Mitt i högsommarens lummiga grönska har jag åkt hem till mina föräldrar utanför Lindesberg för några dagar. Elinor tittar förbi och jag ber att hon ska massera min hopplöst stela nacke. Eftersom hon är naprapat har hon masserat en del nackar och hon reagerar på att mina lymfkörtlar är ovanligt stora. "Dom har alltid varit såna", säger jag tvärsäkert, "i varje fall såvitt jag kan minnas".
Jag är spänningshuvudvärkens drottning och har ett antal gånger fått massage på naprapathögskolans elevpraktik för att mjuka upp mina stackars stela muskler. De två elever som förbarmat sig över mig har också påpekat att mina lymfkörtlar i nacken varit ovanligt stora. Jag ryckte då, som nu, på axlarna och tänkte inte mer på det. Men mamma, som är en riktig hönsmamma, börjar tjata såsom mammor ofta gör och tycker att jag borde gå till en doktor för säkerhets skull. "Aldrig", säger jag, med dålig erfarenhet av Stockholms sjukvård, men lovar att fråga någon sköterska på Citytappen - där jag lämnar plasma varannan vecka - ifall det kan vara något som behöver kollas upp. Sköterskan, som sätter nålen vid nästa besök på plasmacentralen, säger att om båda är lika stora och inte gör ont är det ingen fara. Precis som jag trodde alltså.
På hösten kommer jag till min stora lycka in på biomolekylärkemi-programmet på Södertörns Högskola och bagateller som ett par lätt förstorade lymfkörtlar faller i total glömska, när jag med liv och lust kastar mig in i studierna.
Någon dag kring Allhelgona när jag tittar mig i spegeln, lägger jag märke till något som putar ut lite på varje sida om halsen. Det ser ut ungefär som om en mindre gaffel har satt sig på tvären. Har det varit så hela tiden utan att jag tänkt på det?