Zinkpojkar

Alltför dyster läsning.
Alla dessa mödrar och fäder som får hem sina söner i en zinkkista.
Detta vansinne som krigen är och de tar aldrig slut.

Jag var tonåring i Sovjet när kriget i Afganistan startade.
Alla våra föräldrar var rädda att deras söner skulle skickas dit. Man visste ingening annat än att de som skickades dit oftast återvände i zinkkistor som inte fick öppnas. Tystnad rådde. Att läsa boken Zinkpojkar var bekräftelse på våra föräldrars farhågor.

Naken skildring av totalitär stat med grepp om sina undersåtar. Våldets meningslöshet. Antitesen till allt som är gott med livet skildras med hög litterär kvalitet utan åthävor. Man kommer hemskt nära. Man får mardrömmar.

En bok många borde läsa! Författaren förmedlar kriget på ett sätt som bara kan göras på hennes vis.
Här är det soldaterna och ibland mödrarna som skriver. Det är deras upplevelser, känslor och tankar hon förmedlar. En mycket intressant och viktig bok. Och ett VIKTIGT arbete hon utfört.

En intensiv skildring av krigets direkta vansinne. Aleksijevitj låter de direkt berörda tala om hur dåraktiga belut leder till långvariga lidanden för såväl civilbefolkning som soldater och anhöriga.
Det är lätt att begripa krigsherrarnas ansträngningar för att tysta föfattarens angelägna budskap.

Boken handlar om sovjetmaktens sätt att förhålla sig till sina soldater (och medborgare och mot Afganerna) i samband med deras anfallskrig mot Afganistan. Intervjuer med soldater och andra sovjetiska befattningshavare som tjänstgjorde i Afganisatan visar sovjetstatens närmast totala människoförakt och likgiltighet för människoliv och sanningen. Det är en ohygglig läsning och inget för den som gilla "feel good"-litteratur. Den är välskriven men innehållets karaktär gör det svårt att bedöma bok... Läs hela recensionen