Recension av Bokälskaren
Sånt man bara säger
14 augusti 2011
Susanne har lämnat sambo och tre bonusbarn, satt livet på paus och flyttat ut i sin stuga långt ute på landet för att komma underfund med vem hon sjäv egentligen är. Hon vill bara följa naturens växlingar, och ta dagen som den kommer, och börjar bli riktigt bra på det, när hennes lillasyster Louise en dag ringer; det har strulat till sig lite, och Lossan undrar som Sussi kan ta hand om sonen Jonas en tid, tills allt ordnat upp sig?
Den "korta tiden" blir allt längre, och plötsligt stängs Lossans telefon av, och hon försvinner spårlöst. Vad har egentligen hänt, och vad håller Lossan på med?
Jonas, som Sussi minns som ett så gulligt litet barn, har plötsligt blivit en trulig och otillgänglig tonåring som har hoppat av skolan och nästan inte pratar alls, men hur mår han egentligen, innerst inne?
Sånt man bara säger är en bok om hur svårt det kan vara att göra upp med gamla bilder vi och omgivningen har av oss och gå vidare i livet, samt att blod trots allt är tjockare än vatten.