Min mosters migrän

Jag hade en gång en moster som led av migrän. Ständigt och jämt. Så fort familjen samlades till fest fick min moster lägga sig bakom fördragna gardiner, särskilt om det var något hon skulle hålla i - Så var det i 32 år. Från 1960 till 1992. Från 27 till 59 års ålder. Eller under alla år hon var gift. Julen 1992 chockade hon familjen genom att lämna sin man. Sedan dess har hon aldrig haft migrän.

Så inleder Hanne-Vibeke Holst sin självbiografiska debattbok om kvinnors liv under 1900-talet, som det formades (av män) och levdes i hennes egen familj. I lust, i nöd - och ofta under tyst protest. Hon tar sin utgångspunkt i Simone de Beauvoir och Virginia Woolf och fastslår att de är lika aktuella som någonsin. Hon skriver om sin mormor, sin mor, systrarna, väninnorna, och det är bitvis ett sorglustig avslöjande av kvinnokönets ständiga undergivenhet. Men framför allt är detta en uppriktig och oerhört självutlämnande berättelse om flickan och kvinnan Hanne-Vibeke, hennes uppväxt och upproriska ungdomstid, hennes sexualitet och kvinnliga strategier när det gällde att fånga män, hennes äktenskap, skilsmässa, mammarollen. Hanne-Vibeke Holst konstaterar att hon är lika gammal som Barbie-dockan, som i den nya millenieversionen är lika feminin och ofarlig som någonsin. Och hon undrar om kvinnor verkligen vill ha jämställdhet. Varför finner sig annars starka kvinnor fortfarande i att bli betraktade som andra klassens varelser? Varför förklaras kvinnokampen som död, föråldrad, osexig, otrendig? Var finns upproret, vreden?

Hanne-Vibeke Holst är närmast ohyggligt modig... Hon banar vägen för en dialog och gemensam könskamp och har skrivit 90-talets viktigaste debatt bok om feminism och dansk kvinnoidentitet.
Connie Bork, Politiken

Som en seismograf avläser hon de små men väsentliga detaljerna som hela vägen genom kvinnans liv inpräntar i henne att mannen är mer värd, den som styr... Den självbiografiska berättelsen är både sårbar och oangriplig. Sårbar för att den sträcker ut hela handen (och därmed är lätt att avvisa som privat känslotrams). Oangriplig för att den personliga erfarenheten och upplevelsen är just detta - oangriplig.
Signe Lindskov Hansen, Information