Användarprofil Rachel / Betyg & recensioner

Betyg & recensioner av Rachel

Antal betyg: 12
Antal recensioner: 12

Ugh. Jag förväntade mig så mycket mer av den här boken...

3 juli 2013

Ugh. Jag förväntade mig så mycket mer av den här boken att det slutade i ren besvikelse. Början av boken var allt som jag älskar med dystopier; en okänd ny värld där invånarna inte ifrågasätter någonting dit Vanja dyker upp med frågor som alla undviker. Vi får små ledtrådar som till en början inte betyder så mycket och förvirrar mer än de förklarar vilket är bra. Men sen när själva upplösningen kom så blev jag bara frustrerad.

Vad det här allt?

Det kunde ha blivit så mycket bättre; så mycket mer trovärdigt.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Tidbecks prosa; det hela flöt ju på i sin egen takt utan märkvärdigheter. Det var inte dåligt, men inte heller bra bara meh.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Jag plockade upp den här pga. titeln då jag, som...

3 juli 2013

Jag plockade upp den här pga. titeln då jag, som huvudpersonen i historien, känner ett starkt förakt för Paulo Coelho och ville egentligen veta anledningen till varför någon skulle vilja mörda honom.

Utöver det att han skriver avskyvärda böcker.

Boken börjar med att berättaren låter oss veta att han möjligen är en ond människa, men jag är inte sjuk. [...] Den här skriften är således ingen dåres försvarstal och inget försök till urskuldande. [...] Juridiken ger samhällets version av brottet, detta är brottslingens. Sedan får vi veta varför han väljer att inte fortsätta som lärare, hur han hamnar i sin depression och förlorar tron på samhället och dess invånare.

Det är väldigt mycket existentiella tankar som han grubblar på; och som ofta leder längre och längre bort från samhället. Han försöker förgäves hitta en lösning på sina problem och det är först när han blir nästintill hemlös som han lyckas slå dem åt sidan och bara "leva". Efter ett drygt år av någorlunda harmoni läser han Alkemisten av Coelho som med de mest tillåtande ögon var den mest sliskigt romantiska, pretentiöst kvasireligiösa smörja han någonsin läst och bestämmer sig för att mörda honom så att författaren inte kan lura några fler människor med sina böcker.

Jag måste erkänna att jag skrattade gott och igenkännande i hans arga beskrivningar och hat mot Coelho. Det var roligt att läsa om en protagonist som är (någorlunda) påläst om filosofi kritisera Coelho från en intelligent ståndpunkt och med lite humor. Trots detta måste jag säga att jag inte enbart gillar novellen för att jag håller med berättaren, utan mest för att han presenterar sina argument och handlingar på ett tydligt och klarsynt sätt.

Nej, jag tycker inte att mord är en acceptabel lösning, men jag förstår hur han hamna där.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

En Verklighetstrogen och Stark Berättelse

8 februari 2012

Jag gillade Astrid nästan direkt; hon var en så trovärdig karaktär; egentligen var alla i boken trovärdiga, men det var någonting med Astrid som kändes riktigt äkta. Hennes frustration när hon inte kunde nå Ellen var påtaglig, och skulden när hon äntligen valde att tänka på sig själv och låta Ellen komma till henne när hon kände för det.

Aj, vad det gjorde ont i hjärtat.

Boken var snabbläst och jag drogs in i deras värld där allting flöt på i en väldig fart. Jag gillar Roxbergs sätt att skriva; det var en blandning av Astrids funderingar, korta minnen, och brev som Ellen skrev till Astrid. Det är ett tungt och känsligt ämne som Roxberg tar upp, men jag tycker att hon gör det på ett naturligt och varsamt sätt, utan att vara nedlåtande eller fördummande.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

En Efterlevandes Tankar

25 januari 2012

Jag är så otroligt glad att jag läste den här. Jag känner ingen som har begått självmord, men boken handlar inte enbart om det, utan mest om sorgen av att vara en av de som blev kvar. Jesper pratar ärligt om de olika känslor som de flesta som förlorat någon känt av, men det som träffar mig hårdast är just skulden av att inte ha sett att något var fel; att Nicklas inte kände att han kunde vända sig till Jesper; att de kanske inte var så nära som han trott.

Jag hade tårar i ögonen nästan hela vägen igenom. Jesper skriver på ett väldigt avskalat, ibland poetiskt sätt, och det känns som en blandning av dokumentär och dagbok av en efterlevande.

Blandat med Jespers egna tankar så finns det med några korta intervjuer med Nicklas barn som gjorde ont att läsa, men ju visar hur barn kan reagera på självmord. Det är öppet och ärligt, och även om detta är en ganska tung bok att läsa så är den skriven på ett så lättillgängligt, och stundom vackert, sätt.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

En vacker historia

8 november 2011

Å ena sidan så tycke jag att den var otroligt fint skriven, men å andra sidan så var det vissa element av berättelsen som jag inte tyckte om som kändes nästan lite överdrivna och forcerade.

Det som jag verkligen tyckte om var sättet som Schiefauer skriver på. De är många metaforer och liknelser och stundom känns det som ren poesi; atmosfären hon skapar är en balansgång mellan det hårda livet som flicka och det euforiska livet som pojke. Men ibland gick jag vilse i hennes språk och det kändes som att hon spenderat mer tid på det än att forma sina karaktärer. Jag fick aldrig lära känna Kim ordentligt nog att förstå hennes beslut och kunde därför inte riktigt sympatisera med henne.

Pojkarna är en vacker historia som sakta byggs upp mot ett mäktigt crescendo som sedan verkligen exploderar, men tyvärr så tycker jag inte att Schiefauer lyckades plocka upp alla bitar på ett tillräckligt tillfredsställande sätt.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Förtjusande

30 oktober 2011

Åh, vilken en förtjusande läsupplevelse detta var. Sammanfattningen fångar inte hur underbart udda denna bok är. Jag hade ingen aning vad som väntade, och fann att när jag väl började läsa kunde jag inte sluta försöka reda ut alla varför, hur och va som dök upp på ett sätt är det en hat/kärlek upplevelse; jag älskar att vi bara får dessa glimtar av vad som hände (berättelserna (åter)berättas av Stacey Hinterlands make - som inte bevittnade rånet), men samtidigt så hatar jag att vi är inte får veta allt.

Man kan ta med sig så mycket man vill från dessa berättelser - och jag ville mycket.

Den enda som var mindre bra var att det var så kort, vissa av berättelserna kändes lite rusade. Jag visste naturligtvis att det skulle bli kort när jag började läsa, jag hade bara inte förväntat mig att vilja dyka ner i denna värld och stanna där ett tag.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Inte dålig, men inget speciellt

25 september 2011

Det här är den andra boken jag läst om Maria Wern. Jag gillar egentligen inte deckare, men då den första Wern boken jag läste var helt ok, tänkte jag att jag skulle prova igen.

Och det funkade väl.

Jag gillar det enkla sättet som Jansson skriver på; hennes sätt att beskriva vardagen och helt vanliga människor. Kanske är det nog det bästa med den här boken, för jag tyckte inte att den var så värst spännande. Dels så tar det så långt tid innan någonting händer, och när det väl gör det, händer allting på en gång, så det känns lite huller om buller. Som i den förra boken jag läste så känns det lite som att Jansson försöker få alla att verka misstänkta på ett forserat sätt. Jag vet inte varför, men det är något med hennes sätt att bara beskriva vissa saker om personerna, för att sedan fylla i allting i slutet, som jag inte gillar. Av de två böcker jag läst känns det som att den som det skrivs minst om är den som gjort det.

Boken var inte dålig, men inte heller något speciellt.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Silverfisken

18 september 2011

Jag hade ingen aning om vad den här boken handlade om och på baksidan står det:

Jag drömmer att jag är långt borta och att jag är frisk
pappa klär av mig pyjamasen
jag blir en silverfisk

Den är skriven som en poetisk monolog ur Fialitens perspektiv, och det gör så ont i hjärtat att läsa att jag inte kan beskriva det med ord. Det är mycket rim, mycket lek med ord, och mycket upprepningar som gör att det känns som att man är fast i den här lägenheten; i det här helvetet, och bara önskar sig så långt bort som det bara går,

men inte hittar någon väg ut.

Det mesta i Silverfisken är obehagligt att läsa. Johansson skriver på ett så otroligt avskalat och ärligt sätt att det känns som att man står framför ett gapande sår, och fast man känner för att vända sig om och låtsas som ingenting (som alla vuxna tycks göra), så vill man egentligen bara plocka upp denna trasiga varelse, springa bort med henne så fort man kan och plåstra om henne.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Oväntat Bra

21 augusti 2011

Jag tyckte oväntat mycket om den här. Av någon anledning hade jag förväntat mig en typisk tonårsbok, så jag blev positivt överraskande när jag snabbt insåg att det inte var så.

Gustav har kompisar och är inte alls mobbad, som jag nästan trodde av beskrivningen. Han är blyg och ganska tillbakadragen runt nya människor. Hans mor gick bort i cancer några år innan och hans Amerikanska far flyttade till Sverige för att vara där för dem. Jag gillar hur Lindbäck hanterade deras ömtåliga situation; inte bara för att det är en tonåring och en vuxen, kulturkrock, och sorg, utan också att för att det fanns så många andra känslor som behövde komma fram.

Det var trovärdigt och nästan lite vackert.

Detta gäller även den lilla chocken som Gustav och Elin skulle ställa till med. Det finns ofta en risk att författare överdriver saker, men jag gillar att det var litet nog att funka i verkliga livet, men stort nog att vara omvälvande i deras liv.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej