Betyg & recensioner av Justine13
Antal betyg: 67
Antal recensioner: 62
Bombmakaren och hans kvinna
Det slirar
Efter att ha läst den katastrofala Pinocchios näsa trodde jag på en uppryckning i nästa bok. Men icke. Den här boken slirar på tomgång i stort sett hela tiden. Ibland glimtar det till, men det är det lilla. Att det är en kvinnlig huvudperson gör det inte bättre - om han trodde att dåligt mamma samvete för sitt barn - räcker inte till - och jag borde inte jobba så mycket - skänker boken ett kvinnligt perspektiv tar han miste. Hon "pekar med hela handen" ett tiotal gånger och andra typiska GW uttryck som andra män i hans tidigare böcker använt före Linda Mattei. GW kan ju procedur frågor och det excellerar han i, men det blir tjatigt, ger inget extra. Och allt koketterande i diverse historiska tablåer och excellerande i vin och matkunskap känns som been there, seen that. Deja vuer från hans tidigare böcker. Dom första hundra sidorna är ren maskinskrivning. GW går autopilot och jag har nickat till två gånger under den tiden. En redaktör som vågar ta bort dödköttet rekommenderas. Jag trodde jag aldrig skulle behöva skriva det, men den här boken är helt enkelt väldigt tråkg.
Lazarus
Är det bara jag?
Som tycker mig ha läst det mesta tidigare som Kepler tar upp. Det verkar som om dom finkammat deckargenren efter uppslag för jag får en deja vu känsla att jag läst det tidigare. Följer en formula som gör att boken blir förutsägbar. Man känner sig lite manipulerad som läsare och då tappar jag intresset.
Kvinnan på tåget
Hur många kvinnor på tåget finns det?
Jag ser två likadana pocketböcker av denna bok som ligger på topplistan. Hmm... Och Yokoki Dukes "Fruktansvärt bra" är ju rena skojet. Av nån anledning ger hon alla bästsäljare sådana betyg. Så hamnar hon citerad på framsidan på den svenska utgåvan.
Boken är inte fruktansvärt bra, den skevar och börjar om och hoppar så man får vara uppmärksam så man hänger med.Det är mycket som måste förklaras i efterhand. Sen förstår jag inte varför det kittlar kvinnliga läsare(och recensenter) när en kvinna har svårt med alkoholen. Nya grepp etc. Och så det här med att hon är debutant när hon skrivit massor av böcker under pseudonym tidigare. Det är inte så lite falsk marknadsföring. Något som också recensenterna tjatat om att det är ju fantastiskt märkvärdigt att hon som debutant har skrivit en sådan bok. Vilket hon alltså inte gjort.
Den är visst läsvärd, men man har läst mycket av det som skrivs tidigare. Black out där man inte minns något men har blodiga händer. Osannolika överenskommelser med sina hatobjekt. Fantasier om personer det visar sig inte är dom man trott. Etc.
Vad håller ni på med?
Enögt
Tänk om debattörer som Uvell även kunde ta upp korruptionen inom Näringslivet! Alla skattesmitare. Alla människor som lurat oss skattebetalare och som finns nämnda i Panamapapperen. Miljoners miljoner. Myglet med kartellbildningar och insiderhandel(där vi har våra pensionspengar). Men icke, naturligtvis. Hon har en agenda och då granskar man inte de sina. Lite tragiskt om man ska framstå som trovärdig.
De ofrälsta
Tråkig och seg
Robert Harris, en mycket bra författare, har lyckats skriva en seg och till stora delar ointressant historisk roman om de så kallade Kungamördarna. De har inte mördat den förra Kungen, men de har undertecknat en dödsdom över honom. Han blir halshuggen. När hans son Karl 2 får makten ska alla som undertecknat lojalitets förklaringen med anti-royalisterna hittas och straffas med döden. Två av de så kallade Kungamördarna flyr till Amerika och blir jagade av en fanatiker, Richard Nayler.
Tyvärr blir det aldrig spännande eller någon katt och råtta lek som utlovats. Det blir bara oändliga beskrivningar över hur folk och adel hade det i mitten av 1600-talet. Grymt och äckligt till största delen. Dessvärre är dom båda jagade ganska ointressanta och deras jägare, Nayler, en psykopat som är än ointressantare. Hans motiv till denna jakt över massvis med år håller inte. Och den historiska trovärdigheten är inte speciellt hög. Jägaren visar några papper som påstås vara underskrivna av Kungen och vips viker alla guvernörer och andra makthavare över hela Amerika ner sig och hjälper jägaren. Hmm
Pärlsystern : Ceces bok
Om man tog bort det eviga duschandet
Har läst alla hennes syster böcker och där finns en berättarglädje och uppfinningsrikedom som är tilltalande.
Dessvärre har alla böckerna en skavank som är svår att bortse från. Det är det eviga duschandet och upptappandet av varma bad. I nutid som i dåtid när kvinnorna följer sina ledtrådar till sina biologiska rötter. Det är på gränsen till parodiskt. Till varje hus, båt, hotell, strand eller våning som dom kommer till är det första alla gör är att duscha. Sedan duschar dom för säkerhets skull även på morgonen. Ingen skonas från denna renlighetsiver eller vad det nu är. Lite knasigt. Rory skrubbas och fastän man är i Medelhavet och simmat hela dagarna så duschar man ändå. Inte för att få bort salt utan för att alla tänker, känner, förnimmer extra mycket under duschen. En redaktör hade kunna strukit hälften av duschandet, det hade ändå varit väldigt mycket.
Ceces bok ärt ganska ihålig, hon är inte lätt att tycka om och ha förståelse för, men historien om Kitty M desto bättre och det höjer boken avsevärt. Översättarens sätt att översätta aboriginernas språk är rent kongenialt. Kodus.
Hus av glas
Inte min Penny
Boken känns konstruerad från början till slut. Svårt att bli engagerad över huvudtaget. Det händer med Pennys böcker ibland - ganska sällan men då och då. Ploten är så komplicerad att hon har tappat det vi oftast är mest intresserade av. Relationerna mellan Gamache och de andra i Three Pines.
Kvinnan utan hjärta
Bästa deckarförfattaren
Ibland blir man bara totalt ett med en bok. Åker in i den och stannar där tills den är slut. Det händer med mig när det gäller Lars Bill Lundholms böcker. Kvinnan utan hjärta är inget undantag. Tvärt om. Jack Larsson och hans dotter Astrid försök att komma över Jack frus och Astrids mammas död är subtilt och intressant samtidigt som boken även är en spännande arkeologisk utgrävning av ett mord och en mördare som får blodet att frysa. Man märker att Lundholm har varit poet, beskrivningarna av skärgården och karaktärerna är språkliga uppenbarelser. Man undrar vad han får allt från. Människospillran Folke som alltid möter Jack vid Marian med orden:
-Dödat någon nyligen, Jack?
Jo, för mig är han den bästa deckarförfattaren vi har just nu i Sverige.