Användarprofil Snezana Lindskog / Betyg & recensioner

Betyg & recensioner av Snezana Lindskog

Antal betyg: 41
Antal recensioner: 41

Avien

Unik och vacker värld, enastående språk! Läs!

9 augusti 2019

Mina varmaste rekommendationer och ett stort BRAVO får denna första del ett av trilogin "Dorossea" Jag vill inte jämföra Avien med något annat verk. Den står starkt för sig själv. Den unika världen Maria har skapat är sannerligen vacker.
Berättelsen drivs framåt mestadels genom slagfärdiga repliker och det tycker jag författaren har lyckats med bravur.
Vackra smidiga meningar som ger tydliga bilder. Isondras tankar är glasklara. Hon är en drivkraftig individ som har styrka och mod. Man kan följa tankegångarna och förstå hennes innersta väsen.
Här är några av de många citat som förgyller Berättelsen:
"Folk påstår att doften från sjudande mintvatten är behaglig, men allt min egen näsa registrerar är lukten av sjukdom och lidande. Jag kommer aldrig någonsin kunna njuta av något som innehåller mint."
"Blicken vi utbyter bär fler budskap än jag kan räkna på fingrarna."
"I min ögonvrå dansar långa, kastanjebruna hårstrån i perfekt harmoni med vinden."
Jag överraskas gång på gång hur vackert man kan placera om orden så att meningarna blir det där extra.
Älskar hur Maria har skapat olidliga vibrationer mellan Alex och Iso som jag som läsare njuter av.
Språket är vackert men också ungdomligt precis som personligheterna i boken.
Metaforer som jag bara älskar!
"Det har svalnat tillräckligt för att vara drickbart, så jag fyller munnen med en stor klunk om sommar hade haft en smak, så är det precis så här det hade smakat."
"Är det meningen att livet ska vara mer komplicerat än ett trassligt garnnystan? När man väl får tag i en ände och sakta men säkert börjar nysta upp trasslet så hittar man den ena hårda knuten efter den andra."
Maria har skapat ett helt nytt språk; Elysiska som jag ser som en extra vacker krydda. Språket är dessutom vackert som en främmande sång och ger en helt egen dimension åt berättelsen. Del två väntas med spänning!

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Makaber

Stark poetisk skildring av en ung människas vardag

18 september 2017

Lika träffande och enastående som John Bauer lyckas måla mossan på stenar och ses som den ende av sitt slag att komma nära sanningen är Jim Friberg ensam av sitt slag på att poetiskt beskriva den äkta känslan av det första längtansfulla kärleksmötet mellan två ungdomar. Träffsäker beskrivning av den ordlösa mäktiga övermänskliga kärleken som träffar en som ett åsknedslag eller känslan av att befinna sig mitt i Big bang skedet. Han har lyckats att förklara det oförklarbara så nära med ord att känslan blir igenkännlig och oerhört nära sanningen av kärlekens väsen. Man känner igen sig i orden som skapar känslan. Förmedlad känsla som ger starkt avtryck i själen och jag slungas med och vill sluka innehållet i boken snabbare än snabbt.
Så personligt, så nära det blev med formen "Du och jag". Och att som läsare känna hur både "Du och jag" känner blir så starkt som om det vore min egen upplevelse.
Har du läst "Jag ger dig solen" av - Jandy Nelson, så är det skrivna i den bara en bråkdel så starkt - då kommer du att fullständigt älska Jims fantastiska förmåga att klä känslor med utvalda starka poetiska ord.
De första femtio sidorna suger in mig i fortsatt läsning som ett oväntat vakuum och det finns ingen återvändo. Jag är såld.
Det stormiga kärleksfulla i handlingen fortsätter starkt framåt men leder mig långsamt mot bokens destruktiva konflikt.
Lika starkt beskrivs sorgen och maktlösheten och jag fortsätter att inandas, sucka djupt och känna det smärtsamma i de poetiskt vackert utvalda orden. Smärtan och sorgen i maktlösheten som gör mina ögon tårfyllda.
Och när jag är klar med alla sidorna, känner jag sorg och saknad. Jag vill fortsätta att läsa mer. Då känner jag en enorm längtan efter en ny bok skriven med samma styrka och intensitet, en ny bok av Jim Friberg.

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Dotter av jord

Magisk

27 april 2021

"Dotter av jord" var precis vad jag behövde, och tror att de flesta i denna märkliga nutid behöver. Ann-Catrin smyger in magi som stegvis ökar i lagom portioner. Jag anar kärleken som komma skall, också detta är förknippat med magi. Jag känner stämningen som om jag var en åskådare där jag kan se och höra karaktärerna som om de var högst verkliga. Jag smygkikar på Muccos kärleksscen med Elena och känner hur hängiven han är. Sättet att få fram hur relationen utvecklas mellan Mucco och Roderic är mästerligt. Vi får utvecklingen precis lagom utportionerad. Min närvaro är fullständig. Jag är där men inte kroppsligt.

Och flera gånger kommer jag på mig själv att jag skulle vilja ha en tidsmaskin för att jag vill vara där på plats, känna doften av skogen, se det vackert dukade bordet med den dekorativt skapade duvpuddingen hos överklassfamiljen. Jag vill röra vid stenens inristning runt Roderics hals och fläta Aileas hår med det ljusblåa hårbandet som mor hade köpt till henne.

Att "se döden i vitögat" är en klyscha jag vill använda när jag vill lyfta Ann-Catrins förmåga att fängsla mig totalt i stunden av en nära strid. Bara ett citat av detta visar hur kraftfullt hon når mig:
"Alla tekniker och strategier skakas ur honom vid varje parering. Svett rinner ner i ögonen förblindar honom ¿ Blodet stänker som ett kraftigt vårregn ¿"

Ann-Catrin lyckas beskriva en närkamp som värsta krigaren. Och att behålla tempot över två sidor där känslan av hotande död är överhängande är en stor konst. Fäktningsscener, kampanda och uthållighet på slagfältet är sådant som gång på gång bevisar hur mycket research det ligger bakom just detta område. Men även vad gäller livsvillkor och miljöer ligger det säkert massor med research. Jag skulle kunna fortsätta lyfta detta verk i oändlighet. Och en serie, absolut! Och vem vet det dröjer kanske inte alls länge.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Dotter av Jord

Magisk

27 april 2021

"Dotter av jord" var precis vad jag behövde, och tror att de flesta i denna märkliga nutid behöver. Ann-Catrin smyger in magi som stegvis ökar i lagom portioner. Jag anar kärleken som komma skall, också detta är förknippat med magi. Jag känner stämningen som om jag var en åskådare där jag kan se och höra karaktärerna som om de var högst verkliga. Jag smygkikar på Muccos kärleksscen med Elena och känner hur hängiven han är. Sättet att få fram hur relationen utvecklas mellan Mucco och Roderic är mästerligt. Vi får utvecklingen precis lagom utportionerad. Min närvaro är fullständig. Jag är där men inte kroppsligt.

Och flera gånger kommer jag på mig själv att jag skulle vilja ha en tidsmaskin för att jag vill vara där på plats, känna doften av skogen, se det vackert dukade bordet med den dekorativt skapade duvpuddingen hos överklassfamiljen. Jag vill röra vid stenens inristning runt Roderics hals och fläta Aileas hår med det ljusblåa hårbandet som mor hade köpt till henne.

Att "se döden i vitögat" är en klyscha jag vill använda när jag vill lyfta Ann-Catrins förmåga att fängsla mig totalt i stunden av en nära strid. Bara ett citat av detta visar hur kraftfullt hon når mig:
"Alla tekniker och strategier skakas ur honom vid varje parering. Svett rinner ner i ögonen förblindar honom ¿ Blodet stänker som ett kraftigt vårregn ¿"

Ann-Catrin lyckas beskriva en närkamp som värsta krigaren. Och att behålla tempot över två sidor där känslan av hotande död är överhängande är en stor konst. Fäktningsscener, kampanda och uthållighet på slagfältet är sådant som gång på gång bevisar hur mycket research det ligger bakom just detta område. Men även vad gäller livsvillkor och miljöer ligger det säkert massor med research. Jag skulle kunna fortsätta lyfta detta verk i oändlighet. Och en serie, absolut! Och vem vet det dröjer kanske inte alls länge.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Det kom för mig i en hast - Historien om barnamörder...

Gripande och sorglig

6 april 2021

Ögonen tåras gång på gång när jag läser "Det kom för mig i en hast" men att sluta läsa denna hjärtskärande berättelse går inte.

Hur kan det vara möjligt att begå en så ödesdiger ofrivillig och oåterkallelig handling? Denna fråga driver mig att läsa vidare. Delvis får jag svar på frågan. Ingeborg Andersson lider av djup depression, kanske något mer, idag hade utlåtandet troligtvis varit djupgående på ett annat plan.

Ingeborgs faktiska brev till maken Artur tillsammans med författarens förmåga att fiktivt återge, tankar, samtal, detaljer och miljöbeskrivningar, ger mig som läsare trovärdiga scener som mycket väl hade kunnat vara autentiska den tid de utspelar sig i. Ingeborgs tankar tillsammans med personliga samtal i berättelsen känns äkta. Här har författaren Maria lyckats att lägga sin själ i berättandet, gett den styrka och gjort den till ett konstverk. Språket är trovärdigt och imponerande och förflyttar oss direkt in i skeendets tidsatmosfär. Det dialektala språket ger berättelsen ytterligare en dimension.

Ingeborgs minnen och tillbakablickar före det sorgliga som drabbat henne varvas med berättelsen som skrider framåt. Detta är genomtänkt och får naturliga övergångar så som tankebanor i verkligheten kan te sig.

Författaren ger mig ett trovärdigt porträtt av Ingeborg, en finstämd individ som trots det katastrofala i sin verklighet försöker hitta tillbaka till livet. Jag får en bild av att Ingeborgs sätt att vissa gånger agera levnadsglad och utanför verkligheten handlar om att förtränga det tunga.

Författarens otroliga forskningsarbete har gett oss möjligheten att få följa Ingeborg från dåd till rättegång och till vårdinrättning. Hoppas på att få läsa mer av Maria Bouroncle.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Fri himmel : fysiskt och psykiskt våld i ett lesbisk...

Viktigt budskap

23 februari 2021

Noah Linds skildring av hennes två och ett halvt år svarta och plågsamma vardag grep fast i mig totalt. Vilken känslomässig bomb. Jag finns med författaren i berättelsen, bredvid henne och lider med henne. Jag gruvar mig över att hon som offer inte kan slita sig loss från förövaren. Hela tiden är jag nära tårarna men den föder också en ilska inom mig. Jag hade velat hålla hennes hand och dra henne ur detta med milt tvång. För ibland behövs just en sådan vän som ser och agerar. Den fullständiga kontrollen som förövaren har över offret blir påtaglig och kyler ner märgen till is. Att slita sig loss är omöjligt och om utväg finns så är det en mastodont prestation. Vardagen blir olidlig och förkrossande. Detta är bara toppen av isberget av berättelsen. Djupet finns att läsa i denna känslomässigt starka skildring som berör. Berättelse förmedlar ett viktigt budskap och ingen ska behöva utstå sådan som författaren har varit med om.

Men ett sådant verk hade förtjänat en noggrannare korrektur, redaktörsarbete och en lektörs blick. Berättelsen i sig förtjänar en femma men den dåliga genomgången av boken gör att läsningen inte flyter på. Jag ger den en fyra för som recensent drar det ner min trovärdighet inför kommande recensioner och att vara ärlig är viktigt.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Halvsjälarna

Unik fantasivärld

15 januari 2021

Linda Anderssons båda delar av Trilogin om Livstjuvarna, är något av det mest kreativa i fantasiväg som jag har läst. Del ett var otroligt bra men del två tar oss högre upp och placerar sig dimensionen över.
Jag älskar hur Linda har skapat en märklig gång av tiden i sin berättelse, bara det är en gestaltning i sig. Ett stort plus för just detta!
Allt är underbart invecklat! Världen är intrikat, utsökt genomtänkt och vecklar ut sig ju längre in i boken man kommer, alltså underbart. Miljöbeskrivningarna är rikt gestaltade och får mig närvara på plats med karaktärerna i den värld de vistas i. Varje kapitelslut väcker min nyfikenhet över vad som ska hända framöver och varje nytt kapitel öppnas med fortsatt spänning. Helt briljant uppbyggt. Vi kan se en tydlig utveckling hos Mariell. Hon visar prov på mod, självsäkerhet och målmedvetenhet vilket hjälper henne på vägen mot sina mål. Samtidigt är hon en alldeles vanlig tjej full av energi och många frågor. Detta ger mig en nära relation till henne. Jag upplever hennes strävan och framfart genom hela berättelsen. Språket är klockrent. På varje sida kan man hitta meningar som är små konstverk i sig. Att välja några exempel har varit svårt, men här kommer några:
"Ibland är ett ögonblick alldeles för kort."
"Jag ser fram emot en evighet med dig, det ska du veta. En evighet där varje ögonblick överträffar det förra."
"Små och stora känslor som alla skulle hoppa samtidigt"
"Tillsammans såg vi hur färgerna motade bort mörkret, hur de samarbetade och beredde plats för ett mjukt svepande silverstråk."
"Namnet var minerad mark."
"Jag tvärbromsade och fick skon avtrampad tillsammans med en fantastiskt kreativ svordom."
"Hon drog ett bländande leende, falskt ända ner till skosulorna."
Klart läsvärd för dig som vill ha ut något sensationellt av din läsning. Tillägg: Slutet är oväntat och förbryllar, spänningen inför del tre behöver fler adjektiv. 😊🤗

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Fri himmel

Viktigt budskap

10 december 2020

Noah Linds skildring av hennes två och ett halvt år svarta och plågsamma vardag grep fast i mig totalt. Vilken känslomässig bomb. Jag finns med författaren i berättelsen, bredvid henne och lider med henne. Jag gruvar mig över att hon som offer inte kan slita sig loss från förövaren. Hela tiden är jag nära tårarna men den föder också en ilska inom mig. Jag hade velat hålla hennes hand och dra henne ur detta med milt tvång. För ibland behövs just en sådan vän som ser och agerar. Den fullständiga kontrollen som förövaren har över offret blir påtaglig och kyler ner märgen till is. Att slita sig loss är omöjligt och om utväg finns så är det en mastodont prestation. Vardagen blir olidlig och förkrossande. Detta är bara toppen av isberget av berättelsen. Djupet finns att läsa i denna känslomässigt starka skildring som berör. Berättelse förmedlar ett viktigt budskap och ingen ska behöva utstå sådan som författaren har varit med om.
Men ett sådant verk hade förtjänat en noggrannare korrektur, redaktörsarbete och en lektörs blick. Berättelsen i sig förtjänar en femma men den dåliga genomgången av boken gör att läsningen inte flyter på. Jag ger den en fyra för som recensent drar det ner min trovärdighet inför kommande recensioner och att vara ärlig är viktigt.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Guds synd

En skräckfylld vampyrberättelse

31 augusti 2020

Första gången jag har bekantat mig med Mikael Mansens skrivkonst är i berättelsen Elin som en fullständig överraskning. Innovativ och tänkvärd.

I Guds synd har Mikael gestaltat miljöerna vilket förstärker mystiken och stämningen. Hela repertoaren av sinnena är involverade i berättelsen, smutsen, de vidriga dofterna, förfallet, det mörka, det syndiga med sexberättelser som är ohöljt beskrivna och det horribla som hela tiden hänger i luften. Jag fanns nästan där på plats. Bilderna blir tydliga och det är ett stort plus när man kan förflytta sig och finnas inne i berättelsen. Författaren verkar ha gjort en gedigen research vilket ger storyn trovärdighet.
Jonas förvandling till vampyr, hans ständiga kamp att behålla en gnutta värdighet och mänsklighet blir svår när han tampas med när behovet att släcka blodtörsten blir övermäktig. Det kräver självbehärskning som blir svår för Jona. Mitt i denna förtvivlan finns en mänsklig längtan efter kärlek.
Jag pendlade mellan att tycka synd om huvudkaraktären och bli äcklad av honom. Precis som i berättelsen Parfym där man kan få medkänslor för den som gör ont. Detta ger storyn ett extra sting.
Mycket blodstänk och sargade blodiga kroppsdelar hör berättelsen till. Slutet kommer abrupt och det uppskattar jag. 4 blodstänk av 5

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej