Längta barn : en antologi om barnlöshet

När ska ni skaffa barn?

Frågan brukar dyka upp när man närmar sig 30.

Och så väntar vi bara på trampet av små fötter , sägs det menande i bröllopstalen.

Kompisar som fått barn blir uppslukade och har inte längre tid att träffas:

Man blir så annorlunda av att ha barn. När du själv får barn kommer du fatta.

Men för många är barn ingenting man bara skaffar hur gärna man än skulle vilja.

Var femte par har svårigheter att bli gravida, räknar man in singlar som vill ha barn men inte har någon partner och homosexuella är siffran ofrivilligt barnlösa ännu högre. Ändå är det fortfarande ett ämne som är tabu att prata om. Kändisar som är "drabbade" håller tyst och säger att det inte passade med barn förrän sent i livet, eller inte alls.

Trots att det egentligen inte är konstigare att ha svårt att bli med barn än att vara närsynt och behöva glasögon är barnlöshet något som många uppfattar som känsligt och svårt att prata om. Inte minst hos omgivningen finns det en stor osäkerhet över hur man ska närma sig den barnlösa. Är det okej att fråga eller ska man undvika ämnet?

I antologin Längta barn bryts tabut och de som längtat och längtar efter barn får en chans att berätta utan några förskönande filter.

10 skribenter med sinsemellan olika bakgrund och syn på familjebildning låter oss följa med på färden mot ett liv med eller utan barn. Känslorna är i fokus, både de fina och de fula och förbjudna.

Några har fått barn efter medicinska behandlingar, några har adopterat, andra har förblivit barnlösa.

Hur känns det att bli addict på ägglossningsstickor och ha trist sex på fasta tider varje månad?

Vad händer med förhållandet?

Hur bemöts man som barnlös av samhället och av sin omgivning?

Boken handlar också om de normer och värderingar som påverkar oss i vår syn på barn, reproduktion och föräldraskap.

Vad styr vår längtan efter barn?

Hur uppfattas den som väljer adoption före provrörsbefruktningar?

Hur känns det att tvingas välja bort barn bara för att man har fel sexuell läggning?

Eller att trotsa kärnfamiljsnormen och adoptera som ensamstående?

Och kan den som under många år längtat efter barn ändå till slut se det som en fördel att ha förblivit barnlös?