I denna dystopiska novellsamling som är placerad i vår samtid, men ändå i den omedelbara framtiden får vi följa ett antal olika par och se in i deras relationer från bådas perspektiv. Novellerna, som lika gärna skulle kunna rubriceras som en postmodernistisk roman, binds ihop av ett och samma mycket personliga språk; de binds ned av beröringspunkter inom sig. Det handlar om att överleva och att leva på gränsen, men inte veta var gränsen går. Det tycks leda till att gränserna för könskonstruktion och parnormalitet dimmas ut. Kanske kan boken nästan främst betraktas som poesi. Med sin mörka intensitet och förmåga att skildra närhet i relationer och sex utan att det blir erotiskt laddat har Ajohan Lahti kallats för en svensk Mishima.