Längtansbarnen - adoptivföräldrar berättar (inbunden)
Format
Inbunden
Språk
Svenska
Antal sidor
228
Utgivningsdatum
2001-10-01
Upplaga
2
Förlag
P. A. Norstedt & söner
Illustrationer
ill.
Dimensioner
230 x 170 x 12 mm
Vikt
470 g
SAB
Oeakab-c
ISBN
9789113010458
Längtansbarnen - adoptivföräldrar berättar (inbunden)

Längtansbarnen - adoptivföräldrar berättar

Inbunden, Svenska, 2001-10-01

Slutsåld

Efterlängtad nyutgåva! Varje år adopteras omkring 1 000 barn i Sverige. Att vara adoptivförälder innebär att man ställs inför en rad svåra frågor. Varför vill vi egentligen ha barn? Spelar hudfärg någon roll? Hur påverkas vår familj av främlingsfientligheten?

I Längtansbarnen ger föräldrarna själva svaren. Genom lyhörda djupintervjuer har Kerstin Weigl åstadkommit en informativ och gripande skildring av ett annorlunda, men berikande föräldraskap. I en självutlämnande berättelse delar hon också med sig av sina erfarenheter som adoptivmor. Längtansbarnen utkom första gången 1997 och denna utgåva är uppdaterad och reviderad.
Visa hela texten

Kundrecensioner

Har du läst boken? Sätt ditt betyg »

Recensioner i media

Längtansbarnen är en fantastiskt rörande bok. Kerstin Weigl lyckas diskutera ämnet adoption och oförmågan att få egna barn på ett sätt som verkligen berör och ger en djupare förståelse för ämnet. Även för oss för vilka problematiken inte är aktuell, är den läsvärd.
Weigl vågar tala om det som ingen riktigt vågar ta i, som tex om man har rätt att "välja bort" handikappade barn och huruvida hudfärg spelar någon roll.
I de olika intervjuerna får vi ta del av flera familjers historier; om hur de gick tillväga och hur första mötet med "längtansbarnet" såg ut.
Min favorithistoria är mamman som åkte till Sydamerika för att hämta två småbarn. Ett spädbarn och en tvååring, hade adoptionsbyrån sagt. I väskan hade hon nappflaskor och småbarnskläder, och hemma i Sverige hade maken införskaffat barnvagn och spjälsäng. Väl på plats kommer två pojkar på fyra respektive fem år springande mot henne, och ropar "mamita!".

Solskenshistorierna är blandade med mindre lyckade adoptioner, där föräldrarna aldrig riktigt lyckas knyta an till barnen. Beroende på hur barnen kommit till barnhemmen, bär många av barnen på traumatiska upplevelser som inte alltid går att läka med ett nytt tryggare liv.

En bestående känsla som de olika adoptionsföräldrarna ändå tycks ha, är att det var meningen att just deras barn skulle komma till dem. Och det är så vackert förhållningssätt, tycker jag.
Även om jag inte rätt målgrupp, finner jag ändå den här boken så gripande att jag tills slut måste nypa mig i armen och påminna mig om varför jag läser.

Bloggat om Längtansbarnen - adoptivföräldrar berättar