"Det är den typ av bok som man, på grund av dess svårgripbara egenheter, helst slipper beskriva. Man vill bara säga: Läs den! [] Till slut känner jag mig nödgad att släppa prestigen och helt enkelt konstatera: Håll mig utanför är egensinnig, mångtydig och på många sätt briljant."
- Svenska Dagbladet
Maras framgångsrika karriär som kringflackande tolk har slutat i katastrof. Nu söker hon motsatsen och bestämmer sig för att leva ett år i tystnadens tecken. Hon tar arbete som salsvakt på ett landsortsmuseum och sätter upp ett par enkla förhållningsregler: hon ska tala så lite som möjligt, aldrig ställa några frågor, aldrig bli berörd. Men när det bestäms att de två uppstoppade hästar som är museets stolthet ska restaureras blir det svårt för henne att stå emot gamla impulser. Experimentet tar en oväntad vändning.
Håll mig utanför är den argentinska författaren María Sonia Cristoffs första bok på svenska. Det är en fascinerande och mångbottnad skildring av en stark och gåtfull kvinna och hennes tysta uppror mot den rådande ordningen. Berättelsen om Mara kompletteras och fördjupas av utdrag ur hennes anteckningsbok, där hon avhandlar allt från trädgårdsböcker till bisarra hemsidor och hästuppfödningspamfletter.
María Sonia Cristoff föddes 1965 i Trelew i Argentina. Hon debuterade 2005 med en omtalad skildring av Patagonien. Håll mig utanför gavs ut 2014 och översätts nu till ett tiotal språk.
Hanna Axén är översättare från spanska och engelska. Hon har tidigare översatt bland andra Isabel Allende och Mariana Enriquez.
Ur Håll mig utanför:
"Hon tänker på handboken, den i retorik, och det avsnitt som kom att bli avgörande när hon förberedde sitt projekt att gå mot strömmen. Där, i hennes älsklingsavsnitt, beskrivs den verkan en kort tystnad, och även en kort stunds stillhet, kan få på ett obehindrat och animerat anförande, den korta stund då talaren plötsligt försvinner i väg, börjar tänka på någonting mycket mer intressant eller avslöjande eller viktigt än det han eller hon för stunden talar om, någonting som han eller hon inte kommer att redogöra för då han eller hon återupptar sitt resonemang men som ändå kommer att vara ohjälpligt talande och leda till mängder av antaganden. Den stunden -- den gesten -- var precis vad Mara sökte när hon yttade hit, och hon hade kommit fram till att hon skulle behöva ett år för att hitta den.«
