Betyg & recensioner av Marias bokhylla
Antal betyg: 494
Antal recensioner: 493
1 %-metoden : små förändringar, stora resultat : ett...
Inspirerande och lätt att ta in
Jag tror att alla människor har vanor de vill ändra på. Till naturen är vi nog alla ganska lata och tar gärna den enklaste vägen ut. Tyvärr fungerar inte livet alltid så och vi behöver ha goda vanor för att fortsätta komma framåt och utvecklas. Det finns mängder av böcker som tipsar om sådana förändringar, och James Clears 1 %-metoden är också en sådan.
Det jag gillar med den här är att den är enkel att läsa och förstå. Det finns mycket information och teori som förklaras med lätta ord och dessutom känns det inte som att det är en mängd pekpinnar som talar om alla fel man gör. James Clear är tydlig med att alla misslyckas ibland och tar också upp flera exempel på när han själv misslyckats. Det är också trevligt att Clear skriver att om man misslyckas med att förändra sina vanor är det inte personen det är fel på, utan på systemen hen använder.
Boken består till huvudsak av fyra regler som delas upp i mindre delar: Gör det synligt, gör det lockande, gör det enkelt och gör det tillfredsställande. Kanske är inte det nydanande idéer som Clear skriver, men det är skrivet på ett sätt som gör att det känns både överskådligt och överkomligt. Boken är full av tydliga illustrationer och varje kapitel avslutas med en sammanfattning som är väldigt bra att använda för att antingen påminna sig när man behöver bläddra tillbaka, eller för att hitta det kapitel som man behöver exakt just nu. Dessutom finns tabeller med hur man skapar och bryter goda vanor efter varje kapitel i bokens huvuddel. Boken är full av små tips på hur man kan tänka när man förändrar en vana och påpekar om och om igen att man inte behöver förändra stort på en gång, utan att det går att ta små steg för att förändra sina vanor. Försök göra det 1 % bättre varje dag, så har du plötsligt blivit mycket bättre på bara någon månad. Det viktigaste är inte hur stor förändring du gör, det viktiga är istället att om du bestämmer dig för en förändring, att du arbetar med det varje dag. Medan jag läser får jag massa små tips och tricks som jag känner blir lätt att reflektera över och ska definitivt sätta mig med boken igen för att få matnyttiga tips på hur jag ska förändra oönskade beteenden.
Jag tycker om bokens start, när vi får veta lite mer om Clears bakgrund och om den olycka han råkar ut för under high school. Det gör att det känns som att jag får en relation med bokens författare snabbt och gör också att jag får lättare att ta till mig teorierna som står senare i boken, lite mer som att ha ett samtal med en vän än en bok riktad till många människor.
Språket är bra och flyter på och översättningen av Ylva Mörk fungerar alldeles utmärkt för mig som läsare.
Boken som inte ville bli läst
Oj, vad kul, tyckte barnet
Sexåringen tycker: Han var lite skeptisk till en början, men när jag började göra allting som boken ville att jag skulle göra, skrattade han högt nästan på varje sida och det gick att se hur mycket han verkligen såg fram emot att vi skulle vända sida så att något nytt och tokigt skulle hända.
Mamman tycker: "Åh, herre gud, vad har jag tagit på mig att läsa egentligen?" var min första tanke när jag skulle börja köra runt med boken samtidigt som jag försökte läsa. Måste vara ärlig och säga att tanken verkligen höll boken igenom samtidigt som jag skrattade om och om igen för att det var så himla roligt.
En riktigt utmanande högläsningsbok som fick både mig, sexåringen, och fyraåringarna som inte var med på läsningen men var i samma rum (och uppenbarligen funderade på varför deras mamma hade blivit skvatt galen) att skratta högt och glatt. Jag uppskattade verkligen Alexis Holmqvist illustrationer (när jag fick ha boken nog stilla för att faktiskt se dem). Ett tips från coachen, och något jag i efterhand önskade att jag gjort, är att läsa igenom boken själv först så att du vet vad som förväntas av dig att göra.
Hur man talar så att barn lyssnar och lyssnar så att...
Tänkvärd, lättläst och igenkännande
Ibland känner man sig som den värsta föräldern i hela världen. Ingen lyssnar oavsett vad man säger och det är som att stånga huvudet blodigt mot en vägg. Mitt i allt det där, är det väldigt svårt att komma ihåg att alla föräldrar går igenom samma sak. Och att det kan finnas små knep som gör kommunikationen lättare.
1980 kom första utgåvan av Hur man talar så att barn lyssnar & lyssnar så att barn talar av Adele Faber & Elaine Mazlish ut. Nästan 40 år senare, 2019, ger Akademius förlag ut en nyutgåva i Sverige. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag var fundersam på om innehållet verkligen skulle kunna fungera med tanke på hur gammal grundidén är, visst skulle det vara tydligt att barnuppfostran kanske inte ser likadan ut längre? Kanske skulle det även märkas en tydlig skillnad på att författarna är från USA och metoderna skulle låta drastiska för någon uppväxt i ett annat land? Men, det tycker jag faktiskt inte. Det är lätthanterliga tips och trix, saker som får en att tänka, metoder som får en att utvärdera och fundera över sitt eget föräldraskap och hur man uttrycker sig men också känslan av att både känna igen saker som andras barn gör, andra föräldrar gör och den hopplösa känslan som ibland kan infinna sig. Eller varför inte att ibland få känna sig duktig för att man redan gör något som boken tipsar om? Sådana känslor är ju alltid välkomna.
Upplägget är tydligt och lärorikt, utan att kännas mästrande. Läsaren möts av en förklarande text i början, som tydliggör vad kapitlet kommer att handla om, frågor att fundera över (som hur man själv tror att man skulle reagera om det var en själv som var barnet i olika situationer) och besvara och sedan en mängd exempel från författarnas liv och workshops. Allt knyts samman med illustrationer kring kapitlet följt av övningar att göra hemma med barnen.
Håller jag med om allt? Självklart inte. Det går ju aldrig att göra, men mycket av det har fått mig att reflektera över saker i vardagen. Hur vi pratar, besvarar, bekräftar eller kanske inte alls bekräftar barnen och ibland även varandra som vuxna. Övningarna känns görbara och det allra bästa tycker jag, är att det är både lättläst och känns som att det är utan pekpinnar. Föräldrarnas känslor bekräftas också i den här boken, och bara att läsa om att andra känner samma sak, kan absolut ha en förlösande effekt som kan få en att ta itu med saker som skaver i vardagen.
Det sista han sa
Full av vändningar
En dag knackar en flicka på hemma hos Hannah, Owen och Bailey och överlämnar en lapp till Hannah. På den står det en enda sak: "Skydda henne". När Hannah försöker ringa till Owen får hon inget svar och när nyheten att företaget Owen jobbar på utreds för bedrägeri, börjar Hannah nysta i Owens försvinnande. Hon är övertygad om att han aldrig skulle lämna Bailey om han absolut inte var tvungen. Hannah och Bailey har ingen bra relation, och den har varit ansträngd sedan Hannah och Owen träffades och Hannah skulle ta plats i deras vardag. Nu måste de samarbeta för att få reda på var Owen har tagit vägen. Men är han verkligen den han sagt? Det verkar som att alldeles för många saker som inte faller på plats.
Det sista han sa blandar hur Hannah och Bailey letar efter Owen med bakgrundshistorien om Hannah och Owen. Hur de träffades, vad de gjorde och andra små ledtrådar som Hannah minns och använder sig av för att få reda på om Owen verkligen är Owen eller om han är någon helt annan. Resan tar dem från Kalifornien till Texas och de får verkligen greppa efter minsta halmstrå för att förstå vad det är som har hänt.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att det stora fokuset ligger på Hannah och Bailey och hur deras personer och relationer utvecklas genom sökandet efter Owen. Jag tycker också om att vi får glimtar av Owen genom tillbakablickarna även om han är försvunnen under bokens gång. Osäkerheten kring Sheriffen från Texas ligger kvar länge och hemligheterna verkar mest läggas på hög och när vändningen kommer tycker jag visserligen att den är väntad, men det är ändå väldigt spännande att följa vägen dit. Inga lösa trådar ligger kvar vid bokens slut.
Språket flyter på bra och Molle Kanmert Sjölanders översättning fungerar alldeles utmärkt. Trots att boken är på runt 350 sidor är det en snabb läsning med massa driv och jag tycker om att all action bryts av med tillbakablickarna på Hannah och Owens liv. Är det alltid helt trovärdigt? Nej, det är det kanske inte men det är också en del av tjusningen med den här typen av böcker, att de kan göra nästan vad som helst för att komma fram till en lösning.
En oönskad julklapp
Mysig!
Diana har tillbringat de senaste sju åren med att volontärarbeta i Afrika och trivs med det livet. Men nu har hon, relativt ofrivilligt, återvänt till Sverige för november och december. Tillbaka till sitt gamla rum hemma hos mamma, som hon har en väldigt ansträngd relation med och dessutom ska de fira jul ihop. För att ändå ha något att göra, har Diana tagit ett vikariat på akutmottagningen på ett sjukhus och tänker sig att bara låta tiden gå och sedan återvända till Afrika. Men hon förväntar sig inte att hon plötsligt ska börja känna sig hemma igen, eller att hennes historia ska göra ett tillbakatåg i nuet.
Det är inte ovanligt att jag, i mina recensioner när det kommer till feelgood, skriver om genren som en varm mysig filt man bara kryper ner i och inte kommer ur förrän boken är slut. Ni vet, något som är bekant och inte alltför spännande. Man vet liksom vad som kommer att hända mot slutet, men tjusningen ligger i att följa vägen dit. Ibland blir man förvånad över slutet, men oftast inte.
Här blir jag inte förvånad, men jag älskar resan! Persongalleriet är inte överdrivet stort eftersom allt kretsar kring Diana och hennes känslor (boken är skriven i jag-form) men jag har väldigt svårt att hitta en karaktär jag inte tycker om. Jag tycker också om att Dianas pappa Andrej är med som ett spöke i bakgrunden och som något som har mycket mer påverkan än det kan se ut från början. Diana har också en ordentlig karaktärsutveckling som får mig att känna det som att jag lär känna henne mer på djupet än jag skulle ha gjort annars.
Språket är bra och passar genren och även om jag nu läste den här efter nyårsskiftet med regnet smattrande mot rutan, gjorde det mig absolut ingenting att den har ett litet fint jultema som ramar in allting.
Att välja : även i helvetet kan hoppet spira
Berörande och viktig!
Det här är en oerhört viktig skildring från en som överlevt förintelsen. För här får vi inte bara följa historien före och under andra världskriget och Edith Egers upplevelse av förintelselägren, utan även problemen som följer efteråt och hur hon delvis lyckas överkomma dem.
Edith Eger är bara sexton år när hon och hennes familj skickas till Auschwitz för att de är ungerska judar. Den enda som inte åker med dem är hennes syster Klara. Direkt när de ankommer till Auschwitz separeras Edith och hennes syster Magda med föräldrarna och Edith lever länge med stora skuldkänslor över att hon har sagt fel till doktor Mengele när han frågade om modern var hennes syster eller mamma. Att hon svarade "mamma", känner hon själv är den enda anledningen till att modern flyttas till kön för gaskamrarna istället för att få husera i lägret tillsammans med henne och Magda. Bara några timmar senare blir Edith tvingad att dansa för doktor Mengele, och eftersom hon är dansare tänker hon bort sig själv till att stå på en stor scen.
Genom hela tiden i förintelselägren och arbetarlägren hon och Magda hamnar i, håller Edith sin mors ord i huvudet: Att vad de än gör kan de inte ta ifrån en ens innersta tankar, så dem kan man fylla med ljus. Och det är vad hon gör. Edith låter aldrig hoppet om att bli fri slippa undan. Hon och Magda överlever lägren och hittas halvdöda under en hög med kroppar. De lyckas ta sig tillbaka till sin hemstad och hittar sin syster vid liv.
Sedan får vi följa Edith Egers resa genom livet som till slut tar henne till USA, men hon känner inte igen sig själv. Det där hoppet, ljuset, som hon inte släppte under tiden i lägren är plötsligt borta och hon känner bara en hopplöshet kring hela livet. Hon orkar inte bearbeta det hon har varit med om och är rädd för att släppa ut känslorna. Det hela börjar vända när hon läser en bok av en annan överlevare och börjar brevväxla med honom.
Till slut blir Edith Eger psykolog och hon blandar sin egen historia med fall hon har haft under sin yrkesverksamma karriär. Dessa flätar hon samman och pekar på saker som hon själv har lärt sig av sina patienter och hur hon har hjälpt dem framåt.
Det är en väldigt gripande historia, som är oerhört läsvärd. Edith Eger beskriver detaljerat och utan knussel vad hon upplevt och alla svårigheter som har kommit efteråt. Det tror jag är minst lika viktigt som själva upplevelsen. De flesta böcker som jag har läst om förintelseöverlevare har främst handlat om själva förintelsen men inte den posttraumatiska stress som efterföljde. Många kände en överlevarskuld, som förföljde dem i många år och väldigt jobbiga flash-backs.
Edith Eger är superwoman personifierad som har lyckats ta något så oerhört svårt och vända det till att hjälpa andra, helt fantastiskt.
Världsdanaren
Spänning från första sidan
Alice kropp delar hon nu med Raqqas, tidigare kejsarinna av imperiet. Därför spärras hon in av de andra på skeppet för deras, och hennes, säkerhet. Samtidigt tar sig rymdskeppet Stillheten med sin besättning närmare kraoen Chelies hemplanet. Den återhämtning de tror att de ska få vara med om, vänds som vanligt på sin spets och återigen hamnar de i stridernas centrum.
Världsdanaren är den sjättedelen i sci-fi-serien Imperiets arvingar som har målgruppsålder 9-12, men som fungerar minst lika bra för äldre läsare, och antagligen också snäppet under beroende på vad man är van vid. Det här är en av de få serier som jag tjuter lyckligt av när en ny bok kommer ut och vill kasta mig över på en gång. Och återigen är det en ren glädje att läsa om Alice, Elias och de andra på skeppet Stillheten.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker mycket om att det är samma personer som är i fokus, och att det bara tillkommer några få nya att lära känna varenda gång. Den här gången främst Chelies familj. Varje kapitel följer en person, vilket gör att vi får lära känna dem på djupet på ett smidigt och lättillgängligt sätt. Ett stort plus i den här boken är hur Chelies familjekonstellation ser ut och hur det förklaras på ett lättillgängligt och bra sätt.
Världsdanaren tar vid där tidigare del, Fängelseflykten, slutar och jag rekommenderar verkligen att läsa böckerna i ordning. Om det ändå skulle vara så att man vill plocka upp den här först, eller inte riktigt kommer ihåg tidigare delar, finns en otroligt snygg sammanfattning i form av en loggbok först i boken.
Utöver Oskar Källners magiska berättelse, som alltid är full av action, känslor, inre och yttre problem och fantastiska bevis på vänskap och gemenskap, finns Karl Johnssons illustrationer som förgyller och levandegör alltihop. Jag längtar verkligen tills jag börjar läsa den här serien för mina barn, för jag hoppas att de fastnar för den på samma sätt som jag har gjort.
The Love Hypothesis
En riktig pärla
När Olive försöker få en av sina bästa vänner att sluta tjata om att det är dags att hitta en kille, säger hon att hon redan dejtar någon. Och när kompisen kommer in på labbet där Olive går tredje året på sin PhD-utbildning, grabbar Olive tag i första bästa och ger honom en kyss. Det råkar vara professor Adam Carlsen, känd för att vara ett arsle. Konstigt nog går han med på att fortsätta charaden efter att Olive har förklarat varför hon plötsligt pussattackerat honom och snart har de börjat ett fejkförhållande för att förbättra båda sina karriärmöjligheter och för att få alla andra att backa undan med tjat om relationer.
The Love Hypothesis av Ali Hazelwood är verkligen underhållande läsning från start till slut och precis en sådan där feelgood-/romcom-karamell som behövs ibland. Sådär när man vet hur det kommer att sluta och det gör inte så mycket, för att det inte alls är det man är ute efter utan det är att veta hur det går längs vägen.
Något jag verkligen gillar med den här boken, är den akademiska omgivningen. Och jag tycker verkligen om den lilla bakgrundshistorien som vi får veta om, även om det kanske inte är någon större överraskning sedan, men det förgyller ändå allting, tycker jag. Det är också kul med det här med fake-dating som tema, för det är så lätt att spinna vidare på och det passar mig väldigt bra i smaken.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att det är centrerat kring de här två personerna och deras umgängeskrets. Jag gillar också att det inte alltid är så himla tydligt vem man kan lita på eller inte och någonstans gillar jag faktiskt också att få bli irriterad och vilja skaka om alla inblandade för att få dem att komma till sans och ta mer intelligenta beslut. Det kan väl ändå inte vara för mycket begärt?
Nu läste jag den här på originalspråk, och det har såklart sin tjusning i att allt är precis som författaren (och alla runt om förstås) skrev det från början utan att någonting kan ha försvunnit i översättningen. Det är lättläst och har bra flyt och om man är van vid att läsa på engelska bör det här absolut inte vara något större problem. Förstår jag exakt alla akademiska ord? Nej, men de faller bort i periferin eller förklaras av kontexten så det gör mig ingenting.
Jag ser fram emot att stifta bekantskap med fler av Ali Hazelwoods böcker, det är inte alls konstigt att den här nominerades till bästa Romance 2021 på Goodreads-awards. Om man tycker om författare som Mhairi McFarlane eller Marian Keyes, kan det här absolut vara en författare att kolla upp.
Växternas symbolik : myter & nyttor
Intressant och gedigen sammanställning
4,5/5
I Växternas symbolik : myter & nyttor möter vi en intressant, gedigen och välarbetad sammanställning av många olika växters betydelse. Allt till vad de har använts till historiskt och vad de går att använda till idag. Under 11 kapitel, alla givna ett eget tema, får vi läsa om växter, folktro, historia och dagligt användande av detta. Det är väldigt intressant och jag skulle säga att det går lika bra att läsa den pärm till pärm som att plocka fram och läsa om exakt det som intresserar en just då.
Jag som tycker om mytolgi och folktro tycker att de delar som berättar om just det är lite extra bra men det är alltid väldigt roligt att lära sig nya saker och Ulrika Flodin Furås lyckas i den här boken göra det riktigt roligt. Det känns inte alls som att jag läser medan sidorna försvinner framför mig.
Språket är bra och passar till genren. Jag tycker om blandningen av det personliga och berättandet. Och de olika fotografierna och illustrationerna ska vi inte ens prata om. De gör det till rena rama fröjden att läsa boken och jag är tvungen i slutet att ta en extra omgång bara för att uppskatta variationen och hur fint upplagt allt är.
I slutet finns både en gedigen källförteckning och ett register så att vi lättare ska kunna hitta vad som intresserar oss. Den här kommer jag att plocka fram ofta för att lära mig något nytt eller påminna mig om det fantastiska som finns i våra växter.