Egenmäktigt förfarande : en roman om kärlek (Inbunden)
Kundbetyg 4
Vad tycker du?
Sätt ditt betygInte lika bra som jag trott. Hade förväntat mer av...
Inte lika bra som jag trott. Hade förväntat mer av Lena Andersson. Tämligen trivial historia av en kvinna som har svårt att upptäcka att hon inte är intressant för den "berömde konstnären". Vänd på perspektivet så att mannen blir kvinna och tvärtom så förefaller det närmast patetiskt....
Kärleksroman ???
Boken vill framstå som djupt filosofiskt analyserande med psykologiskt djup. För att åstadkomma detta radas begrepp och svåra ord som förmodligen aldrig används i det verkliga livet. Jag tycker att boken andas en viss förmätenhet. Den blir lite tjatig och de fåtal erotiska partierna inte alls exalterande. Boken är läsvärd och ger anledning till tankar, men jag kan inte ge mer än en trea.
Allersföljetongens makalösa metamorfos
En berättelse berättad så många gånger förut. Och visst - alltid gripande. Den här gången dock fylld med allsköns filosofisk och uppstyltad bråte. Ofta sökta hänvisningar till Camus, Sartre, Hegel, fenomenologi, konsekvensetik, utilitarism och gud vet vad som det ska briljeras och slängas med. Och språket för övrigt - fotografiska detaljavtryck av människors tankar och beteenden. Ingenting lämnas åt läsaren. Allt spikas upp på väggen. Inget göms mellan raderna. Och spänningslösa longörer som doftar intellektuell masturbation. Höjer sig obetydligt över följetongerna i gamla hederliga Allers. Augustpriset indikerar ju att detta är den nuvarande höjdpunkten inom svensk skönlitteratur. Svensk skönlitteratur är bara att beklaga.
Briljant språk men pinsamt omogen huvudperson
Håller helt med dem som ställer sig tveksamma till om det här är en kärleksroman. Inte heller handlar den om besatthet utan mer om tvångsmässighet och fixering; men möjligen är det samma sak. Huvudpersonen är knivskarp i sina iakttagelser men hennes eget känsloliv är provocerande outvecklat och närapå infantilt. Hon påminner mest om en tonåring i en vuxens kropp, som blir tokkär i en man som är helt distanserad och lever i sina egna storstilade världsförbättrarfloskler. Men vad är det hon blir så fixerad av? Som jag ser det är det en spegelbild av sig själv hon blir besatt av, eller ett mönster hon är allt för bekant med. Och det blir i längden allt för förutsägbart - och lite tröttsamt - för att verkligen gripa tag på djupet. Ändå är detta en läsvärd bok, eftersom Anderssons språk är makalöst bra och många iakttagelser ruggigt igenkännbara. Men slutet är nästan på gränsen till löjeväckande. Andersson har ett fantastiskt språk, men ... Läs hela recensionen
Språket bär boken
Att "Egenmäktigt förfarande" skulle vara en roman om kärlek, tycker jag är missvisande, då det snarare är en roman om besatthet.
Den milda och genomarbetade språkdräkten håller samma höga nivå boken igenom. Författarinnan skapar dock en distans mellan läsare och text genom att bara släppa igenom den centrala historien mellan huvudpersonen och föremålet för hennes besatthet. Denna skildras å andra sidan mycket närgånget och intensivt. Övriga relationer nämns i övergripande termer, såsom "väninnekören", som får symbolisera väninnornas åsikter.
Jag ångrar inte att jag läste boken. Den var annorlunda och berikade på så sätt min läsning. Den smakade dock inte mer. Författarinnan förmår förvisso förmedla en känsla till mig under tiden jag läser hennes verk. Hon saktar ner mitt lästempo och får mig att reflektera över ordval och formuleringar, men hon förmår inte att skapa intresse för sina huvudpersoner, deras agerande och ställningstagande. Det ser jag som en brist.
Inget nytt
Bortsett från det intellektuella språket, är innehållet inget nytt. Jag har läst liknande stories ända senan tjejtidningarnas 60-70-tal. Jag blev faktiskt lite besviken eftersom den fått så bra recensioner.
Nja tyckte den var skriven med ett lite för svårt...
Nja tyckte den var skriven med ett lite för svårt språk, många långa ord som jag inte vet betydelsen av.
Tråkig, självutplånande.
Självupptagen kvinna som älskar att formulera sig och...
Självupptagen kvinna som älskar att formulera sig och sina känslor - sin besatthet och använder abstraktioner för att få avstånd. Påminner om 70-talets elistiska ordvrängande radikalelitism där verkligheten inte har plats för andra människor eller livsöden.