Betyg & recensioner av Lennart
Antal betyg: 26
Antal recensioner: 26
Plikten, profiten och konsten att vara människa : essä
Göran Rosenbergs "gamla" bok om plikten och profiten i...
Göran Rosenbergs "gamla" bok om plikten och profiten i ny upplaga borde läsas av alla, säger a l l a, politiker och beslutsfattare. Förhoppningsvis skulle det i alla fall få en och annan att tänka efter och kanske rent av tänka om. Mer än så är kanske inte realistiskt att uppnå, eftersom det som han med insikt och kloka resonemang borrar djupt i är detta med vinster i skola, vård och omsorg, och just dessa frågor tydligen är så ideologiskt laddade, ja rent av brännande. Göran Rosenberg gör historiska och filosofiska tillbakablickar och internationella jämförelser. Och hans slutsats är glasklar: skola, vård och omsorg är sådant som bör utföras av plikt och därför av det allmänna. Det är till detta vi behöver samhället, gemenskapen. Gamla, sjuka och svaga människor kan aldrig bli ekonomiskt lönsamma. Inte heller skolelever. Att utlämna den här sortens verksamheter till profit och vinstintressen är ett svek utan motstycke.
Boken är ännu aktuellare nu än när den skrevs första gången. Den är mycket mer än en essä, den är en glödande protest mot en utveckling som har gått alldeles snett. Vi är inte bara individer, vi är också samhällsvarelser, beroende av varandra. Därför måste plikten, inte profiten, vara vår drivkraft när det gäller utbildning, vård och omsorg. Kan det uttryckas tydligare?
Friare kan ingen vara : den amerikanska idén från Re...
Varför är amerikaner i våra ögon så underliga? Varför...
Varför är amerikaner i våra ögon så underliga? Varför förnekar amerikaner vetenskapliga fakta? Varför är amerikaner så förtjusta i vapen? Hur uppstod moral majority? Göran Rosenberg, som bott och arbetat många år i USA, skrev boken Friare kan ingen vara redan 1991. Därefter har boken utgivits i nya upplagor och författaren har dessutom lagt till ett par nyskrivna kapitel om utvecklingen fram till 2004. Det Göran Rosenberg vill är att försöka förstå och dessutom förklara för oss varför Amerika är som det är och varför amerikaner är som de är. Och han går grundligt tillväga. Han går tillbaka till Thomas Jefferson och självständighetsförklaringen och avslutar med den president som styrde landet 2004, George W. Bush. Särskild uppmärksamhet ägnar han Ronald Reagan, som han menar var den som i vår tid tydligt vred politiken åt höger och därmed i stor utsträckning gick i Jeffersons fotspår med betoningen av den lilla människans och det lokala samhällets rättigheter gentemot den stora buffliga staten. En utveckling som sedan fortsatt och förstärkts inte minst efter elfte septemberhändelserna.
Det är en mycket nyttig genomgång Rosenberg ger. Och i mina ögon trovärdig. Den har verkligen både bredd och djup. Den amerikanska drömmen analyseras, vänds ut och in på och utvärderas. Möjligen kan man känna viss tvekan inför den tes han gång på gång hamrar in och återkommer till: att det är mellan den federala regeringens makt och individens frihet som den ideologiska striden hela tiden kretsar. Och som förklarar praktiskt taget allt som händer i USA. Men kanske han har rätt. Rosenberg uttrycker osäkerhet och oro inför framtiden. Det skulle ha varit intressant att läsa hur han bedömer den nu aktuella situationen. Kanske kommer ytterligare tillägg?
Göran Rosenbergs bok Friare kan ingen vara är en mycket läsvärd och bildande bok. Efter att ha läst den kan jag i och för sig inte påstå att jag förstår amerikaner och amerikanskt tänkesätt. Men jag tycker jag har lärt mig mycket om hur de olika strömningarna har uppkommit och utvecklats genom århundradena och vilka konsekvenser detta har fått i praktisk politik i detta jättelika land med dess snart 300 miljoner människor med skiftande bakgrund, hudfärg och religiösa preferenser. Och som sagt, jag hoppas på en fortsättning ...
The World as Will and Idea
The World as Will and Idea är namnet på den engelska...
The World as Will and Idea är namnet på den engelska översättningen (och sammanfattningen) av Arthur Schopenhauers filosofiska verk som på svenska fått titeln Världen som vilja och föreställning. Boken är inte alls lika svår och ogenomtränglig som en del andra filosofers; tvärtom är den klar och lättläst. Den menar att världen ingenting annat är än min föreställning, min idé, som bara finns i mitt medvetande. Det som genomsyrar hela naturen är viljan till liv. Han refererar till Kants tes om das Ding an sich, men anser att det just är viljan som är detta tinget i sig. Schopenhauer är känd som den store pessimisten men ser utvägar i framför allt konsten och då speciellt musiken. Han har fått ett enormt inflytande på senare tiders filosofi och är absolut läsvärd, vare sig man delar hans ståndpunkter eller ej.
Kvinnor och äppelträd
Ett proletärlitteraturens mästerverk
Skönt ibland - och nyttigt - att ta sig an en av svensk kvinnolitteraturs klassiker, Moa Martinsons debutbok Kvinnor och äppelträd. Nyttigt att påminnas om en annan tid och ett annat samhälle, ett som vi har lämnat bakom oss men som ändå inte känns så väldigt avlägset. Hur fattigdomen pinar och torterar människorna och allra mest kvinnorna. Med ett språk som ofta är prosa och poesi på samma gång levandegörs både stads- och landsbygdsmiljöer, miljöer som måste upplevas som fullständigt hopplösa och tröstlösa. En roman med ett språk bemängt med fantasifulla nyord som i följande citat: "Åkrarna ligger där och gamlar och grånar i leda åt den evinnerliga säden ..." Eller: "Han har tagit sig en riktig färdknäpp, säger fjärdingsman och trevlar upp sig för Sally." En av bokens höjdpunkter: skildringen av den ensamma kvinnans näst intill outhärdliga förlossningskamp under många långa timmar på ett knöligt köksgolv i den lilla stugan. Och mitt i denna torftighet och tristess lyfts två starka kvinnors levnadsöden fram, så olika men ändå så lika varandra. En bok som är värd att lyftas fram och uppmärksammas pånytt och pånytt igen. Ett proletärlitteraturens mästerverk.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Fantastisk och förfärlig
Det finns böcker som är omöjliga att läsa. Och omöjliga att lägga ifrån sig. Anyurus roman är en sådan. Den som vill ha en sammanhängande bok, berättad i kronologisk ordning och med tydlig början och slut bör inte försöka läsa den. Allt förefaller flyta, inte minst tidsbegreppen. Nyckelmening (s. 288): "Vad jag än sa skulle vara en lögn. Vad jag än sa skulle vara sanningen." Ett dystopiskt framtidsscenario. Ändå en skrämmande aktuell bok om hur det skulle kunna gå, om vi slutar bry oss om varann. Om vi betraktar människor från andra kulturer som "dom som inte hör hit." Om vi tappar bort vår mänsklighet. En bok som måste läsas. Även om den gör ont och tar tid att smälta. Tack Johannes Anyuru!
Min kamp 6
Knausgårds kamp äntligen över
Karl-Ove Knausgård utför en alldeles ofattbar prestation när han, fullständigt öppet och naket och utlämnande, skriver sitt livs historia i sex band. I den sjätte delen rör det sig mycket om ångesten inför själva utgivandet, att lämna ut hustru, barn, släktingar och andra närstående till allmänt beskådande. Inte minst skildringen av hustrun Lindas sjukdom blir oerhört närgången och intensivt smärtsam att läsa. Men han känner att han måste. Hans vånda känns alldeles äkta och trovärdig. Han beskriver hur han skriver, så det blir ett slags metaskrivande. Men hans berättande blir aldrig långtråkigt eller sövande, utan prosan är kristallklart mjuk och smidig. Så småningom vecklar han in sig i stundtals ganska djuplodande diskussioner om konst och musik, och han ägnar flera hundra sidor åt att resonera omkring Adolf Hitler, varför den mannen blev den han blev. Också detta parti är mycket intressant och lärorikt, men det gör att romanen blir en aning otymplig till formatet. Kanske han skulle ha kunnat dela av del sex i två delar; jag tror att romanen hade vunnit på det.
Läsningen av Min kamp är som helhet en stor litterär upplevelse. Knausgård kommer till sist i mål och kan andas ut. När man har levt nära honom i sex böcker, unnar man honom verkligen den befriande, nästan rusande, lyckokänsla han erfar. Men vad menar han, när han skriver att det blir skönt att inte längre vara författare? Jag hoppas förstås att han återkommer!
"Det står ett rum här och väntar på dig ..." : berät...
Sjuhundra sidor tättskriven text; nog låter det en...
Sjuhundra sidor tättskriven text; nog låter det en aning avskräckande alltid. Inte utan viss bävan var det som jag tog mig an Ingrid Carlbergs tegelsten. Men efter bara några sidor var jag ohjälpligt fast. Dag och natt, morgon och kväll; det gick inte att lägga ifrån sig boken. Och så ska det vara en fackbok, inte en spänningsroman!
Följsamt och övertygande för oss författaren in i ett drama vars upplösning ännu inte har fått sin slutgiltiga förklaring. Hon växlar hela tiden perspektiv mellan det djupast personliga och privata och det storpolitiska krumbuktandet som vägrar ta några som helst mänskliga hänsyn. Ständiga kast mellan hopp och förtvivlan. På köpet får man en rejäl dos modern svensk politisk historia, en initierad inblick i det försiktiga fegspelet och det ängsliga tassandet för att i det kalla krigets tidevarv hålla sig inom neutralitetspolitikens känsliga men grumliga gränser.
Boken är helt enkelt ett mästerverk. En självklar femma.
Mellan rött och svart
Mellan rött och svart är den tredje delen i Jan...
Mellan rött och svart är den tredje delen i Jan Guillous storslaget anlagda epos om nittonhundratalet. De hittills utkomna delarna är dessvärre en besvikelse. Tråkigt nog, måste jag tillägga, eftersom Jan Guillou är en duktig och flyhänt skribent och en skarpsinnig samhällsanalytiker.
Berättelsen om de tre fattiga norska fiskarsönerna lämnade stora frågetecken redan i den första boken. Så lyckade och helt igenom perfekta kan inga människor på jorden vara. Personskildringen är inte trovärdig.
Författaren har alltså tagit sig för att försöka pressa in hela nittonhundratalets historia, med alla dess skeenden och företeelser, i några romaner. Det verkar som om Jan Guillou undan för undan prickar av 1900-talets olika händelser och fenomen och ser till att de på något sätt speglas i handlingen. Han har säkert gått grundligt tillväga i sin research. Men det fungerar inte. Han lägger liksom ett filter mellan sig själv och det skeende som pågår i romanen. Det blir så tydligt att det inte berättas inifrån. Guillou gestaltar inte, han skildrar utifrån, dessutom med facit i hand. Och utifrån ett överklassperspektiv. Ingenstans lämnas det över till läsaren att tolka eller dra slutsatser. I stället skrivs författarens åsikter oss på näsan och ofta med ett docerande tonfall. Fast kapitlet om flickan Johannes studentexamen och det som hände i samband med den är välskrivet och levande med en helt annan spänst. Där visar författaren vad han kan, när han på ett övertygande sätt lever med i handlingen och släpper sina anspråk på att famna ett helt århundrade genom staplande av en massa torra fakta. Senare delen av romanen är bättre än den förra.
Det fungerar inte riktigt att skildra hela nittonhundratalet på det sätt som Jan Guillou försöker. Han borde ha sovrat hårt i materialet. Så trots viss uppryckning i romanens senare del, blir betyget ändå inte mer än två stjärnor.
Musikanternas uttåg
P O Enquists förkärlek för sin barndoms hembygd,...
P O Enquists förkärlek för sin barndoms hembygd, Västerbottens kustland, har hållit i sig genom åren. Redan 1978 utgavs Musikanternas uttåg, vilken, precis som hans så sent som i våras utkomna roman Liknelseboken, utspelar sig i den varmt tungreligiösa kustbygden i skellefteåtrakten. Det är som om han i Liknelseboken knyter ihop sitt författarskap. Och även om man som jag läser böckerna i "fel" kronologisk ordning, kan jag konstatera att i det här fallet spelar det mindre roll. Enquists storhet som författare slår igenom redan i Musikanternas uttåg. Mästerligt, med uppsluppen humor och komik, skildras människorna, med alla deras fel och brister förvisso, men samtidigt med största förståelse och sympati. Det är delvis fråga om P O:s egna släktingar och deras öden och äventyr, åtminstone om man får tro de små instick som han då och då stoppar in och som reder ut släktskapen.
Det är tidigt 1900-tal i Västerbotten och de många sågverkens tid. De fattiga men djupt och innerligt religiösa arbetarnas svåra villkor och arbetsgivarnas ovilja och/eller oförmåga att sätta sig in i dessas situation bildar bakgrund. Samtidigt reser en av huvudpersonerna, en "stockholmar", runt och försöker värva medlemmar till socialdemokratin och den fackliga rörelsen. Men han möts av närmast total oförståelse och får utstå den ena förödmjukande behandlingen efter den andra. Det går alltså inte alls bra för agitatorn och hans unge medhjälpare och dennes familj, och man börjar se emigration som enda utväg.
En underbar roman, till lika delar oemotståndligt rolig och fruktansvärt grym, en bok som ger insyn i små och svaga människors liv och förhållanden men också i den nyvaknade arbetarklassens svåra och många gånger hopplösa kamp. Och som vanligt är det bara att luta sig bakåt och njuta av P O Enquists suveräna berättarkonst, kryddad med alla skelleftemålets ibland lite svårtolkade men alldeles speciella ordmagi. En bok som verkligen förtjänar att upptäckas och läsas på nytt.