Och havet rann in i Sahara är en berättelse om klimatet. Vad skulle hända om Nederländerna svämmades över i december 2012 och man lyckades stoppa havet i Amsterdams förstäder med hjälp av ingenjörstrupper från Tyskland, Belgien, Frankrike och England? Hur skulle dagens politiker och beslutsfattare reagera?
I romanen bildar nämnda länder tillsammans med EU en koncern som bygger ett havsavsaltningsverk i västra Sahara och börjar bevattna öknen. Tanken att i god 1900-tals
teknologisk anda sänka världshaven lyckas inte, däremot upphör flyktingströmmen till Europa.
Romanen börjar med att Emma, en 35-årig dokumentärfilmare från Berlin, får i uppdrag att göra en film om projektet för TV kanalen ARTE. Året är 2025, hon skaffar sig en guide, tolk och medarbetare i läkaren Tahar från Atlasbergen och så är berättelsen igång. De ger sig av mot öknen i en Volkswagen Touareg. Berättelsen är inte science fiction utan en roman som försöker fatta ett möjligt beslut åt samtidens politiker och skildra verkligheten som den då kunde se ut. Händelserna utspelar sig om tretton år.
Emmas uppdrag kommer från den pensionerade kvinnliga svenska kommissionär i Bryssel som varit drivande för att projektet startats. Byarna i det nya Sahara hotas av ökad uranbrytning i öknen. Romanen utspelar sig mot bakgrund av den arabiska våren, dessutom är Emma på jakt efter en pappa som när hon var liten följde karavanen till Timbuktu.
Och havet rann in i Sahara är inläst av Peter Mosskin. Skådespelerskan Anna-Maria Hallgarn läser kommissionärens minnesanteckningar, boken innehåller ljudillustrationer samt musik av Mousa Elias, Svante Henryson & Peter Mosskin.
