Det är alltid med förväntan man öppnar en ny deckare av Nesser. Detta är den nionde (och näst sista) romanen om Van Veeteren och hans kollegor.
Van Veeteren har dragit sig tillbaka till sitt antikvariat, skriver på sina memoarer och har kört fast i beskrivningen av sitt enda oavslutade fall, fallet G (kan detta möjligen vara ämnet för den tionde VV-deckaren?). Han har även en kvinna vid sin sida, Ulrike Fremdli, och njuter av livet på sin ålders höst.
Men långt där inne klappar ett polishjärta, och rastlösheten vaknar på nytt när han konfronteras med en sexuellt störd strypare med litterära intressen - här finns referenser till såväl obskyr kriminallitteratur som Marcel Proust (själv skojar Nesser också till det genom blinkningar till svensk kriminallitteratur). Van Veeteren lockas dock inte av att vikariera som kommissarie, utan ägnar sig åt privatspaning med sin skarpa hjärna och sin berömda intuition som främsta redskap.
Det är en saftig bit Nesser bjuder på - Svalan, katten, rosen, döden är över 500 sidor lång. I den brutala skildringen finns en djupt moralisk ton, men också en stillsam humor. Nesser håller alltid hög klass i sitt berättande och i sin personteckning, men mördaren förblir något av en gåta för läsaren. Kanske menar Nesser att allt inte är möjligt att förklara.