Au revoir Agneta

Lite kul och lättläst om några småknasiga personer som får spontana infall i en mysig fransk omgivning. Man blir kanske inte så mycket klokare, men nog lite gladare av denna bok.

Jag är så glad att det kom en uppföljande bok och jag läste även denna med stor behållning.
Underhållande men också tankeväckande.

Tyckte jättemycket om den första delen, Je m'appelle Agneta", och såg med förväntan fram emot den här. Blev inte lika betagen i uppföljaren. Hennes fria inställning till livet i Frankrike blev lite väl konstig i hemmamiljö.

Första delen är klart bättre men känslan av att se fram emot att läsa har även tvåan, mysig bok som ger skratt och eftertanke

För att hänga med i den här boken måste man ha läst bok nummer ett om Agneta. Jag tycker att boken var bra.

Boken känns som en transportsträcka till en bok tre. Måste det alltid vara 3? Eller? Varken spännande, överraskande eller inspirerande.

En bok att läsa i hängmattan, kräver ingen intellektuell insats men ger en god eftersmak och har humoristiska och självkritiska inslag. Kunde kanske ha kortats av något

Vilket dravel! En kvinna 50+ som sitter på tunnelbanan och låtsaspratar i mobilen med en person som dessutom är död! Skulle det vara roligt? Otroligt tramsig bok, det sämsta jag läst på mycket länge!

Emma Hamberg skriver väldigt fängslande och man känner med Anjeta
Perfekt blandning av glädje och sorg
Man blir vän med hela gänget och vill veta allt
Läs och njut

Hade väntat mig mer av denna uppföljare då jag tyckte mycket om den första boken. Känns långtråkig och berättelsen tar aldrig riktigt fart. Synd då jag väntat på att läsa vidare om Agneta och hennes liv.

Lite tråkigare, hade inte samma nyhetens behag som den förra boken men en stunds avkoppling gav den. Passar bra i sommarens hängmatta. Tack.

Tyckte väldigt mycket om första boken " au Renoir Agneta".Nu kändes det som en blek fortsättning, som bara kändes jobbig att läsa.