Parasiten

Bokus Läsarpanel recenserar. Läs mer här >>

Det är alltid spännande att ta del av en debutants alster och detta verk är inget undantag. Stilen är självsäker och tonläget rappt och aggressivt. Till målgruppen hör främst en yngre publik och det märks också på det trendiga språkbruket.

Man får följa den nyexaminerade civilekonomen Henrik genom ett antal episoder under en tvåårsperiod. Henrik är full av förakt, både mot samhället i stort och människor i omgivningen och det genomsyrar hans strävan mot toppen, vilket är ett välbetalt, statusfyllt jobb på en bank i London eller New York.

Skildringen av finansvärlden förstärker många av de fördomar som finns och det höga tempot lämnar inte heller mycket utrymme till personporträtt utan handlingen kretsar helt kring Henrik som framställs på ett tämligen okritiskt sätt. Inga undantag görs och boken kan lätt ses som drogliberal. Många gånger känns boken mer amerikansk än svensk, vilket förstärks av Henriks egocentrering.

Parasiten påminner mycket om American Psycho (Bret Easton Ellis), både till upplägg och stil. Framförallt kan man ana inspiration rörande det vassa tonfallet och på det lätt ironiska sätt handlingen förs framåt. Parasiten får dock ses som mer nyanserad än American Psycho, på både gott och ont.

Upplägget fungerar överlag bra. Nivån balanserar hela tiden på gränsen till det bisarra och osmakliga, säkerligen med en målsättning att provocera, men för det mesta lyckas han hålla sig på rätt sida. Henrik är ingen person som lockar några varma sympatier men jag tycker inte det är något problem i sig, då det snarare känns befriande att utelämnas så uppriktigt.

Parasiten är lättläst vilket grundar sig i upplägget med kortare episoder, men som också kommer från ett bra flyt i språket.
Utan några stora förväntningar initialt blev jag positivt överraskad och tycker det är en läsvärd berättelse.