Betyg & recensioner av Bo
Antal betyg: 132
Antal recensioner: 38
Vardagsmakt : tio strategier som ger och genomskådar...
Vetenskapligt grund
Ett av bokens stora problem är att författaren jämställer sina Åsikter med Fakta. Det drabbar bokens trovärdighet hårt. Här finns tillika citerade fakta/externa undersökningar som är så selektiva att de inte kan sägas motsvara hela resultatet från det citerade. Kort sagt, Eksvärd lyfter bara fram sådant som styrker hennes egna teser. Det gäller inte alla exempel, men påfallande många. Läsare som inte har den kunskapen eller bryr sig om att kolla källan kommer sannolikt att tro på framställningen, vilket i sig illustrerar en härskarteknik i form av urval av information till mottagaren. Men nej, jag tror inte bokens syfte är att seriöst problematisera - det här är vetenskaplig chic lit som bör läsas därefter. Jag önskar att författaren gått på djupet med härskarstrategier, då det är en intressant fråga och inte alls så genusbunden som den görs till. Ur psykologisk synvinkel är den här boken förvånansvärt tunn och det är synd. I händerna på en person med forskarbakgrund och litterär förmåga, som t ex Ann Heberlein, hade detta ämne fått avsevärt mer djup och därmed intresse. Allt är dock min uppfattning av Eksvärds bok.
Härskarteknik : den fula vägen till makt
Yta & hype
Tyvärr imponerar Eksvärd inte på mig. Min upplevelse av boken är att Eksvärd understryker sin popkulturella status, dvs att inte leverera särskilt mycket djup i sina analyser utan fokusera på ett ytligt feel good-tänk, som under alla sina mängder ord inte ger något nytt eller unikt. Det är inte originellt, exemplen har redan tröskats genom massmedia och andra retorikspecialister, vilket gör skrivandet fragmentariskt och missar dynamiken i ett ämne som kunde blivit intressant. Lite chic lit med några droppar psykologi, men inte en bok som enligt mig gör ämnet rättvisa.
Siddhartha
Originalet till "Alkemisten"
Paolo Coelhos "Alkemisten" lånade friskt från Hesses original, vilket få tycks medvetna om. Det som var överdådigt och fullt med lösa trådar hos Coelho är i originalets form hos Hesse en enkel, jordnära och äkta berättelse om inre sökande och meningen med livet, fri från Coelhos spekulationer och utanpåverk. Den skrevs redan 1922 och för vissa känns det kanske smått oattraktivt, men ta dig an den. Det är inte en lång berättelse, men den kommer att göra intryck. Missa inte heller Hesses "Stäppvargen". Båda är litteraturklassiker.
Saker min son behöver veta om världen
Ytlig och monoton
Här finns en underbar passage när författaren håller som ett tal till sin son, om hur sonen - vad han än gör och hur gammal han än blir - alltid kommer att förbli den där lilla pojken för pappan. Inspirerande skrivit. Frånsett det känns boken väldigt daterad i sin manssyn. Pappor framställs raljerande som avsevärt mindre lämpade föräldrar än mammor och där författaren sannolikt försöker vara rolig blir det mest en känsla av floskler och bibehållande av stereotyper. Nej, tro mig, jag Har humor, men denna tunna bok känns snabbt och oengagerat ihoprafsad - kanske mer lämpad som redigerat kåseri i någon söndagsbilaga. Tyvärr, eftersom inledningen bådade ganska gott.
John Lennon
Spekulativt & inkorrekt
Normans bok fokuserar mer på att glorifiera Lennon än att ge en rättvis beskrivning. Norman har alltid föredragit Lennon framför McCartney (läs hans rena nidbild kring McCartney i boken han skrev om honom) och boken består mest av Normans tyckande. För Lennon mindre smickrande perioder utelämnas helt eller nämns i förbifarten. Faktafelen är många, t o m fler än i Normans bok om Mick Jagger. Lennon förtjänar en bättre och mer uppriktig bok om sin gärning. Jag upplever att Norman, oavsett vem han skriver om, gör det vinklat, felaktigt och i slutändan får det att handla mer om sina privata åsikter än personen han skriver om. Den språkliga nivån är också låg.
Ja jag har mens, hurså?
Lättglömd bagatell
Min flickvän och jag enades kring betyget. Vi jobbar inom skola och vård med inriktning ungdomar. Vår upplevelse är att boken slår in öppna dörrar i ett ämne som känns Väldigt förutsägbart att skriva om. Nej, det är inte ett oangeläget ämne, men det är knappast en utmaning att tratta ned lite personliga upplevelser, putslustigheter och dråpligheter kring ämnet och vips! ha en bok. För oss tillför Henry inte något nytt, varken informativt eller i genren. Vi får ofta en retrosmak av förlegat 80-tal, när en sådan här bok sannolikt hade gjort större avtryck. Nu är mens som ämne mer avdramatiserat, mindre mystiskt, och det finns oändliga källor till information på nätet eller inom vården. Det är inte så tabu eller stigmatiserande längre, även om det givetvis är en stor grej. Henry har både bloggat och pratat mycket om mens, så en bok i samma ämne känns knappast överraskande. Men här finns inga vassa kanter, inget nytt eller ens genuint personligt, som vi uppfattar det. Min flickvän jämför med antologin "Kvinnor ritar bara serier om mens" som hon tyckte kändes både mycket mer personlig, roligare och mer genuin samt användbar i arbetet med ungdomar. Själv kommer jag osökt att tänka på Anna-Karin Elde och hennes underbara "Nyper ingen mig i rumpan snart går jag hem" och "Var ska man lägga näsan om inte i blöt" - två böcker som inte specifikt handlade om mens, men som har den där personliga uppriktiga tonen kring vardagsironi jag känner att Henry tyvärr saknar. Marie Oskarssons "Min lilla röda: allt du vill veta om mens" rekommenderas också. Och givetvis Lilian Edvalls klassiska "Mensbok". Clara Henrys bok ger oss en känsla av att mer vilja marknadsföra Clara Henry än ämnet som sådant.
Sebbe Staxx : musiken, brotten, beroendet
Hastverk utan fokus
Boken ger mig intrycket av att ha satts samman under stor stress: den hade mått bra av en ordentlig redigering, men också av någon som väglett författaren i dramaturgisk framställning. Vissa delar av den här boken känns för mig monumentalt ointressanta; transportsträcka utan djup eller egentlig puls. Maten smakar inte bättre bara för att du häller en hel burk grillkrydda på pulvermosen. Det blir bitvis också parodiskt komiskt där det säkert ska vara gastkramande allvarligt. Här finns också vissa doser självförhärligande som kunde ansats något: visst är det en bedrift att resa sig ur ett destruktivt liv, men det legitimerar knappast lovsången till destruktiva och våldsfokuserade ideologiska uttalanden. I slutändan upplever jag boken som ett haveri av självmotsägelser, kriminella miljöer som skildras som om de fanns i New Yorks undre värld och en jag-såg-ljuset-vändning som skulle gjort Kay Pollack stolt. Boken hade också mått bra av en språklig bearbetning, då språket i boken känns svagt och de grammatiska misstagen lite för många. Ett hantverk utan riktig substans.
Härskarteknik
Vetenskapligt grund
Ett av bokens stora problem är att författaren jämställer sina Åsikter med Fakta. Det drabbar bokens trovärdighet hårt. Här finns tillika citerade fakta/externa undersökningar som är så selektiva att de inte kan sägas motsvara hela resultatet från det citerade. Kort sagt, Eksvärd lyfter bara fram sådant som styrker hennes egna teser. Det gäller inte alla exempel, men påfallande många. Läsare som inte har den kunskapen eller bryr sig om att kolla källan kommer sannolikt att tro på framställningen, vilket i sig illustrerar en härskarteknik i form av urval av information till mottagaren. Men nej, jag tror inte bokens syfte är att seriöst problematisera - det här är vetenskaplig chic lit som bör läsas därefter. Jag önskar att författaren gått på djupet med härskarstrategier, då det är en intressant fråga och inte alls så genusbunden som den görs till. Ur psykologisk synvinkel är den här boken förvånansvärt tunn och det är synd. I händerna på en person med forskarbakgrund och litterär förmåga, som t ex Ann Heberlein, hade detta ämne fått avsevärt mer djup och därmed intresse. Allt är dock min uppfattning av Eksvärds bok.
Utan personligt ansvar
Magisk uppföljare!
Det är för mig ytterst sällsynt att en uppföljare till en fantastisk bok är ännu bättre än föregångaren, men Lena Andersson har med "Utan personligt ansvar" överträffar hon "Egenmäktigt förfarande". Språket är poetiskt briljant, dialogen och karaktärerna skarpa och ämnet kring otrohet och rollerna i detta har hög allmän igenkänningsfaktor. En magisk läsning från första till sista sidan.