A strange tale Sagan om Esbjörn Svensson Trio
Det här är ingen normal musikbiografi. De vanliga historierna handlar ju om några killar som fick en idé, startade ett band i sjuttonårsåldern, vann en tävling, fick skivkontrakt, blev berömda, tjänade mängder av pengar och söp, knarkade och slösade bort pengarna på dåliga flickor och ännu sämre managers. Varefter bandet försvann, saknade av ingen, när medlemmarna var 24 år.
Historien om EST har allt som de klyschiga musikbiografierna INTE har.
Trion uppstod på sätt och vis redan på 1970-talet i Skultuna utanför Västerås när Esbjörn Svensson och Magnus Öström först började spela ihop. Det stod mycket tidigt klart att musiken skulle bli bägges framtidssyssla. Och när de efter att under många år ha gjort seriösa jazzkarriärer började spela med den perfekte basisten Dan Berglund 1993 fanns inte längre några hinder. Esbjörn Svensson Trio byggdes grundligt med turnéer längs Kungsgatan i Stockholm, med mängder av gratisspelningar för att sprida musiken och en aldrig sinande passion för det egna soundet. Den första skivan kom 1993 och turnéerna blev längre och spelningarna fler. Så småningom hamnade trion genom en serie lyckliga omständigheter på den nya, hippa etiketten Diesel, som drevs av bland andra Johan Ekelund och Mauro Scocco från Ratata.
EST blev det första jazzband som uppträtt på den då största av Sveriges popfestivaler Hultsfred och målet var satt (med karaktäristisk triohumor) att bli den första jazztrion på månen också. Det hade inte varit omöjligt.
Samarbetet med Diesel ledde till exempellösa framgångar på den svenska skivmarknaden och turnerandet tog alltmer vägarna även till utlandet. Bandets unika sound och intensiva utstrålning skördade framgångar vart trion än visade sig och så småningom visade även det tyska skivbolaget ACT intresse för att sköta utgivningen utanför Sverige. I samma veva fick man också kontakt med den rutinerade managern Burkhard Hopper och en expansion som saknar motstycke i svensk jazzhistoria var ett faktum. Land för land, turné för turné erövrades först europa, därefter valda delar av Asien, Australien och så småningom USA. Från att ha gjort ett sextiotal konserter om året varav några få utomlands gick trion till ett ständigt turnéläge där endast ett fåtal av de mer än hundra framträdandena var i Sverige.
Tempot var intensivt. Men bandets arbetsmoral hög; inga fridagar utomlands, var devisen. När vi är på turné skall vi spela, eller spela in i studio. Marathonturnéer blev fler. Jazzens tre musketörer gav allt. För varandra och trion. Och trion växte! Först kom ljudteknikern Åke Linton in i bilden som svarade för att ljudet var perfekt oavsett klubb eller scen. Så småningom nåddes även målet med en egen ljusshowtekniker, en innovation som gav bandet epitetet Jazzens Pink Floyd.
Skivorna blev rejäla framgångar, från debutalbumets tusental sålda gick man till mer än 100 000 sålda av albumet Viaticum ett av det årets mest sålda jazzalbum i världen! Och utmärkelserna haglade över bandet.
När släppet av improvisationsalbumet Leucocyte närmade sig, var EST etablerat världen över. Femton år av rejält slit hade till sist betalat sig och nu stod arton månaders turnérande med intäkter väl över 10 miljoner kronor fantasipengar för ett band som gladeligen spelat för några tusenlappar per person i början av sin karriär för dörren. Två killar från Skultuna och en från Östersund hade tagit det omöjliga konceptet pianojazztrio och utvecklat det till De nya europeerna som lär amerika inte hur jazz lät, men hur den kommer att låta, enligt världens främsta jazzmagasin amerikanska Down Beat.
Hur det gick sedan vet vi alla. Esbjörn Svensson förolyckades under en dykutbildning utanför Björkvik och bandet upplöstes i sorg och smärta.
A strange tale är en vacker saga med ett tragiskt slut. Men historien kan ändå ge läsaren hopp och kraft. Det budskap trion levererar är ju faktiskt: Ingenting är
