Inte en typisk tonårsbok. För alla som gillade filmen Juno och romanen Nick och Norahs oändliga låtlista.
När Beas ökenråtta dör tycker hennes mamma att hon beter sig som en robot eftersom hon inte sörjer ordentligt. Bea börjar tänka på sig själv som Robot Girl och inser att hon trivs med det. Allt blir mycket lättare när man är gjord av stål.
När familjen flyttar för femtielfte gången hamnar hon i en liten skola där alla har känt varandra sedan dagis. I bänken bredvid sitter Jonah, en pojke som klasskamraterna retsamt kallar för Ghost Boy. Han är en tyst enstöring som inte har haft någon kompis sedan tredje klass. Någonting med honom fångar Beas intresse och snart har en oväntad vänskap vuxit fram. Det är inte romantik, precis, men det är definitivt kärlek. På nätterna lyssnar de på nattradio. Alla ensamma människor som ringer in skapar en fond mot vilken deras vänskap framträder ännu tydligare.
Det här är inte en episk fantasy eller någon storslagen kärleksroman. Det är inte en deckare eller en thriller. Här är det snarare detaljerna, den rappa dialogen, atmosfären och inte minst karaktärerna som skapar lässuget. Det är en hjärtsnörpande vacker berättelse om en flicka och en pojke som blir vänner, och läsaren bjuds på lika mycket skratt som tårar.
