Agility går på tid. Men det är hundens tid från start till mål. Ditt jobb är att visa hunden vägen och se till att hunden får effektivast väg över banan.
Tack och lov behöver vi inte springa ikapp med hunden, det är när hunden passerar mållinjen tidtagningen stannar. Det gör ingenting att föraren kommer på efterkälken.
Detta gör att ett stort antal olika typer av människor har en chans att tävla agility, trots att alla har olika förutsättningar. Några har långa ben, andra har korta. Några är unga och några är gamla. Några är vältränade, men de flesta är otränade. Det går inte att komma ifrån att många människor som tävlar agility har olika typer av fysiska besvär, kanske ett knä som krånglar, ont i ryggen, svårt med accelerationen, några kilo för mycket att bära på.
Det man inte har i benen får man ha i huvudet är mitt nya talesätt! Själv har jag inte idealiska förutsättningar för att snabbt och enkelt ta mig runt banan, men det går rätt bra ändå. Jag tränar mina hundar att klara hindren självständigt, jag tänker mig för när jag planerar handlingen och utgår från mina förutsättningar och vad mina hundar kan.
Ur innehållet:
Det fysiska: uppvärmning, träning och förbättring av accelerationen.
Hur viktigt det är med inkallningsstarter ge dig själv ett försprång.
Hur viktigt det är att hunden kan självständiga upplopp.
Hur viktigt det är att hunden kan självständiga slalom och kontaktfält.
Det är enklare att hinna blindbyten och bakombyten istället för framförbyten.
När man inte hinner fram till hopphindren: Ordsignal istället för kroppsspråk.
Skikthandling när man har hinder mellan sig och hunden.
Självkänsla och självförtroende hos föraren!
Marie Hansson
