Betyg & recensioner av Marias bokhylla
Antal betyg: 603
Antal recensioner: 601
1 %-metoden : små förändringar, stora resultat : ett...
Inspirerande och lätt att ta in
Jag tror att alla människor har vanor de vill ändra på. Till naturen är vi nog alla ganska lata och tar gärna den enklaste vägen ut. Tyvärr fungerar inte livet alltid så och vi behöver ha goda vanor för att fortsätta komma framåt och utvecklas. Det finns mängder av böcker som tipsar om sådana förändringar, och James Clears 1 %-metoden är också en sådan.
Det jag gillar med den här är att den är enkel att läsa och förstå. Det finns mycket information och teori som förklaras med lätta ord och dessutom känns det inte som att det är en mängd pekpinnar som talar om alla fel man gör. James Clear är tydlig med att alla misslyckas ibland och tar också upp flera exempel på när han själv misslyckats. Det är också trevligt att Clear skriver att om man misslyckas med att förändra sina vanor är det inte personen det är fel på, utan på systemen hen använder.
Boken består till huvudsak av fyra regler som delas upp i mindre delar: Gör det synligt, gör det lockande, gör det enkelt och gör det tillfredsställande. Kanske är inte det nydanande idéer som Clear skriver, men det är skrivet på ett sätt som gör att det känns både överskådligt och överkomligt. Boken är full av tydliga illustrationer och varje kapitel avslutas med en sammanfattning som är väldigt bra att använda för att antingen påminna sig när man behöver bläddra tillbaka, eller för att hitta det kapitel som man behöver exakt just nu. Dessutom finns tabeller med hur man skapar och bryter goda vanor efter varje kapitel i bokens huvuddel. Boken är full av små tips på hur man kan tänka när man förändrar en vana och påpekar om och om igen att man inte behöver förändra stort på en gång, utan att det går att ta små steg för att förändra sina vanor. Försök göra det 1 % bättre varje dag, så har du plötsligt blivit mycket bättre på bara någon månad. Det viktigaste är inte hur stor förändring du gör, det viktiga är istället att om du bestämmer dig för en förändring, att du arbetar med det varje dag. Medan jag läser får jag massa små tips och tricks som jag känner blir lätt att reflektera över och ska definitivt sätta mig med boken igen för att få matnyttiga tips på hur jag ska förändra oönskade beteenden.
Jag tycker om bokens start, när vi får veta lite mer om Clears bakgrund och om den olycka han råkar ut för under high school. Det gör att det känns som att jag får en relation med bokens författare snabbt och gör också att jag får lättare att ta till mig teorierna som står senare i boken, lite mer som att ha ett samtal med en vän än en bok riktad till många människor.
Språket är bra och flyter på och översättningen av Ylva Mörk fungerar alldeles utmärkt för mig som läsare.
Boken som inte ville bli läst
Oj, vad kul, tyckte barnet
Sexåringen tycker: Han var lite skeptisk till en början, men när jag började göra allting som boken ville att jag skulle göra, skrattade han högt nästan på varje sida och det gick att se hur mycket han verkligen såg fram emot att vi skulle vända sida så att något nytt och tokigt skulle hända.
Mamman tycker: "Åh, herre gud, vad har jag tagit på mig att läsa egentligen?" var min första tanke när jag skulle börja köra runt med boken samtidigt som jag försökte läsa. Måste vara ärlig och säga att tanken verkligen höll boken igenom samtidigt som jag skrattade om och om igen för att det var så himla roligt.
En riktigt utmanande högläsningsbok som fick både mig, sexåringen, och fyraåringarna som inte var med på läsningen men var i samma rum (och uppenbarligen funderade på varför deras mamma hade blivit skvatt galen) att skratta högt och glatt. Jag uppskattade verkligen Alexis Holmqvist illustrationer (när jag fick ha boken nog stilla för att faktiskt se dem). Ett tips från coachen, och något jag i efterhand önskade att jag gjort, är att läsa igenom boken själv först så att du vet vad som förväntas av dig att göra.
Hur man talar så att barn lyssnar och lyssnar så att...
Tänkvärd, lättläst och igenkännande
Ibland känner man sig som den värsta föräldern i hela världen. Ingen lyssnar oavsett vad man säger och det är som att stånga huvudet blodigt mot en vägg. Mitt i allt det där, är det väldigt svårt att komma ihåg att alla föräldrar går igenom samma sak. Och att det kan finnas små knep som gör kommunikationen lättare.
1980 kom första utgåvan av Hur man talar så att barn lyssnar & lyssnar så att barn talar av Adele Faber & Elaine Mazlish ut. Nästan 40 år senare, 2019, ger Akademius förlag ut en nyutgåva i Sverige. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag var fundersam på om innehållet verkligen skulle kunna fungera med tanke på hur gammal grundidén är, visst skulle det vara tydligt att barnuppfostran kanske inte ser likadan ut längre? Kanske skulle det även märkas en tydlig skillnad på att författarna är från USA och metoderna skulle låta drastiska för någon uppväxt i ett annat land? Men, det tycker jag faktiskt inte. Det är lätthanterliga tips och trix, saker som får en att tänka, metoder som får en att utvärdera och fundera över sitt eget föräldraskap och hur man uttrycker sig men också känslan av att både känna igen saker som andras barn gör, andra föräldrar gör och den hopplösa känslan som ibland kan infinna sig. Eller varför inte att ibland få känna sig duktig för att man redan gör något som boken tipsar om? Sådana känslor är ju alltid välkomna.
Upplägget är tydligt och lärorikt, utan att kännas mästrande. Läsaren möts av en förklarande text i början, som tydliggör vad kapitlet kommer att handla om, frågor att fundera över (som hur man själv tror att man skulle reagera om det var en själv som var barnet i olika situationer) och besvara och sedan en mängd exempel från författarnas liv och workshops. Allt knyts samman med illustrationer kring kapitlet följt av övningar att göra hemma med barnen.
Håller jag med om allt? Självklart inte. Det går ju aldrig att göra, men mycket av det har fått mig att reflektera över saker i vardagen. Hur vi pratar, besvarar, bekräftar eller kanske inte alls bekräftar barnen och ibland även varandra som vuxna. Övningarna känns görbara och det allra bästa tycker jag, är att det är både lättläst och känns som att det är utan pekpinnar. Föräldrarnas känslor bekräftas också i den här boken, och bara att läsa om att andra känner samma sak, kan absolut ha en förlösande effekt som kan få en att ta itu med saker som skaver i vardagen.
Det sista han sa
Full av vändningar
En dag knackar en flicka på hemma hos Hannah, Owen och Bailey och överlämnar en lapp till Hannah. På den står det en enda sak: "Skydda henne". När Hannah försöker ringa till Owen får hon inget svar och när nyheten att företaget Owen jobbar på utreds för bedrägeri, börjar Hannah nysta i Owens försvinnande. Hon är övertygad om att han aldrig skulle lämna Bailey om han absolut inte var tvungen. Hannah och Bailey har ingen bra relation, och den har varit ansträngd sedan Hannah och Owen träffades och Hannah skulle ta plats i deras vardag. Nu måste de samarbeta för att få reda på var Owen har tagit vägen. Men är han verkligen den han sagt? Det verkar som att alldeles för många saker som inte faller på plats.
Det sista han sa blandar hur Hannah och Bailey letar efter Owen med bakgrundshistorien om Hannah och Owen. Hur de träffades, vad de gjorde och andra små ledtrådar som Hannah minns och använder sig av för att få reda på om Owen verkligen är Owen eller om han är någon helt annan. Resan tar dem från Kalifornien till Texas och de får verkligen greppa efter minsta halmstrå för att förstå vad det är som har hänt.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att det stora fokuset ligger på Hannah och Bailey och hur deras personer och relationer utvecklas genom sökandet efter Owen. Jag tycker också om att vi får glimtar av Owen genom tillbakablickarna även om han är försvunnen under bokens gång. Osäkerheten kring Sheriffen från Texas ligger kvar länge och hemligheterna verkar mest läggas på hög och när vändningen kommer tycker jag visserligen att den är väntad, men det är ändå väldigt spännande att följa vägen dit. Inga lösa trådar ligger kvar vid bokens slut.
Språket flyter på bra och Molle Kanmert Sjölanders översättning fungerar alldeles utmärkt. Trots att boken är på runt 350 sidor är det en snabb läsning med massa driv och jag tycker om att all action bryts av med tillbakablickarna på Hannah och Owens liv. Är det alltid helt trovärdigt? Nej, det är det kanske inte men det är också en del av tjusningen med den här typen av böcker, att de kan göra nästan vad som helst för att komma fram till en lösning.
En oönskad julklapp
Mysig!
Diana har tillbringat de senaste sju åren med att volontärarbeta i Afrika och trivs med det livet. Men nu har hon, relativt ofrivilligt, återvänt till Sverige för november och december. Tillbaka till sitt gamla rum hemma hos mamma, som hon har en väldigt ansträngd relation med och dessutom ska de fira jul ihop. För att ändå ha något att göra, har Diana tagit ett vikariat på akutmottagningen på ett sjukhus och tänker sig att bara låta tiden gå och sedan återvända till Afrika. Men hon förväntar sig inte att hon plötsligt ska börja känna sig hemma igen, eller att hennes historia ska göra ett tillbakatåg i nuet.
Det är inte ovanligt att jag, i mina recensioner när det kommer till feelgood, skriver om genren som en varm mysig filt man bara kryper ner i och inte kommer ur förrän boken är slut. Ni vet, något som är bekant och inte alltför spännande. Man vet liksom vad som kommer att hända mot slutet, men tjusningen ligger i att följa vägen dit. Ibland blir man förvånad över slutet, men oftast inte.
Här blir jag inte förvånad, men jag älskar resan! Persongalleriet är inte överdrivet stort eftersom allt kretsar kring Diana och hennes känslor (boken är skriven i jag-form) men jag har väldigt svårt att hitta en karaktär jag inte tycker om. Jag tycker också om att Dianas pappa Andrej är med som ett spöke i bakgrunden och som något som har mycket mer påverkan än det kan se ut från början. Diana har också en ordentlig karaktärsutveckling som får mig att känna det som att jag lär känna henne mer på djupet än jag skulle ha gjort annars.
Språket är bra och passar genren och även om jag nu läste den här efter nyårsskiftet med regnet smattrande mot rutan, gjorde det mig absolut ingenting att den har ett litet fint jultema som ramar in allting.
Att välja : även i helvetet kan hoppet spira
Berörande och viktig!
Det här är en oerhört viktig skildring från en som överlevt förintelsen. För här får vi inte bara följa historien före och under andra världskriget och Edith Egers upplevelse av förintelselägren, utan även problemen som följer efteråt och hur hon delvis lyckas överkomma dem.
Edith Eger är bara sexton år när hon och hennes familj skickas till Auschwitz för att de är ungerska judar. Den enda som inte åker med dem är hennes syster Klara. Direkt när de ankommer till Auschwitz separeras Edith och hennes syster Magda med föräldrarna och Edith lever länge med stora skuldkänslor över att hon har sagt fel till doktor Mengele när han frågade om modern var hennes syster eller mamma. Att hon svarade "mamma", känner hon själv är den enda anledningen till att modern flyttas till kön för gaskamrarna istället för att få husera i lägret tillsammans med henne och Magda. Bara några timmar senare blir Edith tvingad att dansa för doktor Mengele, och eftersom hon är dansare tänker hon bort sig själv till att stå på en stor scen.
Genom hela tiden i förintelselägren och arbetarlägren hon och Magda hamnar i, håller Edith sin mors ord i huvudet: Att vad de än gör kan de inte ta ifrån en ens innersta tankar, så dem kan man fylla med ljus. Och det är vad hon gör. Edith låter aldrig hoppet om att bli fri slippa undan. Hon och Magda överlever lägren och hittas halvdöda under en hög med kroppar. De lyckas ta sig tillbaka till sin hemstad och hittar sin syster vid liv.
Sedan får vi följa Edith Egers resa genom livet som till slut tar henne till USA, men hon känner inte igen sig själv. Det där hoppet, ljuset, som hon inte släppte under tiden i lägren är plötsligt borta och hon känner bara en hopplöshet kring hela livet. Hon orkar inte bearbeta det hon har varit med om och är rädd för att släppa ut känslorna. Det hela börjar vända när hon läser en bok av en annan överlevare och börjar brevväxla med honom.
Till slut blir Edith Eger psykolog och hon blandar sin egen historia med fall hon har haft under sin yrkesverksamma karriär. Dessa flätar hon samman och pekar på saker som hon själv har lärt sig av sina patienter och hur hon har hjälpt dem framåt.
Det är en väldigt gripande historia, som är oerhört läsvärd. Edith Eger beskriver detaljerat och utan knussel vad hon upplevt och alla svårigheter som har kommit efteråt. Det tror jag är minst lika viktigt som själva upplevelsen. De flesta böcker som jag har läst om förintelseöverlevare har främst handlat om själva förintelsen men inte den posttraumatiska stress som efterföljde. Många kände en överlevarskuld, som förföljde dem i många år och väldigt jobbiga flash-backs.
Edith Eger är superwoman personifierad som har lyckats ta något så oerhört svårt och vända det till att hjälpa andra, helt fantastiskt.
Vem är Almas kompis?
Finstämt om ensamhet och vänskap
Sexåringarna tycker: Eftersom en av sexåringarna också heter Alma, är hon väldigt intresserad av den här boken. Men hon tycker inte att den här Alma liknar henne något vidare, förutom att hon också har glasögon. Därför tycker hon ju också absolut mest synd om Alma som inte har någon kompis efter att bästisen flyttat, som har en så tråkig pappa som inte vill leka, och som försöker hitta nya vänner på föris men inte får någon respons. Därför blir de så glada för Pip, den lilla fågeln, och så ledsen när Pip inte heller verkar vilja. Och ännu gladare blir de, när allt går bra på slutet. De gillar illustrationerna och tycker att de passar bra till det som händer.
Mamman tycker: Vem är Almas kompis? tar upp svåra ämnen som barn kan brottas med. Almas bästis har flyttat och hon vill inget hellre än att hitta en ny. Någon som hon kan leka med, för pappa är tråkig, någon att sova över hos och dela saker med. Hon försöker, men ingen på föris vill. Känslan av ensamhet, av att vara utanför och inte längre ha någon och också känslan av att prova men inte få något gensvar. Jag tycker att det är fint att Hjalmar Staf vågar ta upp det här jobbiga i sin barnbok. Det är fullt av känslor, både glada och ledsna och tillsammans med Ammi Thoressons illustrationer bildar det en bra helhet. Språket är bra för målgruppens ålder (3-6-åringar) och det är inte så mycket text, så även de minsta i åldersspannet kan orka lyssna på hela boken.
Öns hemlighet
Ännu ett spännande Musso-verk
År 1999 drar den trettiofem år gamla succéförfattaren Nathan Fowles sig tillbaka på ön Beaumont och avslutar sin litterära karriär. Tjugo år efter den senaste intervjun anländer journalisten Mathilde Monney till ön, fullt besluten om att få till en intervju med Fowles. Till sin hjälp har hon ett mysterium. Ett mysterium som rör ett gammalt mord och en kvinna som nyligen hittats död på Beaumonts strand. Men Fowles litar inte på Monney, och tar hjälp av bokhandlarassistenten och den aspirerande författaren Raphaël Bataille för att gräva i journalistens bakgrund. För kanske finns svaret på alla frågor i det förflutna? Och kanske är allt närmare sammanlänkat än det först verkar på ytan?
"Öns hemlighet" är den sjunde boken av den franska spänningsförfattaren Guillaume Musso som ges ut på svenska. Här har Mussos typiska oväntade vändningar och smått fantastiska och orimliga lösningar på problem fått flytta på sig till viss del. Det här skulle jag själv säga, är den mest rimliga av alla hans romaner hittills och därmed också en av de mer trovärdiga. Ändå är den inte mindre spännande. Jag gillar att det finns så mycket bakgrund i berättandet och att allt andas en kärlek till författande och litteratur. Precis som i alla andra böcker av Musso misstänker jag folk hit och dit och blir nöjd för alla små pusselbitar jag har lyckats få på rätt plats när jag har hela bilden klar för mig.
Det är ett relativt litet persongalleri och det är inte så konstigt, eftersom det handlar om en man som varit relativt ensam hela livet och de som är runt omkring honom. Det är Fowles vi träffar mest, och så Mathilde Monney och Raphaël Bataille (i jag-person) men andra personer från det förflutna och samtiden dyker också upp. Jag gillar Fowles, han känns som den typiska stereotypa författarenstörningen men jag tycker också om envisheten hos både Monney och Bataille och svårigheten som de som skrivande människor ibland har att förstå att verkligheten inte alltid fungerar som den gör i fantasin.
Christina Norrmans översättning är som vanligt väldigt bra och språket flyter på. De drygt 250 sidorna bara flyger förbi och nu kan jag bara vänta tills en ny Musso-bok kommer på svenska. Han är en av mina go-to-författare och jag anar att jag kommer att fastna även i nästa spännande bok.
Flickan från Brooklyn
Spännande och obehagligt
Några veckor före bröllopet bråkar Raphaël och Anna om hennes tillslutna attityd kring det förflutna. Anna visar då en bild för Raphaël och han lämnar henne utan ett ord. När han har lugnat ner sig och återvänder är hon spårlöst försvunnen. Tillsammans med en gammal vän, tar Raphaël beslutet att leta rätt på Anna, för vem vet vem som skulle vilja göra henne illa om de kom först?
Jag har läst de tidigare utgivna svenska översättningarna av Guillaume Mussos böcker och vet att det brukar bli ett äventyr in i det som är otroligt spännande och kanske inte alltid så trovärdigt. Nu när jag har lärt mig det är det lättare att bara hänga med. Flickan från Brooklyn är den bok som jag hittills tycker känns mest trovärdig och inte helt omöjlig att den skulle kunna ske i verkligheten. Vilket inte alltid känns så kul, med tanke på att det handlar om kidnappning, att vara tvungen att hålla sin identitet hemlig, död, mord, våld mot barn, korruption, maktmissbruk och att tysta bara för att det blir lättare så. Det är inte alltid lätt att veta vem som går att lita på, och det är spännande från första till sista sidan, precis som det brukar när det kommer till Mussos böcker.
Persongalleriet är visserligen ganska stort, men fokuserar kring personerna runt Annas förflutna, och det gör att det inte är så svårt att hålla koll på vem som är vad. Jag tycker om att det är Raphaël och poliskompisen Marc som mest får vara i PoV-position men att det ibland dyker upp lite andras perspektiv också.
Språket är bra och driver berättelsen framåt. Christina Norrmans översättning är väldigt bra och gör att jag inte ens funderar på hur originalet ser ut (vilket är tur eftersom jag knappt kan ett enda ord franska).