Det har gått över tre år sedan min man dog, men på många sätt är han mer användbar än någonsin. Visst, han finns inte här för att ta ut soporna, men han är suverän att gnata på medan jag gör det själv och oftast är han ett utmärkt sällskap, osynligheten till trots. Och när det gäller att ha någon att skylla på saknar han motstycke, eftersom han inte kan säga emot mig på grund av att han är kremerad.
Lilian Girvan har varit ensamstående mor i tre år, ända sedan hennes man dog i en bilolycka. Ett mentalt sammanbrott och några självmordstankar senare börjar hon äntligen få koll på livet som änka. Hon klarar nu av att köra sina två flickor till skolan, ta sig till jobbet, och att se på tv som ett proffs. Det enda problemet är att hon börjar bli helt utmattad av att inte känna någonting.
Hennes jobb som illustratör av skolböcker har i alla fall sina fördelar - som att faktiskt få i uppdrag att rita av valgenitalier. Jo, och så är det den där grönsaksodlarkursen som Lilians chef har anmält henne till. Tydligen behöver man ha händerna i jorden för att kunna illustrera en bokserie om trädgårdsodling. Och att vada runt i kompost en lördagsmorgon kan väl inte vara mycket värre än att vada runt i självömkan?
Lilian drar med sig sina barn och sin orimligt stöttande syster till Los Angeles botaniska trädgård med en känsla av att inte vara i sitt rätta element. Men vad hon snart kommer att upptäcka - med hjälp av en tålmodig ledare och en lustig skara odlare - är att varje liv behöver lite solsken, vare sig man vill det eller ej ...
