Visar resultat för..."Karmeliterna"

Den helige Johannes av Korset är allra mest känd som den dunkla nattens mystiker. Detta gör honom evigt aktuell, men alldeles särskilt i vår tid. Den svenska översättningen av Själens dunkla natt kommer nu ut i sin femte upplaga, medan den första upplagan av hans "ljusare" böcker (Andlig sång och Levande kärlekslåga)ännu inte blivit slutsåld. Många känner igen något av sig själva i Johannes beskrivning av den dunkla natten. I ett brev till karmelitordens general (14 dec 1990) talade påven Johannes Paulus Ii om en kollektiv dunkel natt. Guds skenbara frånvaro - "skenbar" eftersom Gud i verkligheten aldrig kan vara frånvarande - som plågar mystikerna under vissa krisperioder, har blivit en allmän erfarenhet. Gud är inte längre någon självklar verklighet som löser alla problem och besvarar alla frågor. Många människor upplever tillvaron som en dunkel natt, ja som ett helvete. Det är säkert inte alltid Johannes av Korsets dunkla natt i dess egentliga bemärkelse. Ändå finns vissa gemensamma element. Och de som råkar få helgonets bok i händerna, känner igen en hel del av sig själva. Man kan alltså tala om en viss universalisering av natten, förutsatt att vi tar begreppet "dunkel natt" i en utvidgad betydelse. Trots att Johannes av Korset skildrar erfarenheten av att-vara-utan-Gud i de mörkaste färger och med hjälp av mnga citat från profeterna och framför allt Job, är hans bok ändå en "liber consolationum", en tröstens bok. I detta avseende liknar den Uppenbarelseboken. Den som läser Själens dunkla natt till slut känner sig "tröstad". Och trösten består i att mörkret blir genomskinligt. Fysiskt och psykiskt lidande, ångest, ensamhet, allt får en mening. Allt detta är Gud i full aktivitet. Det som verkar vara tecken på Guds frånvaro är i själva verket tecken på hans intensiva, man skulle nästan säga alltför intensiva, närvaro. Det är helgonets stora förtjänst att han så tydligt visar att kontakten med Gud nödvändigtvis leder till natt. Natten är inte något pedagogiskt trick som Gud funnit på. Det rör sig här om en inre nödvändighet. Gud är ljus som bländar, eld som förtär. Men liksom vi äter Kristi kropp och dricker hans blod under brödets och vinets gestalt, så kan Guds bländande ljus också träffa oss under gestalten av plågsamma omständigheter: sjukdom, dödsfall, ålderdomens avtacklande, förödmjukelser, misslyckanden, en skilsmässa, psykiska svårigheter. Allt som gör människan liten, allt som "störtar härskare från deras troner", kan bidra till den slutgiltiga förvandlingen. Människan måste bli gudomlig. Det gamla livet skall dö för att det nya skall kunna uppstå. Ur BTJ-häftet: "... I tjugofem kapitel behandlas den troende själens vandring genom mystikens olika stadier: rening, upplysning och förening. Johannes har sin styrka i skildringen av det mörker som själen kan komma in i. Förtrogenhet med kristen terminologi förutsätts, men den katolska bakgrunden dominerar inte, och skriften har alltid kunnat läsas över konfessionsgränserna... Översättningen förefaller välgjord, men flyter på grund av ämnet ganska tungt." (av Sten Hidal)

Vi är alltid på väg. Hela vårt liv går ut på att söka något bättre och djupare. Teresa av Avila ger oss här en "vägens spiritualitet", en moderlig och systerlig vägledning för vårt sökande. Hon hjälper oss att inrikta oss allt mera på Guds egen fullhet. Det är bara han som kan mätta vår andliga längtan. Som en kär vän vill Teresa gå med oss på livets väg och lotsa oss förbi alla faror, så att vi når fram till målet. Vi är skapade för den fullkomliga kärleken, för heligheten. Bara det bästa är gott nog för oss!

Att läsa John Chapmans brev är uppfriskande. Han är aldrig tråkig, aldrig sentimental eller svävande. Han går rakt på sak och är oerhört verklighetsnära, Med sin typiskt brittiska humor visar han att vi gör livet onödigt komplicerat. Men humorn tar inte bort allvaret. Kontemplativ bön förutsätter att man reservationslöst bejakar Guds vilja.

Ur Wilfrid Stinissens introduktion:"Bestigningen av berget Karmel" och "Själens dunkla natt" bildar en enhet. Båda böckerna behandlar samma ämne: hur man "på kort tid" kan nå föreningen med Gud. Men infallsvinklarna är olika. Bestigningen talar huvudsakligen om det som människan gör, hur hon skall förhålla sig på vägen till Gud. Själens dunkla natt beskriver samma väg men sedd från Guds sida: vad han gör med människan. Bestigningen handlar om människans aktiva och mödosamma ansträngning och framställer vägen som en rörelse uppåt. Dunkla natten talar om det som faller över människan och nästan tvingar henne till passivitet; här är det fråga om en rörelse som har sitt ursprung i Gud och därför kommer ovanifrån. Bestigningen svarar med andra ord på frågan: vad måste jag göra? och Själens dunkla natt: vad måste jag låta Gud göra?<> Det centrala i Johannes av Korsets lära är att Gud alltid är närvarande, alltid utgångspunkt, alltid centrum, alltid mål. Ständigt återkommer de kända orden "i jämförelse med Gud". Radikaliteten i hans askes har sin grund i hans ovillkorliga behov att "jämföra". Men samtidigt gör detta hans askes enkel och självklar. Den radikala askesen är inte hård, eftersom den inte innebär att man ger avkall på något utan i stället väljer något bättre. Man föredrar ständigt det bästa.

"Introduktion till strof 28 Eftersom vi har sagt att Gud inte gör bruk av något annat än kärlek, så vill jag här ange skälet till detta innan vi förklarar strofen. Orsaken är att alla våra verk och ansträngningar, även om de vore de största tänkbara, ingenting är i Guds ögon. Genom dem kan vi nämligen inte ge honom någonting eller uppfylla hans enda önskan, vilken är att upphöja själen. För egen del önskar han ingenting eftersom han inte har behov av det. Om något är honom välbehagligt är det själens upphöjelse. Och eftersom det inte finns något annat sätt på vilket han kan upphöja henne än genom att göra henne till sin jämlike, finner han sitt behag i att hon älskar honom. Det som kännetecknar kärleken är att den gör den som älskar lik den älskade. Då nu själen i detta tillstånd äger fullkomlig kärlek kallas hon Guds Sons Brud, vilket innebär jämlikhet med honom. I denna vänskapens jämlikhet har de båda allt gemensamt, vilket Brudgummen själv säger till sina lärjungar: 'Jag har kallat er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader' (Joh 15:15) Ur BTJ-häftet: "Detta långa diktverk tillhör världslitteraturen, men det är inte lätt att förstå. Dikten består av 40 strofer med diktarens utförliga kommentarer och förklaringar till varje strof. Ämnet är själens andliga väg och längtan till det eviga livet, till föreningen med Gud... Dikten bör lämpligen läsas en strof i taget under koncentration och meditation." (av Birgitta Gren)

Baksidestext: "Thérèse är kvinna...Thérèse är ung...", skriver påven Johannes Paulus II i sitt apostoliska brev med anledning av Thérèses utnämning till kyrkolärare i oktober 1997. "För vår tid som törstar efter levande och väsentliga ord, efter hjältemodiga och trovärdiga vittnesbörd, är Thérèse en läromästare", fortsätter Johannes Paulus II. Har vi råd att inte ta vara på denna unga, kontemplativa kvinnas trovärdiga vittnesbörd?"Thérèse av Jesusbarnet nådde på kort tid en djup andlig mognad, hennes utveckling var nära nog katapultartad," skriver karmeliten Wilfrid Stinissen. För vår tid, som är så angelägen om att allt skall gå fort, bör Thérèses katapultartade andliga utveckling vara av intresse att studera närmare. Som medbroder till Thérèse fungerar Wilfrid Stinissen som en säker guide i Thérèses andliga landskap när han i bokens andra del framställer några milstolpar i hennes andliga tillväxt.

I kristendomen är allt präglat av påsken och dess nya liv. Vårt kristna liv är genomlyst av påskens ljus. Efter Jesu uppståndelse har döden förlorat sitt strupgrepp om mänskligheten. Uppståndelsens liv är ingjutet i den nya mänsklighet - Kyrkan, Kristi brud - som fötts ur påskens och pingstens seger. Guds eviga, heliga liv, som den Helige Ande ingjuter i oss, är kärnan i vårt liv. Vårt andliga liv är inte så mycket vårt eget som Andens liv i oss, den Ande som ständigt formar om oss till en allt större Kristuslikhet, Fadern till ära. (Ur författarens förord)

"Eukaristin är kyrkans mitt, hennes dyrbaraste skatt. Kyrkan är uppbyggd utifrån och kring eukaristin. Ja, eukaristin konstituerar kyrkan. I denna bok betraktas eukaristin inte enbart som det sakrament som förverkligar enheten mellan Kristus och de troende. Författaren visar också hur eukaristin är den grundläggande normen för vårt handlande. Att bli ett med den offrade Herren har nödvändigtvis följder. Eukaristins mystik leder till en eukaristisk etik.

"Flera gånger lät mig Herren under bönen höra ord som inpräglades djupt i mitt hjärta och gav min själ frid, tröst och ljus, som i sin tur gav upphov till högst konkreta föresatser. Deras främsta verkan var alltid att göra mig mer förtrogen med vår älskade Mästare och att fästa mig starkare vid honom ensam: 'Det inre livet, det är Jag - Den bästa delen, det är Jag - Kärleken, det är Jag'" (1881) Ur BTJ-häftet: "I denna översättning finns ett urval av dagboksanteckningar som täcker hela tiden 1870-1908... En inledning presenterar Boutlé och berättar om dagbokens tillkomst, ett mycket utförligt register gör det lätt att hitta i boken. I fotnoter förklaras katolska bruk. Översättningen verkar vara tillförlitlig. 'Klädd i barmhärtighet' bör tilltala alla med intresse för mystik, men den starkt katolska tonen gör den inte helt lättillgänglig" (av Sten Hidal).

"Gud behandlar sina vänner på ett förskräckligt sätt, men detta innebär rakt inte att han förorättar dem, för så har han också behandlat sin Son." (Ur ett brev mars 1578)"Bekymra er inte för något, för när saker och ting tycks gå bra, brukar jag vara ännu mer missnöjd än jag är nu! Ni vet ju att Herren alltid vill att vi skall inse att det är Hans Majestät(= Gud) som gör det som är bäst för oss: För att man skall förstå detta bättre och inser att verket är hans, brukar han tillåta tusentals motgångar. Och det är då som allt förlöper på bästa sätt." (Ur ett brev 16 februari 1577)"Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte kan låta bli att älska er så högt, fast ni vållar mig så mycket bekymmer. Jag glömmer allt meddetsamma." (Ur ett brev 1 februari 1580)

Det kan komma som en överraskning att höra att ingen av de två erkända auktoriteterna på bönens område, Teresa av Jesus och Johannes av Korset, förespråkar någon särskild bönemetod. Man kan snarare säga att de går till själva kärnan av vad bön egentligen handlar om: människans blottställande av sig själv inför den självutlämnande Gudens realitet. De visar på några grundläggande förutsättningar i vårt levnadssätt för att ett äkta möte med Gud skall kunna äga rum, och de kartlägger hur vägen gåt mot ett allt djupare gudsförhållande och den slutliga föreningen.Sr Mary of St. Joseph ger här en personlig och rik introduktion till Karmels tradition av inre bön och kontemplation. Hon är sedan många år karmelitnunna i London.

"Man kan betrakta vår själ som en borg helt och hållet av diamant eller klar kristall. Den har många rum, liksom himlen har många boningar. Och om man betraktar den ingående, systrar, så är den rättfärdiges själ ingenting annat än ett paradis där Herren säger att han finner sin glädje. Hur föreställer ni er då ett rum där en så mäktig, så vis, så ren, så med alla rikedomar överöst konung skall finna sin glädje? Jag vet ingenting jämförbart med en själs stora skönhet och väldiga omfattning. Hur skarpt vårt förstånd än är, saknar den förmåga att fatta den, liksom det inte heller kan fatta Gud, för han har själv sagt att vi är skapade till hans avbild och likhet. [...] Vi tänker oss alltså att denna borg som sagt rymmer många boningar, några högst upp, andra i bottenvåningen, andra på sidorna. Och mitt i centrum ligger den förnämsta, där de mycket hemliga mötena mellan Gud och själen äger rum." Första boningen, första kapitlet

I sinnenas natt blir den ytliga människan en djup människa. I andens natt däremot blir människan gudomliggjord. Här är det inte fråga om att älska Gud med en ännu djupare kärlek, utan om att älska honom med hans egen kärlek. Allt du har byggt upp rivs ner, för att ge plats för Gud själv. Här mister du ditt liv för att vinna Guds liv. Men innan du kommit så långt får du utstå svåra plågor.Det mänskliga ersätts nämligen inte omedelbart av det gudomliga. Det finns ingen uppståndelse utan en föregående död.