Betyg & recensioner av Olof Öberg
Antal betyg: 7
Antal recensioner: 7
Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren
Intressant, men...
Ämnet är intressant och sammanställningen i princip up to date (en sån här bok riskerar dock att snabbt bli inaktuell, i takt med att nya undersökningsresultat publiceras). Tyvärr dras helhetsintrycket ned kraftigt av språket, som tycks vara anpassat för grundskolenivå. Kan bli lite tröttsamt i längden att författarna tycker sig behöva förklara att Hamburg ligger i Tyskland, eller att man har broddar på fötterna för att man inte ska halka.
Hade också gärna sett författarna gå lite djupare i sina påståenden och resonemang, nu blir det ofta av typen "förr har forskarna trott att [...] men det vet vi nu är fel" utan att frågeställningen utvecklas vidare. Återigen kommer jag att tänka på en lärobok för grundskolan.
Karin Bojs förra bok var betydligt roligare läsning, och den rekommenderar jag gärna.
Stora boken om Ratte : Samlade serier 1978-1985
Utsökt utgåva av småtrevlig serie
Som återutgivning av en klassisk serie är detta en föredömlig utgåva. Allt som publicerades när det begav sig och mer därtill, samtida intervju med serieskaparna, bildregister över alla förekommande "verkliga" personer och ett välskrivet förord av trivsamme Kalle Lind. Dessutom ett riktigt snyggt album. Högsta betyg till Galago.
Jag är dock mer kluven till själva serien, vilket jag vad jag minns var redan när den gick i Aftonbladet. Manusen känns platta, skämten är inte så roliga, en del repliker lätt tondöva... Magnus Knutsson var, i ärlighetens namn, en rätt så medelmåttig serieförfattare - definitivt långt efter förebilder som Franquin. Och "satiren" är märkligt uddlös, även med dåtida mått mätt.
Det som räddar Ratte, som gör serien läsvärd även för en surmagad typ som mig, är Ulf Janssons teckningar som är helt enastående. Han måste vara en av de bästa svenska tecknarna någonsin. (Skulle omgående köpa en samlingsutgåva med hans "Box 19008", som slår allt han gjorde ihop med Knutsson.)
Sammanfattningsvis väl värd ett inköp, trots mina reservationer. Och en trea i betyg känns rimligt.
Bombmakaren och hans kvinna
Stark - och svag
Jag håller i princip med Staffan Yngve i en tidigare recension här.
I motsats till en del andra har jag inget problem med den här typen av intrig, där spaningarna i sansat tempo rör sig kring något som förväntas hända snarare än kring att utreda ett begånget brott. Språket är det inget fel på, berättelsen känns till stora delar realistisk (i motsats till den absoluta majoriteten av svenska "deckare"). Men slutet är svagt, motiven känns diffusa - och det är med sorg i hjärtat som jag ser att GW - et tu, Brute? - tyvärr ramlat i "låt utredaren själv och hennes nära&kära bli måltavla"-gropen. I synnerhet den inblandade "mullvadens" agerande i slutet är i mina ögon både kontraproduktivt och märkligt.
En femma för berättandet, en... tja, 1½ för de ovanstående svagheterna. Hamnar väl på en trea som helhet. OK, men ganska långt ifrån höjdare som "Linda som i Lindamordet", den enda svenska kriminalroman som i mitt tycke kan konkurrera med Sjöwall/Wahlöös två-tre bästa.
Katastrofala skivomslag
En glimt av himmelriket...
Visst är det kul att läsa det här i bokform. Men bloggen, som allt är hämtat från, är en sådan guldgruva att den här lilla boken känns en smula... futtig. Kanske en bra present till någon som inte hört talas om Herr Dryck tidigare.
Trauma
Lysande!
Jag är mycket förtjust i Ulla Bolinders brottsromaner och den här är inget undantag, uppenbarligen går det lika bra utan Weber i. Ja, den här är nog rentav en av hennes starkare.
Enligt min mening slår Bolinder de flesta samtida deckarförfattare på fingrarna. Nej, här finns inga "genialiska" seriemördare som arrangerar kroppar i geometriska mönster, inga övermänniskor som gräver sig upp ur sina egna gravar, inga man-mot-manuppgörelser mellan surmagad medelålders polis och überintelligent antagonist på mörk och regnig strand. Bara vanliga människor som drabbas av, eller utför, vardagliga brott; och brottsutredningar som, så vitt jag kan bedöma, är som hämtade ur en gråtrist verklighet. Ofta antyds bara vad som verkligen hänt, i någon bok är det inte ens hundraprocentigt klart vem som är gärningsman. Allt i rätt så originell form och på ovanligt välskriven prosa.
Låter det inte så spännande? Ska det vara toppraffel, hjältar och skurkar, djävulska intriger högt upp i samhällstoppen? Då är Bolinders böcker kanske inget för just dig. Det här är inte så mycket verklighetsflykt som ett, eller flera, fönster mot verkligheten. Därmed inte sagt att detta inte är riktigt spännande ändå, om man är lagd åt det hållet. Som jag.
Den maskerade proggarens stora röda
En lysande serie. Det tyckte jag när jag läste den i...
En lysande serie. Det tyckte jag när jag läste den i Kapten Stofil och det tycker jag nu när jag läser den i samlad form. Visst häcklar Nessle en hel del företeelser under proggtiden, men det är ett kärleksfullt häcklande och förmodligen uppskattar man serien allra bäst om man själv har nån slags hatkärlek till den tidens vänster. Och kan ta till sig Nessles synnerligen språkliga humor, förstås. För egen del kan jag inte få nog av hans verk.
Det man möjligen kan sakna här är helhetsupplevelsen av att läsa ett nummer av Kapten Stofil. Visserligen var Proggaren min favorit i den tidningen men de andra serierna, och inte minst Stupido-blocket, gav en helhet som var snäppet större än någon av delarna. Men jag tvekar ändå inte att ge denna samling högsta betyg. Och är jag inte helt felunderrättad så finns alla de avsnitt av Proggaren som saknas här med i den nyligen (maj 2013) utkomna andra delen.
Sveriges historia : 1965-2012
Jag har inte läst hela boken, och tycker väl inte...
Jag har inte läst hela boken, och tycker väl inte heller att det är en bok man sträckläser (om man inte är recensent eller använder den som exempelvis kursbok). Men de stycken jag läst här och där ger ett gott intryck. Om man, som jag, tycker Kjell Östbergs Palme-biografi är två lysande böcker om inte bara Palme själv utan också om Sverige under hans tid så kommer man inte att bli besviken på del 8 av Sveriges Historia.
Serien som helhet ger ett gediget intryck, även om jag inte tycker att den tar ett så radikalt annorlunda grepp på Sveriges historia som huvudredaktören Dick Harrison antytt. Att dela in historien, och därmed banden, i något annorlunda "epoker" än man tidigare gjort i svensk historieskrivning (som 600-1350 och 1350-1600) är visserligen tankeväckande men inte särskilt revolutionerande. Och Harrisons egna delar är i mitt tycke de svagaste, inte minst för att han tagit på sig att skriva om århundraden han faktiskt inte kan kalla sig expert på (sen järnålder, dvs vad som traditionellt sett kallats vendel- och vikingatid). Har också lite svårt för hans gymnasistprosa... men de flesta inblandade författarna skriver bättre än Dick Harrison och det gäller inte minst Östberg/Andersson.