"Är jag 16 år när jag kallar mig själv svartskalle för första gången? Sedan dess söker jag efter de rätta orden. Omständigheterna tvingar mig acceptera orden jag hittar: svartskalle, blatte, rasifierad. Rasism har inte varit en fråga jag vill ägna mig åt. Men hösten 2015 går jag in i en djup sorg. Jag ser rasismen klarare än någonsin. Den här texten är ett försök att bearbeta sorgen."
Det är något som genomsyrar och gör sig påmint genom hela denna berättelse. Till och med den första kyssen präglas av det. Det blir en berättelse som aldrig blir privat, men djupt personlig och därför så berörande. Det är en text som med glasklar blick visar hur rasismen drabbar den som inte passar in . Det är en outhärdlig, skör, gråtande, ilsken, stolt, stark och oövervinnerlig text. Det är en text som med teoretisk skärpa och med intellektuell briljans visar hur rasism skapas, var den finner sin näring, hur den gödslas och växer men också hur den effektivt kan bekämpas och krossas.
America Vera-Zavala sticker sin penna i det svenska hjärtat. Hon börjar inifrån, i landet hon erövrade som sitt eget, och slutar utifrån, iakttagande allt och alla som under åren talat om att Sverige ändå inte var hennes. Sällan har den strukturella rasismen frilagts ur sin inpackning av välvilja och självtillräcklighet med sådan precision som i denna luttrade essä. Som också är en revolutionsskrift. Svartskallarna är många. Brustna förhoppningar, krossade drömmar, kvävda liv: I can t breathe. America Vera-Zavala finner sitt eget sätt att säga det, och förnyar samtidigt svensk essäistik och samhällsanalys.-Stefan Jonsson (författare till bland annat De andra och Där historien tar slut).
"Vera-Zavala är både kategorisk och karismatisk. (...) Känslan av att inte vara rätt , inte tillräckligt mycket invandrare, inte tillräckligt mycket svensk, är bokens öppna sår.
Gunilla Brodrej, Expressen
AMERICA VERA-ZAVALA är dramatiker, författare och debattör. Hon blev tidigt känd som politisk aktivist inom rörelsen för global rättvisa. Hon har skrivit flera böcker om demokrati och globalisering och medverkade i Lars Noréns projekt Den polske rörmokaren, vilket resulterade i hennes debutpjäs, Concha Tu Madre.
"En vittnesskildring av ett svunnet jämlikt samhälle. (...) Det är en mycket skarp, omskakande och läsvärd essä. (...) America Vera-Zavala essä borde vara en bok som borde locka till större uppståndelse i de stora medierna än vad som fallet är i dag. Var är debatten? Vad gör redaktionen på Agenda, Kulturnyheterna? Varför ska det överhuvudtaget upplåtas utrymme till Katarina Frostenssons bisarra försvarstal och dramatikern Lars Noréns stinkande dagböcker? Det rör sig om högst privata krig. America Vera-Zavalas bok handlar om hur en tredjedel av den svenska befolkningen stigmatiseras i en allt djupare polarisering."
Dala-Demokraten, Ulf Lundén
"Jag njuter av att ta del av hennes (Vera-Zavalas) ytterligt välformulerade analys av Sverige idag. Ett Sverige där en tredjedel av befolkningen har ickesvenska rötter och där Luciafirande plötsligt är en pseudoviktig fråga. En nyttig bok för alla oss som inte är invandrare och säkerligen en tröst för många med utländska rötter. Rekommenderas varmt!"
Boktyckare, Bokblogg
Sorgen blir en röd tråd i boken och sättet ur vilket Zavala betraktar den svenska historien synliggör nedmonteringen av den svenska välfärden. (...) Nej, varje oförrätt kan inte förklaras med rasism, men låt oss våga prata om Sveriges politiska historia och den rasism som har varit en del av den.
Amanda Ferrada, Feministiskt Perspektiv
"America Vera-Zavala tar i stället kampen mot rasismen genom att lyfta fram kollektivet och dem som inte har en röst
