När Olof Hammarsten kom som student till Uppsala 1861, var hans mål att bli läkare, men det vetenskapliga arbetet fångade hans intresse och blev en livslång passion. Han kallades 1883 till en professur i medicinsk och fysiologisk kemi, ett fält inom vilket han blev internationellt känd, och hans läroböcker översattes till flera språk.
Trots kallelser från Karolinska institutet valde Hammarsten att stanna i Uppsala, och han valdes 1901 till universitetets rektor. Det innebar både administrativt arbete och representativa uppdrag, inklusive omsorg om tronarvingen Gustaf Adolfs studier. Han var även inspektor för två av Uppsalas studentnationer, och till hans samhälleliga uppdrag hörde att vara ordförande i Uppsala stadsfullmäktige och vice ordförande i Uppsala läns landsting.
Som företrädare för den nya naturvetenskapligt inriktade medicinen kartlade Hammarsten i sin forskning människors och djurs matsmältning och de då dåligt kända processerna vid mjölkens ystning och blodets koagulering. Han medverkade i populärvetenskapliga tidskrifter, och som expert på närings- och födoämnen var han en flitig föredragshållare och mångårig inspektor för Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala.
Svenska och utländska akademier såg gärna Hammarsten bland sina hedersledamöter, och Kungl. Vetenskapsakademien valde honom till ordförande i Nobelkommittén för kemi. I nästan två decennier ledde han dess arbete med att föreslå Nobelpristagare i kemi, med Marie Curie som den för eftervärlden mest kända.
Mats Ola Ottosson är civilingenjör och teknologie licentiat. Han har arbetat på forskningsråd i Sverige och med forskningsadministration på Europanivå i Strasbourg och Bryssel. Under en tioårsperiod från 1998 till sin pensionering var han universitetsdirektör vid Uppsala universitet, och han har senare varit verksam som författare på det universitetshistoriska området.
