En kylig höstmorgon år 837 strävade en flotta om tio drakskepp sakta fram längs floden långt nere i Frankerriket. De var nästan framme vid sitt mål, den smala passagen som skulle leda fram till platsen med rikedomar bortom all fattningsförmåga.
Sakta gled skeppet fram mellan branta klippor och rorsmännen tittade ivrigt framåt för att få en skymt av det underbara som skulle finnas där bakom. Så bredde floden ut sig och blev till en mindre insjö. En bit bort kunde de se den gyllene muren och underliga torn på rad.
Harald Eriksson stod i fören. Han höjde handen och gav order till rorsmännen att sänka sina åror.
Så hördes en knall följd av ett dovt susande. Från hög höjd kom något flygande. Det blev större och större och sjönk snabbt ner mot skeppet för att sedan slå ner i vattnet strax intill. En ny knall hördes och ett nytt föremål syntes ovanför dem. Mannarna tittade med skräck på hur det sjönk mot dem och med ett fruktansvärt brak, klöv det skeppet på mitten innan någon hunnit reagera.
Hösten 1974 hittas en runsten i Visby, vars runor lämnar alla arkeologer handfallna. Men när historieprofessorn René Rolland är på besök från Frankrike blir han genast intresserad av runorna och tillsammans med en svensk kollega lyckas han tyda dem.
"Blod har blandats av riken i norr och söder och för evigt skall dess folk vara av blod förenat."
Av Louis från Village Jaune till Harald från Gotland.
Det är början på berättelsen om Louis och Haralds oväntade vänskap. En historia om hur långt historiens vingslag kan sträcka sig.
