Bryssel

I Bryssel sitter en trettiofemårig man på ett hotellrum. Och minns. Hans libanesiske granne gråter på nätterna.
I Bryssel sitter en trettiofemårig man på ett hotellrum och minns sin barndom, hur han mötte kvinnan som blev gravid med hans barn, och som sen helst inte ville ha honom i sitt liv. Han minns resor i Israel och vänner där.
I Bryssel sitter en trettiofemårig man på ett hotellrum och minns och i rummet intill sitter en tolvårig flicka från Libanon som lämnats ensam där av sin farbror. Det verkar som om de bara har varandra.

Mats Kolmisoppis böcker är ett slags nutidsarkeologi, poetiska sammanfattningar av tankevärldar och miljöer. I Jag menar nu var hela världen hans miljö, och ungdomliga subkulturer hans motiv. Ryttlarna var en närstudie av tre unga kvinnor på gränsen mellan ungdom och vuxenhet, vars tankar ryttlade i ständig rörelse från en utkikspunkt strax över världen. Kanske kan Bryssel sägas handla om ensamhet, särskilt manlig sådan. Men att reducera Mats Kolmisoppis prosaböcker till ett enda tema, till ett motiv, låter sig inte göras. De är minneskonst och tankeprosa, språkligt exakta utblickar inifrån samtida psyken, där det inte finns några gränser mellan känsloliv, politik, litteratur och populärkultur.