Kapten Sverige

Världen vecklades ut ungefär som ett paket som öppnats och plötsligt hade Samira kontakt med sina sinnen.
Det de sade henne kunde emellertid inte stämma. Eller? Det äckliga, stickande ljuset från mopederna var borta. En pust av tvåtaktsavgaser dröjde kvar i hennes näsborre någon sekund men försvann. Späddes ut. Ersattes av salt, frisk luft. Men hon satt fortfarande på kall, fuktig granit. Kände med ens hur den isande vätan trängt igenom hennes löparbyxor och trosorna och höll på att få hennes skinkor att domna bort.
Samira reste sig och såg sig omkring. Under henne var graniten inte längre huggen, formad till kullerstenar. Den var hel! Grå. Oeftergivlig. Hon stod på en klipphäll.
Hon hörde kluckandet av vågor och kände
vinden isa runt kinderna. Värmen i kroppen från det sprintlopp hennes löprunda tvingats bli, fanns emellertid kvar. Paniken likaså, fast den började vika undan nu när hotet från mopedkräken inte fanns kvar i hennes närhet. En annan sorts skräck började dock värka i Samira. Vad hade hänt? Var befann hon sig? Var detta verkligt? Samira nöp sig i armen och konstaterade att det åtminstone gjorde ont. Då var det väl ingen dröm, eller hur?
Famlande fick hon fram sin smartphone ur bröstfickan. Stendöd. Typiskt! Fast hade inte batteriet varit nästan fulladdat då hon gav sig ut på sin löprunda? Hon hade ju kollat upp en möjlig milsträcka med kartappen och sedan haft igång Runkeeper. Och hon hade varit extra noga med att telefonen var fulladdad eftersom hon inte velat riskera att hamna vilse. Konstigt.
Men nej! Inte tid att grubbla över sådant nu. Snabbt acceptera att hon inte hade några möjligheter att kontakta någon och sedan ta tag i sin situation på egen hand. Det var det enda hon kunde göra.
Samira rätade på ryggen och sökte av sin närmaste omgivning med blicken. Grå sten täckt med gula, grå, vita och gröna färgklickar i form av lavar och mossa. Fläckar av ljung och gult gräs. Den grådaskiga skymningen runt henne gav dock fortfarande tillräckligt mycket ljus för att hon skulle kunna se bra, nu när ögonen hämtat sig efter att ha varit så bländade från alla mopedstrålkastare. Samira stod nere i en sänka. Hon behövde en bättre utkiksplats för att kunna orientera sig. Där, en bergsknalle trettio meter bort till vänster om henne. Där uppifrån skulle hon kunna se bättre. Men varje sekund var dyrbar, för snart skulle mörkret komma. Och hon fick inte bli för kall heller, måste hålla kroppstemperaturen uppe. Ifall.
Samira joggade, försiktigt för att inte halka, uppför slänten och nådde snart kullens krön. Det hon såg fick nästan hennes hjärta att stanna. Chocken var total!
Ett stycke nedanför kullen slog höga, blygrå vågor in mot klipporna. Och oavsett i vilken riktning hon vände sig såg hon samma sak. Samira blev med ens iskall i djupet av sin själ.
Hon stod på toppen av en liten, stenig holme. Och hon hade inte den blekaste aning om var hon befann sig!