Visar resultat för..."Uppsala universitet"

Radikalnationalism är en politisk ideologi som huvudsakligen fokuserar på att förbinda ett föreställt folk med ett avgränsat territorium. Under 2000-talet har dess idéer allt oftare uttryckts i den politiska mittfåran. I Trons försvarare synliggör Tomas Poletti Lundström hur begreppet religion i decennier underbyggt det politiska budskapet hos tre betydelsefulla aktörer i det radikalnationalistiska landskapet: Sverigedemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och The Golden One.

Døden og gravmaterial har definert arkeologifaget som disiplin siden tidenes morgen, men selv i den antikvariske samtiden ble etnologi og folklore i liten grad brukt som kilde til kunnskap om forhistorien og oldnordiske gravskikker. De fleste gravstudier har derfor ikke analysert dødens essens: sjelens substans. Gjennom en religionsvitenskapelig forståelse av etnologi og folklore presenteres en ny arkeologisk analyse av Nordens forhistoriske gravmaterial og døden som fenomen. En studie av sjelens substans må bokstavelig talt trenge inn i hjernen, beinmargen, blodet og skjelettet, som er menneskets åndelige essens, og inn i kvinnens livmor hvor sjelen skapes og fødes. Sjelene til forfedrene kroppsligjorde seg som alver, vetter og andre åndelige vesener. Den sjelelige essens i fysisk substans var også kosmologisk kraft, som kunne brukes og misbrukes, og derfor er dette også en berettelse om sykdom og trolldom. Medisinsk kannibalisme og bruk av de døde og døden var et effektivt beskyttelsesmiddel og den sterkeste medisin i tradisjonell legekunst. I den forhistoriske medisinhistorien var sykdom direkte og personlige angrep av ulike forfedre, som levde misfornøyde i en hinsidig tilværelse i ny kroppslig form. Sjelene kunne ta utallige former som ulike vetter, noen gode og andre onde, men en ting var sikkert: De ville komme tilbake til de levende, og de var farlige for de gjenlevende. Slekten definerte de døde og de døde definerte slekten. Dødsbryllup forente derfor ikke bare de levende og døde, men også fremtidige familier og slekter av forfedre, og sentralt i denne kosmologien var de store årtidsfestivaler, som kulminerte med den tradisjonelle julefeiringen.

Volym 2. År 1852 utfärdades nya statuter för de båda universiteten i Uppsala och Lund. Under de följande decennierna följde nya genomgripande reformer i snabb takt. Perioden fram till 1916 kan karakteriseras som en omvandlingsprocess utan motsvarighet i universitetets äldre historia: den akademiska jurisdiktionen inskränktes, kvinnliga studenter bereddes tillträde till universiteten, kungamaktens och kyrkans inflytande försvagades och den gamla korporationsmodellen underminerades i takt med att universiteten blev allt mer beroende av statsanslag. Universitetet blev allt större och en rad nya professurer inrättades, men detta innebar även att den hävdvunna kollegiala styrelseformen blev allt svårare att upprätthålla. Förändringsprocessen genererade en omfattande debatt om den akademiska friheten och universitetets förhållande till det omgivande samhället. Samtidigt skedde en vetenskaplig specialisering, vilken ledde till att många ämnen delades upp i underdiscipliner, undervisningen reformerades och – inte minst – forskningens ställning förstärktes. Universitetets uppgift skulle inte bara omfatta undervisning utan även verklig forskning. Till följd av detta blev avhandlingarna allt tjockare och 1876 beslutades att sökande till professurer skulle granskas av särskilda sakkunniga. Studieresor till utlandet blev en nödvändig förutsättning för dem som ville göra akademisk karriär. Universitetet i Uppsala blev därigenom allt mer integrerat i det internationella vetenskapssamfundet. Härtill bidrog tekniska innovationer, främst järnvägen, som väsentligt underlättade resandet. Denna historik berör universitetets plats i samhället, men skildrar även lärostrider, undervisningens organisation och vardagliga förhållanden vid fakulteterna, liksom studenternas allt viktigare roll som opinionsbildare.

Ur Innehållet: Förord 1. Inledning 2. Fornminnesinventering 3. Forskningsläget ur ett uppländskt perspektiv 4. Allmänt om källmaterialet i Håboområdet 5. Bebyggelsehistoriska sammanhang 6. Diskussion och slutsatser rörande håbolandets bebygeelsehistoria 7. Fornlämningsbilden och den bebyggelsehistoriska utvecklingen i Fresta 8. Fornlämningsbilden och den bebyggelsehistoriska utvecklingen i nordöstra Uppland 9. Jämförelser 10. Sammanfattade slutsatser 11. Käll- och litteraturförteckning 12. Summary

Volym 1. År 1852 utfärdades nya statuter för de båda universiteten i Uppsala och Lund. Under de följande decennierna följde nya genomgripande reformer i snabb takt. Perioden fram till 1916 kan karakteriseras som en omvandlingsprocess utan motsvarighet i universitetets äldre historia: den akademiska jurisdiktionen inskränktes, kvinnliga studenter bereddes tillträde till universiteten, kungamaktens och kyrkans inflytande försvagades och den gamla korporationsmodellen underminerades i takt med att universiteten blev allt mer beroende av statsanslag. Universitetet blev allt större och en rad nya professurer inrättades, men detta innebar även att den hävdvunna kollegiala styrelseformen blev allt svårare att upprätthålla. Förändringsprocessen genererade en omfattande debatt om den akademiska friheten och universitetets förhållande till det omgivande samhället. Samtidigt skedde en vetenskaplig specialisering, vilken ledde till att många ämnen delades upp i underdiscipliner, undervisningen reformerades och – inte minst – forskningens ställning förstärktes. Universitetets uppgift skulle inte bara omfatta undervisning utan även verklig forskning. Till följd av detta blev avhandlingarna allt tjockare och 1876 beslutades att sökande till professurer skulle granskas av särskilda sakkunniga. Studieresor till utlandet blev en nödvändig förutsättning för dem som ville göra akademisk karriär. Universitetet i Uppsala blev därigenom allt mer integrerat i det internationella vetenskapssamfundet. Härtill bidrog tekniska innovationer, främst järnvägen, som väsentligt underlättade resandet. Denna historik berör universitetets plats i samhället, men skildrar även lärostrider, undervisningens organisation och vardagliga förhållanden vid fakulteterna, liksom studenternas allt viktigare roll som opinionsbildare.

Rätten till religions- och samvetsfrihet har av Europadomstolen beskrivits som en av grunderna i ett demokratiskt samhälle, men hur långt sträcker sig egentligen denna rätt för hälso- och sjukvårdspersonal? Har läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal rätt att få agera i enlighet med sin religion eller tro, och i så fall under vilka förutsättningar? Får exempelvis en läkare vägra att följa ett visst föreskrivet handlingssätt eller att utföra vård och behandling som strider mot dennes religion eller tro?

Avhandlingens övergripande syfte är att undersöka det rättsliga utrymmet för hälso- och sjukvårds­personal att i sin yrkesutövning handla i enlighet med sin religion eller tro utifrån skyddet för religions- och samvetsfriheten, och utifrån de krav som ställs på god vård. En central fråga som diskuteras är vilket skydd religions- och samvetsfriheten ger personal som av religiösa och moraliska skäl inte vill medverka vid eller utföra viss vård.

En förutsättning för att hälso- och sjukvårdspersonal ska ha rätt att utöva sin religion eller tro enligt Europakonventionen, är att det inte finns några motstående skyddsvärda intressen som kan motivera en begränsning av en sådan rätt. Frågan är om och på vilket sätt det är möjligt att tillgodose personalens religiöst grundande önskemål, och samtidigt säkerställa de krav som ställs på god vård och internationella åtaganden såsom rätten till hälsa.

I avhandlingen analyseras även vilket skydd diskriminerings­lagens och Europakonventionens bestämmelser om religiös diskriminering ger personal som av samvetsskäl inte vill medverka vid eller utföra viss vård. Dessutom diskuteras arbetsgivarens ansvar att motverka diskriminering som har samband med arbetstagares och arbetssökandes övertygelse. Utöver detta studeras även vilka överväganden som gjorts när olika former av samvets­­grundad vägran, såsom vård­vägran och värnpliktsvägran, behandlats av den svenska lagstiftaren och Europadomstolen.

Kavot Zillén är verksam vid juridiska fakulteten i Uppsala och undervisar på jurist­programmet i allmän förvaltnings­rätt, samt i fördjupnings­kurserna Medical Law och socialrätt. Hon är kursansvarig lärare för en kurs om religionsfrihet i sekulära och religiösa kulturer vid teologiska fakulteten och föreläser om medicinsk rätt vid medicinska fakulten i Uppsala. Hon är dessutom ansvarig för en sommarkurs om Comparative Human Rights and Health som årligen hålls vid Yale University i USA. Kavot har tidigare arbetat med medicinrättsliga frågor vid hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och är för närvarande tjänstledig från Inspektionen för vård och omsorg.

Hjalmar Stolpes grävningar i "Svarta jorden" på Björkö på 1870-talet resulterade i ett stort antal fynd. Denna volym innehåller dels ny forskning som baserar sig på fynden - med bidrag av AnneSofie Gräslund, Johan Callmer, Eva Hyenstrand och Gert Rispling. Dels återges här äldre opublicerade manuskript (med kommentarer) av Birkaforskaren Gustaf Hallström. Skriften utges samtidigt med att Erik Särlings katalog över fynden från dessa undersökningar för första gången publiceras .

Hur syns och märks Uppsala universitet utanför sina föreläsningssalar och laboratorier, och hur präglar det sin närmaste omgivning? Vad har universitetet betytt för Uppsala stad och för lokalsamhället i övrigt? Hur har samarbetet utvecklats mellan universitetet och lokala myn­digheter och organisationer, och på vilka områden har samverkan varit särskilt omfattande? Vilka resultat ha uppnåtts och vad har blivit bestående? Vilken roll har studenterna och deras organisationer spelat för stadens utveckling och i stadens liv? Det är frågor av detta slag som denna bok vill besvara, och den tid som skildras är från början av 1900-talet till våra dagar. Det handlar om stadsbilden och om universitetets betydelse för stadens utveckling inte minst på kulturområdet men också om samverkan inom ”vård, skola och omsorg” för att använda ett uttryck från det politiska livet. Boken belyser också universitetets bidrag till näringslivets utveckling och till Uppsalas internationalisering. Mats Ola Ottosson fick sin akademiska utbildning i Lund och avlade där ­teknologie licentiatexamen. Han har arbetat inom de svenska forsknings­råden och med forskningsadministrativa frågor i Frankrike och Belgien. ­Under en tioårsperiod från 1998 till sin pensionering var han universitetsdirektör vid Uppsala universitet, och han har även därefter haft ansvar för några till universitetet knutna verksamheter.