Recension av Mattias Axelsson

Ett mästerverk

24 juli 2016

En magiskt skimrande känsla infinner sig när jag läser dessa märkliga böcker. En fantastisk stämning och en spännande värld. En setting som känns genomtänkt och mogen som ett perfekt årgångsvin. Kanske är det ursprunget i rollspelsvärlden och Erik Granströms öppna stil, han pratar och diskuterar ofta på sin blogg och olika forum som gör att det känns så välarbetat och genomtänkt. Eller så är författaren helt enkelt skicklig. Små detaljer har förbättrats sedan äventyren så läsningen och helhetsupplevelsen blir ännu bättre. Ett exempel på det är en kaskelott som blivit en välserkott. Jag gillar de anpassningar som gjorts i världen, till exempel har Drakar och Demoners mer crazy inslag som ankor plockats bort och borta är även de tolkienska arterna alver, dvärgar och orcher. Det bidrar till känslan av en unik värld. Något jag också uppskattar är att Trakorien inte är så influerad av medeltid som ofta inom fantasy utan mer av tidig renässans i fantasy-tappning.

Det egensinniga språket förhöjer läsvärdet. Det är många nya glosor att ta in men ofta de är finurliga och alltid passande. Det gör att det blir en speciell och levande värld. Författaren är mån om att beskriva kulturen och lyfta upp underfundiga detaljer ur den och jag skrattar ofta högt. Uppfinningsrikedomen är på toppnivå. Jag gör hundöron i mina pocketböcker. Ett hundöra kan vara en välfunnen formulering, spännande resonemang, rolig iakttagelse, pricksäker replik, intressant referens, bra passage, vackert ord, målande ordspråk, giftigt citat eller något ovanligt, galet eller rent nonsens. Det blir många hundöron i konflux-krönikan.

Handlingen känns igen från äventyren även om vissa scener och karaktärer är bortklippta och annat spännande inlagt. En genidrag är berättelsens antagonist Shagul som har framställt flera kloner av sig själv. Det gör att han smart kommer in i handlingen på många sätt och det blir flera sammandrabbningar med de olika huvudpersonerna.

I den fjärde och sista boken Vanderland när berättelsen ska knytas ihop försvinner de klassiska äventyrarna ur handlingen och det blir mer ödesmättat. Det hade kanske kunnat bli kul med någon äventyrare bland orakel, kungar, druider, munkar och en före detta general. Men då hade å andra sidan kanske storyn fortsatt vidare på nya spår. Så jag tycker för det sjunde och sista om hur Erik Granström förvaltar sitt pund.

Finns det då inte något dåligt med böckerna? Nä, inte alls. Böckerna är komplexa i den bemärkelsen att det finns mycket geografi, ord, kultur och karaktärer att hålla reda på och jag gillar det. En tydlig karta kan vara bra att ha och det finns också som tillbehör. Och rollspelet Svavelvinters Världsboken beskriver länder och kultur i en samlad volym.

Sammanfattningsvis blir omdömet: Ett mästerverk.