En bok med valda dikter av Edith Södergran som fått titeln Landet som icke
är. Edith Södergran (1892-1923) är en av svensk litteraturs stora förnyare,
en banbrytare för modernismen, en djupt originell poetsjäl som på egen hand
uppfann ett utpräglat modernistiskt uttryckssätt.
Hennes
omisskännliga karga diktrader, som klingar som rungande beslutsamma pianoackord
i den stjärnklara karelska sommarnatten, känns än idag efter snart hundra år
alldeles nyskrivna. Den fria versen utan rim och meter, de strama
formuleringarna med det direkta tilltalet, den fräcka jagiska utgångspunkten, de
oförskräckt stora frågeställningarna, det heroiska perspektivet - allt samverkar
i en monumentalt modernistisk helhet.
"Jag är ingen
kvinna. Jag är ett neutrum. Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut. Jag
är en skrattande strimma av en scharlakanssol."
Hon växte
upp i Sankt Petersburg och i byn Raivola i Karelen. Familjen var till en början
välbeställd, fadern ägde en tid ett sågverk, modern var dotter till en förmögen
gjutarmästare. Edith började i flickskola i Sankt Petersburg när hon var 10 år,
en förnäm internationell skola som bland annat drillade flickorna i språk. Som
vuxen behärskade hon inte mindre än sju språk. Svenskan var hennes modersmål men
hon skrev obehindrat också på tyska, franska och ryska och var även kunnig i
finska, engelska och italienska. Redan under skoltiden skrev hon dikter,
huvudsakligen på tyska, en för sin ålder avancerad flickpoesi med reflektioner
kring livet och svärmiska funderingar om lärare som hon förälskat sig i. Hela
225 av skoltidens dikter finns bevarade och har utkommit i bokform i vår tid
under titeln Vaxdukshäftet.
När hon var 15 år dog hennes
far i tuberkulos och året därpå konstaterades att även hon var märkt av
sjukdomen. Under drygt två år vistas hon i perioder på sanatorium i Nummela i
Finland utan att bli bättre. Därefter reste hon i sällskap med sin mor till
Schweiz till ett sanatorium i Davos dit välsituerade tbc-patienter från hela
Europa strömmade för att söka bot genom medicinsk behandling, promenader i
bergen, frisk luft, sol, vila, diet osv.
I Schweiz
genomfördes en s k pneumothoraxoperation av hennes ena lunga. Det var ett av den
tidens olika sätt att försöka hejda lungtuberkulos. Lungan "gasades": lungsäcken
punkterades och fylldes med kvävgas för att lungan skulle skrumpna ihop och
sjukdomens vidare utbredning hejdas. Efter operationen förklarade läkaren för
henne att ingreppet gått bra och att det därför fanns utsikter att hon skulle
bli helt frisk - "Ni har dragit den stora vinstlotten!" Långt senare valde hon
att tolka hans uttalande annorlunda: hennes vinstlott i livet var i själva
verket just sjukdomen - det var sjukdomen som gjorde henne till diktare.
Hon återvände till Raivola strax före första världskrigets
utbrott 1914. Hon hade då börjat skriva på allvar och drömde om att debutera.
Hon sökte upp etablerade kritiker och författare och visade sin dikter. 1916 kom
hennes första diktsamling - Dikter - ut på Schildts förlag i Helsingfors.
