arbete har lett till dödshot, men också till flera utmärkelser, bland annat Redkollegia-priset, Andrej Sacharov-priset och nominering till Global Shining Light International Award for Investigative Journalism.

Traditionen vilar tung över Albaniens avlägsna bergsbyar, där den uråldriga hederslagen Kanun styr över människornas liv. Kvinnors värde mäts i oxar och männen löser konflikter med hagelgevär. Den unga Bekia ska giftas bort till en man i byn, men kvällen före bröllopet händer något som förändrar allt. Enda sättet att undkomma tvångsgiftet är att avlägga ett kyskhetslöfte och bli en »svuren jungfru« -- i lagens ögon: en man. Men det inställda bröllopet kräver blodshämnd...

Rene Karabash är en av Bulgariens mest uppmärksammade skådespelare och författare och har översatts till över tio språk. Hon som stannar filmatiseras i en stor tysk-italiensk produktion.

»Den är svår att lägga ifrån sig. Det är helt enkelt en skitbra bok.« Yukiko Duke, Gomorron Sverige

Om Krigets färger:

Som artonårig värnpliktig skickas ryssen Arkadij Babtjenko till kriget i Tjetjenien. De unga soldaterna misshandlas dagligen av veteranerna och traumatiseras för livet i striderna med den tjetjenska gerillan. Babtjenko tecknar våldets skoningslösa spiral: veteranerna pressar de värnpliktiga på pengar för att köpa sprit och heroin, de värnpliktiga säljer vapen till gerillan för att kunna betala, gerillan anfaller de ryska trupperna med deras egna vapen och veteranerna tar ut sin vrede på de värnpliktiga...

Efter fyra år i armén återvänder Babtjenko till Moskva, nedbruten men fast besluten att bli fri sina mardrömmar genom att skriva Krigets färger. Sedan dess har han tvingas fly från Ryssland och lever nu i Ukraina, där han verkar som oberoende krigsreporter. För de svenska läsarna är Arkadij Babtjenko inte minst känd för sina uppmärksammade artiklar i Dagens Nyheter under de senaste åren. 

Om Dagar i Alchan-Jurt:

»Runtomkring rasar kriget, och som vanligt  fattar inte en jävel någonting.« 

Januari år 2000. Ryska trupper belägrar en liten by i Tjetjenien, där sexhundra rebeller har förskansat sig. Soldaterna stelfrusna, hungriga, törstiga och trötta ligger i sina ställningar och väntar. Ingen vet vad de kämpar för, ingen vet vad som händer. Det är en av alla dagar i Alchan-Jurt, och regnet bara fortsätter falla.

Nyutgåvan innehåller både Krigets färger (2007) och Dagar i Alchan-Jurt (2014).

» när jag läser Arkadij Babtjenkos skildring av sin tid som rysk soldat i Tjetjenien är det som om tidigare vittnesbörd var rena romantiken. Remarque var en idylliker. Om man jämför. Apocalypse now en av de allra bästa krigsfilmerna blir med den läsarten något för 91:an Karlsson.« Doktor Gormander, Aftonbladet

MOSKVA ÅR 2035. 

Efter atomkriget som ödelade jorden har en människo­spillra tjugo år senare skapat en ny civilisation i Moskvas vidsträckta tunnelbana. I underjorden jäser konflik­terna när en okänd röta drabbar de livsviktiga svamp­odlingarna. Hela metron hotas av utplåning. Men är invånarna verkligen de enda överlevarna? Finns det kanske fler städer som har klarat sig i atomvintern? Artiom, som redan räddat metron från undergång, är besatt av idén att finna en drägligare boplats och ger sig nästan dagligen ut i stadens livsfientliga ruinlandskap, klättrar upp i de övergivna höghusen och söker kontakt med omvärlden med hjälp av en gammal arméradio. Men etern är död. 

METRO 2035 är en fristående och avslutande fortsättning på succé­böckerna Metro 2033 och Metro 2034. De bygger på sovjetiska myter om en hemlig stad under jorden och det faktum att Moskvametron byggdes för att motstå en kärnvapenattack. Böckerna har gjort succé och sålt i över 120000 exemplar bara i Sverige. Det finns även ett datorspel med samma namn. 

»Det är en ruggig, klaustrofobisk, övertygande roman präglad av paranoia.«  Jonas Thente, Dagens Nyheter