På allas krokar hänger en tjusig inbjudan till Kittys kalas. Alla blir glada. Alla ska gå. Allt det roliga börjar på lördag klockan två. Men på Allis krok finns ingen inbjudan. Den kanske har trillat ner på golvet, eller glidit in i stöveln? Men nej. Det har den inte, för den finns inte ens.
Allis dras som en magnet till kalashuset på lördagen. Det lyser och kryllar av glitter och glam. Där inne äter de tårta säkert och Allis känner hur tårtan hon inte äter, gör ont i magen.
I parken frågar kompisen Petrik varför hon inte är på kalaset. Men Allis kan inte svara på det. Petrik kan förstå, en gång blev alla utom han valda till en fotbollsmatch, varför vet han inte. Och grannen Bogdan, som är ute och joggar, berättar att på hans jobb fikar dom utan att säga till. Varför vet inte heller han.
Från en gamlis på en bänk får Allis höra att många som inte får vara med gör storverk under tiden. Och det är visst precis vad Allis gjort av bara farten medan dom pratar.
För när kalasbarnen myllrar ut ur huset ropar dom: Har du byggt en koja Allis? Vi kommer!
Men vid kalashuset står Kitty är ensam kvar och tittar ner på sina skor. Får jag vara med, frågar hon försiktigt. Valet är lätt och svaret känns rätt: Så klart du får, säger Allis.
Böcker som denna gör oss rikare. Vi växer med Allis. När berättelsen är slut är vi Allis och hennes erfarenhet är vår.
