Recension av Marcus - Dantes bibliotek
Cocaína
13 september 2010
Det som först slår mig med Cocaina är Magnus Lintons språk. När man läser facklitteratur får man alltför ofta kämpa sig igenom texter som må vara högintressanta sett till de ämnen de behandlar men där språket är så trist och kantigt att ögonen är på gränsen att börja spontangråta. Så är inte fallet här. Språket är målande utan att gå till överdrift, och redan från första raderna är man bredvid Linton när han åker i taxibilarna, träffar kokaodlarna eller intervjuar festprissar höga på det vita pulvret. Det är både uppfriskande och lätt att ta till sig, och boken känns nästan som en samling berättelser om livsöden snarare än en kartläggning av kokainets ursprung och utveckling.
En djupt intressant bok som lockar till mersmak. Jag ser redan fram emot nästa bok!