Månadens författare - Håkan Nesser

Hela året kommer du här att kunna läsa mer om månadens författare. Vi presenterar varje månad en ny författare med en innehållsrik intervju och låter varje månad representera ett år ur vår historia. Ett perfekt sätt för den nyfikne att ta del av olika författares historier och få en glimt in i bokvärlden.

Februari är här och månadens författare är en av Sveriges mest populära och lästa sådana, nämligen Håkan Nesser. I år är det 20 år sedan hans bok Kommissarien och tystnaden kom ut. Den omtyckta och populära romanen Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö kom ut 1998 och blev hans genombrott. Håkan är nu aktuell med två böcker: Nortons filosofiska memoarer och Eugen Kallmanns ögon.

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö kom ut 1998 och kännetecknas ofta som ditt stora genombrott - kan du berätta något om den tiden?
Det märktes inte då, men det är den boken som alla nämner som mitt genombrott. Ofta pratar de om boken med något lyriskt i blicken. Den har sålt mest av alla mina böcker och folk tycker mest om den. De läser den i alla skolor och boken är med i olika läsprojekt. Den verkar funka för att den är nostalgisk (utspelar sig på 60-talet, reds. anm.), men den passar även dagens ungdom.

Boken sägs ha en verklighetsbakgrund, kan du berätta något om den?
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö kom ut 1998 och det är inte helt klart vem som faktiskt mördade Bertil "Kanon-Berra" Albertsson. Mitt svar blir: läs boken Sanningen i fallet Bertil Albertsson. Den kom ut 2008 och där finns svaret. Den går nog att få tag på. Det är ett par andra skribenter som skrivit om detta och det finns ett TV-program där jag lite slingrande försöker förklara det hela.

Du är en väldigt produktiv författare. Hur ser din skrivprocess ut och varifrån hämtar du in inspiration?
Jo, jag är en ganska produktiv författare, förra året kom jag ut med två böcker. Jag skriver fort och det är komplicerat att beskriva, men rytmen är viktig för mig, dvs. läsrytmen. När jag skriver, skriver jag ofta mellan 5-10 sidor om dagen. Jag kan inte heller lämna en historia - jag vill ju veta hur det går. När jag väl satt igång tar det ett halvår och sedan får manuskriptet ligga och vila för att sedan läsas igen.

Man inbillar sig att läsa och skriva är skilda saker men de ligger egentligen väldigt nära varandra. Och jag skriver alltid kronologiskt, precis på det sätt som läsaren läser. Jag måste som författare omedelbart vara läsare. Man behöver inte veta allt från början utan man kan ana ett slut. Det brukar ge med sig under processen.

Just nu är du aktuell med två böcker - Nortons filosofiska memoarer och Eugen Kallmanns ögon. Kan du berätta lite om dessa två böcker?
Nortons filosofiska memoarer är skriven av min döda hund. Men eftersom han är död har jag fått hjälpa honom. Halva boken har ju kommit ut tidigare. Det var många som tyckte om den och jag fick frågan om en fortsättning. Norton var då fem år så jag la historien i hans skalle. Sorgen när en hund förvinner är stor. Ofta ska man bestämma om hundens död, att nu är det sista promenaden, sista måltiden. Det är ett omänskligt beslut. Så det var en tröst att skriva den boken.

Eugen Kallmanns ögon är 50/50 roman och kriminalroman. Den är helt fristående och utspelar sig i skolmiljö. Det är 90-tal i en liten medelsvensk stad där lärare Eugen Kallmann dog under mystiska omständigheter och det är en elev, lärare och kurator som berättar från olika håll. Man undrar vad det är som har hänt och vad som kommer att hända.

Vad är det som gör just deckargenren till en sådan bra berättarform?
Ett problem just nu är att det skrivs så många deckare i Sverige och allt är inte bra. Det är ett problem - men det är inte genren som är problemet utan marknaden. Det är viktigare för en bra deckare att historien är bra. Det måste finnas frågetecken som behöver rätas ut. Det ska handla om liv och död. I detta kan du sedan stoppa in stora filosofiska och moraliska frågor.

Vad läste du helst för böcker som barn? Vill du dela ett läsminne?
Jag läste bland annat Tvillingdetektiverna och allt av Astrid Lindgren. Mitt största läsminne är Rasmus på luffen. Jag läste den första gången när jag var 8-9 år och läste den sedan två gånger om året under en massa år.

Vad läser du själv helst för böcker idag? Vill du ge oss tre boktips?
Bra böcker! Det kan vara vad som helst! Men här kommer några tips:

Maja Lunde - Binas historia. Den är fantastisk. Tre berättelser som vävs ihop till en oväntad helhet.

Emily St John Mandel - Station Eleven. Den kom ut för ett par år sedan, men förstår inte varför den inte finns på svenska. Dystopisk och fantastisk - en bra historia.

Vad som helst av förra årets Nobelpristagare, Svetlana Aleksijevitj. När man läser hennes böcker får man en känsla av att det ryska folket är ett gott folk, men de har alltid problem med sitt statsskick. Det var mycket drabbande läsning.


  • Binas historia

    Maja Lunde

    "Binas historia" är en roman om en av de slumrande katastrofer som alltmer kommer i blickfånget: bidöden. Krisen med bisamhällen som slås ut världen över kan se ut som en perifer detalj i det ekologiska systemet. Men utan bin, ingen pollinering. Utan pollinering, inga växter. Och vad är förutsättningarna för liv utan växter? William är en melankolisk biolog och fröhandlare i England 1852, som bygger en helt ny sorts bikupor för att ge ära och berömmelse åt sig själv och familjen. George är biodlare i USA 2007 och kämpar för sin överlevnad men hoppas att sonen kan rädda gården. Men något håller på att hända med hans bin. Tao arbetar med handpollinering i ett framtida Kina där bina har försvunnit. Hennes högsta önskan är att sonen ska få ett bättre liv. Från de första trevande försöken att odla bin över det industriella lantbruket till en framtid utan bin. "Binas historia" är tre vackert och överraskande sammanfogade berättelser om relationer mellan föräldrar och barn, och om människans sårbarhet. Maja Lunde har skrivit manus för film och tv, och givit ut flera böcker för barn och ungdom, bland annat serien "Världens bästa gäng", som i höst ges ut på Natur & Kultur. "Binas historia" är hennes första roman för vuxna och har sålts till femton länder. Maja Lunde är bosatt i Oslo, Norge. 'Binas historia' är komplex och ytterst välskriven, därtill spännande som en psykologisk thriller.Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet En fantastiskt intressant, spännande och mångbottnad historia // En klar fyra.Yukiko Duke, SVT Gomorron Sverige [Binas historia ]skulle jag vilja beskriva som en korsning mellan Hungerspelen och Margaret Atwoods briljanta MaddAddam-trilogi. Den kretsar kring möjligheten av en global miljökatastrof, men kryllar också av känsligt återgivna skildringar av relationer mellan föräldrar och barn. //Binas historia är helt enkelt den mest visionära norska roman jag läst sedan första delen av Knausgårds Min kamp.Ulrika Kärnborg, Expressen en skicklig och spännande ödesberättelseJoar Tiberg, Aftonbladet En underbar bokBloggen Bokstugan en oavbrutet spännande bladvändare.Per Carlsson, Motala & Vadstena Tidning »Maja Lunde skapar livshistorier som berör och engagerar, samtidigt som hon belyser en global katastrof.«VG »Hennes debutroman kommer att locka många läsare, inte bara i Norge.«AFTENPOSTEN Originaltitel: Bienes historie.Översättning: Lotta Eklund.Maja Lunde skapar livshistorier som berör och engagerar, samtidigt som hon belyser en global katastrof. VG

  • Kriget har inget kvinnligt ansikte

    Svetlana Aleksijevitj

    NOBELPRISET I LITTERATUR 2015De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djup¿intervjuer och ingår i författarens stora livsverk »Utopins ¿röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina och växte upp i Vitryssland. Hon betraktas som en av de viktigaste skildrarna av det postsovjetiska samhället. Flerfaldigt prisbelönad, bl.a. Svenska PENs Tucholskypris, Triumphpriset, Leipzigbokmässans litteraturpris och nu senaste - för just »Kriget har inget kvinnligt ansikte« - det polska Kapuscinskipriset (2011).UR INLEDNINGENMännen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium...På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...«Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?« Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden: »Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.« Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett korrekt sätt.«Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem.Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans. Men ändå ber de: »Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit..."Kommer att kunna jämföras med till exempel Aleksander Solzjenitsyns och Vasilij Grossmans storverk om den sovjetiska historien och människan." - Kaj Schueler, SvD."Ska du bara läsa en enda bok i år, så föreslår jag den här: Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Vare sig du hatar krigsskildringar eller tillhör de passionerade nördar som inte kan värja sig mot suget från fronten, detta är boken för dig. På samma gång ett dramatiskt reportage - ett historiskt scoop - och ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen." - Ulrika Knutsson, Expressen"Förmågan att fånga tonfall och hitta oförglömliga detaljer borde kunna meritera både för ett Nobelpris i litteratur och för Fredspriset." - John Swedmark, Arbetet"Svetlana Aleksijevitjs storverk är drabbande och nödvändigt". - Per Svenss