Jag Fortsätter Att Tänka På Mig Själv

Om jag någonsin blir konstnär, ska jag säga att jag började på grund av Marianne Lindberg de Geer. För hon berör och är personlig utan att vara klistrig. Hennes bilder förmedlar en känsla och kommenterar omvärlden på samma gång. Det hon säger, menar hon. Det hon tänker, gör hon.
Får konstnärer vilja tjäna pengar?
I stället för en debattartikel, säljer hon rättigheterna till filmaffischen till Göteborgs filmfestival och håvar in betydligt mer än 4000 kronor. Allt enligt kontraktets "fria händer". Alla andra får, men konstnärer bör vara nöjda med "ära och fattigdom". Hon lyckas kommentera det på ett mycket träffsäkert vis.

Jag är avundsjuk på män. Jag tänker på mig själv. Titlarna på Marianne de Geer Lindbergs (MLDG) verk är raka. Hennes konst är avväpnande. Påminner mycket om Lena Cronqvists bilder, vilka hon säger sig vara delvis inspirerade av. Porträtten av hennes familjemedlemmar känns politiska, och nästan äckligt nakna. Som kommentarer till porträtt av stora politiska ledare. Bilder som ska förmedla trygghet, men lyckas förmedla allt annat än det.

I avgjutningarna av en anorektisk kvinna och en överviktig, finns medelvägen. Tar upp en diskussion om kropp och fixering på ett sätt som man vill vända ryggen till. Och ändå inte.
Bilden av gravstenen med hela familjens åldrar vid olika årtal gör livet väldigt bräckligt. Tiden går. Döden kommer. Och så är det ändå inte så mycket mer med det.

Boken är på 167 sidor och visar bilder från de mest kända av Lindberg de Geers utställningar. Texten är blå och sidnumreringarna sitter inte där de annars alltid gör. Det här är en bok som inte försvinner. Som man kan bläddra i och känna att man lever. Inte alls en coffee-table bok.

Jag är såld, och hoppas att du som får tag i den, också blir det. MLDG är wow. Läs den. Köp den. Men ge för allt i världen inte bort den!