Användarprofil Marias bokhylla / Betyg & recensioner

Betyg & recensioner av Marias bokhylla

Antal betyg: 61
Antal recensioner: 61

Var är Bennys ugglor?

Mysig och spännande läsning

4 januari 2021

Treåringarna tycker: Spännande bok med både massa snö och ugglor som försvinner! Men vad tokigt i slutet, eftersom man ju inte får flytta på prydnadsugglor hur som helst. Också skönt att de kommer till rätta till slut.

Femåringen tycker: Femåringen är mycket avundsjuk på snömängden i boken och tycker att det är spännande att försöka klura ut var ugglorna har tagit vägen. Han skrattar högt åt var de letar och hurrar när de återfinns. Han är också mycket noga med att påpeka att man inte ska bära runt på prydnadssaker (eller vifta med saker runt dem).

Mamman tycker: I vårt hus finns det ugglor utplacerade på lite olika ställen, eftersom jag tycker väldigt mycket om ugglor - därav är barnen också mycket medvetna om att man inte ska gå omkring med dem, eller andra prydnadssaker, hur som helst. Alltså passade den här boken oss som handen i handsken. Lite mysterier är också alltid roligt och här blir det både humoristiskt och spännande när Bennys ugglor har försvunnit. Det är också väldigt fint att det är äldre människor med som vänner till Emi och att en av dem samtidigt har problem med att minnas saker. Det beskrivs så fint tycker jag, och i förbifarten, aldrig som något mer än att finnas där. Jag gillar att det är Emi som är den påhittiga och löser problemet, alltid bra när det är barnet som är i fokus i den här typen av böcker.

Illustrationerna är väldigt mjuka och mysiga, och passar väldigt bra med berättelsen.

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Handbok för språkpoliser

Underhållande och undervisande.

28 november 2020

"Sitter du verkligen och skrattar åt en bok om grammatik, Maria?" frågade min sambo flera gånger under läsningen. Och ja, det gjorde jag verkligen. Rakt igenom. Det var en blandning av skratt för att jag känner igen andra, för att jag kände igen mig själv och bara för att det var hysteriskt roligt.

Sara Lövestam är en mästare på att skriva lättförståeligt om språk på ett humoristiskt sätt, och det kan inte vara lätt trots att det ser så ut.

Boken är uppdelad i lite olika delar, först en bakgrund om svenska språket. Här får vi både läsa om dess historia, om hur det ändrats genom tiderna och att språkpoliser minsann har funnits lika länge som Sverige har varit ett enat rike. I 'Språkpolisen och samhället' får vi träffa good cop och bad cop och hur de hanterar förbrytelser på olika sätt, för första gången.

I 'Tyngre kriminalitet' och 'Lättare förbrytelser' får vi möta dessa ännu oftare. Vi får också lära oss de, just nu, korrekta sätten att stava, uttala och använda olika ord och uttryck. Vi får läsa fältstuder som visar exempel på hur det används fel, och får veta hur det kan ha blivit på det här sättet. Sedan följer det absolut bästa och mest komiska i hela boken: hur man som språkpolis kan hjälpa andra framåt i sin språkutveckling. Allt beror på om man har tagit rollen av good cop eller bad cop och det är under bad cop-instruktionerna jag ibland skrattar så jag gråter.

Mot slutet följer några lagändringar där vi får möta några olika sätt att uttrycka sig på som ändrats, kommatering, stavning och pronomet hen.

Turligt nog för mig, inser jag när jag läser den här boken att jag i mångt och mycket är en good cop. Jag känner igen mig oftare i hur en good cop kan bete sig än en bad cop och jag tror inte att jag kan beskriva hur lättad jag blir av detta, speciellt eftersom en av mina bästa vänner sa: "De kunde lika gärna ha satt ditt namn där istället för 'språkpoliser' tycker jag", när jag skickade en bild på boken.

Lövestams grammatikböcker har hittills haft en självklar plats i min bokhylla och så kommer även den här ha. Om inte annat för att kunna irritera min sambo när jag sitter och skrattar högt åt en bok om svenska språket.

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Orientella

Spännande magiskt äventyr

23 februari 2021

Ett spännande äventyr med en flygande matta, en talande katt och en kvinna som mystiskt försvinner. Orientella är en magisk matta från Mattedonien, ett land långt borta. Madame Chatå tar med henne till Sverige och där har hon bott sedan dess. Plötsligt försvinner Madame Chatå under mystiska omständigheter och Orientella ger sig av, tillsammans med katten Fräs, musen Valter och Emilia, mot Frankrike för att försöka hitta henne. På vägen möter de oväntade faror och hinder, hamnar ur kurs och möter både fiender och nya vänner.

Varje år är det Madame Chatå som fixar adventsgranen och tänder ljusen i den, och hur ska det bli nu när hon är borta? Boken är uppdelad i 24 kapitel och fungerar i och med det väldigt bra att använda som en egen adventskalender. Kapitlen är lagom långa för högläsning, men för att läsa den själv bör man vara läsvan, för texten är liten. Som högläsningsbok kan den även passa yngre åldrar än målgruppen, men man får vara beredd på att det inte är särskilt mycket illustrationer.

Det är ett driv genom boken och den är spännande rakt igenom. Persongalleriet är lagom stort och alla har en plats, ingen är där i onödan. Skummisen Sungam är obehagligt oberäknelig och passar perfekt in i historien. Jag gillar speciellt att vi även får veta bakgrundshistorien, vilket gör honom ännu mer läskig att läsa om.

Allt knyts ihop på ett snyggt sätt och boken känns avslutad, även om den slutar med en liten cliffhanger. Den gör bara att det känns spännande att det finns en fortsättning, för hela det här äventyret avslutas.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Hoten

Spännande och lärorik

19 februari 2021

Serien Uppdrag djurräddning riktar sig till målgruppen 6-9 år och blandar spänning och fakta på ett väldigt bra sätt. Jag gillar verkligen hur Mari Bister väver in fakta om djur i berättelsen, så att det inte känns påprackad eller krystat, utan som att det hör hemma där. Vi får lära oss vad ett chip är, vad som kan hända när plast ligger i naturen, hur lång tid det tar för saker att brytas ner, med mycket annat.

Boken är oillustrerad men jag tycker inte att det heller behövs bilder. Kapitlen är korta och texten är stor, och eftersom texten är så spännande bör barnens intresse kunna fångas ändå. Kanske är det så att man bör ha kommit en bit i sitt läsande för att kunna läsa den på egen hand, men som högläsningsbok fungerar den bra. Varför inte som en högläsningsbok för en klass som ska börja arbeta med antingen ett naturtema eller ett återvinningstema?

Jag gillar att det är barnen som är i fokus. Lisa och Axel löser saker på egen hand, men är samtidigt inte rädda att be vuxna om hjälp i situationer som de tycker att det behövs. Och det tycker jag också är viktigt att visa, att det är okej att be om hjälp. Att båda två hjälper till att lösa fallet och att det Bister visar på fina syskonrelationer, är trevligt.

Det finns en hel del saker man kan diskutera i den här boken. Både inom natur och återvinning, men också vänskap eller mobbning. Själva mysteriet i den här boken är riktigt obehagligt, men samtidigt tycker jag om att Bister inte alls är rädd för att ta upp allvarliga ämnen. Språket är åldersanpassat och driver berättelsen framåt.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Den gudomliga familjen

Underbart tankeväckande och provocerande

15 februari 2021

En bok som kan få en att börja fnissa högt innan den ens har börjat på riktigt, det brukar vara en bra bok. I det här fallet är det de allra första sidorna innan kapitel 1 som ger den lovande starten och där vi egentligen får möta de olika karaktärerna och deras personligheter för första gången, och som egentligen också sammanfattar boken på ett alldeles perfekt sätt.

"GUD: Det här är berättelsen om när allt gick åt helvete.
LILITH: Det här är berättelsen om när jag återställde ordningen.
DJÄVULEN: Det här är berättelsen om när min älskade fick sitt liv tillbaka.
EVA: Det här är berättelsen om när jag återfann min förlorade eld.
ADAM: Det här är berättelsen som jag inte vill vara med i. Alls."

Redan här förstår jag att det här ska passa mig perfekt. Och visst blir det så. Det är mycket humor, det är mycket svärta, det är feminism och kvinnor kan, det är religionshistoria fast i en alldeles egen tappning. Jag får lite samma känsla av att läsa den här som jag fick av att läsa Egalias döttrar när jag var ung.

Det är en salig blandning av relationsroman, samhällskritisk roman och mytologiska inslag. Genom hela boken finns ett driv och det är lättläst vilket gör att det går i ett huj att läsa den. Men samtidigt ger den upphov till mycket reflektion och funderingar över samhällsstrukturer. Vad skulle egentligen ha hänt om Lilith stannat kvar vid Adams sida som hans jämlike och inte Eva blivit skapad från hans revben till hans underordnade? Hur hade världen sett ut i så fall? Och hur ser vi egentligen på oss själva som människor.

Eftersom vi följer de här olika fem karaktärerna är persongalleriet inte överdrivet stort. De fem tar plats, och andra runt om dem är mer bikaraktärer. Det gör också att vi faktiskt får se allt från olika sidor och kan på så sätt reflektera över händelserna olika baserat på ur vems ögon vi ser dem. Det gillar jag.

Allra mest förtjust är jag egentligen i kapitlen med Djävulen och Gud, men också Liliths kapitel har ett härligt riv i sig. Adam och Evas kapitel är lite mer slätstrukna och alldagliga, men jag gillar det också för att det är där mycket av relationsdelen kommer in, samtidigt som vi också får följa Evas uppåtgående resa mot självständighet, självsäkerhet och självkännedom och Adams nedåtgående åt detsamma. Jag gillar verkligen att han på sina höga hästar tvingas möta sin egen dödlighet och att han inte är vare sig Guds gåva till människan (okej, det kanske han är ändå) eller oumbärlig.

Språket är bra, med driv, och gestaltningen är toppen. Att just Evas kapitel är skrivna i du-form och skiljer sig från de andra kapitlen är ett snyggt drag som får mig att reflektera över mig själv ännu lite mer.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Kimya

Lovande och spännande seriestart

14 februari 2021

3,5/5

Kimya av Eva Holmquist är en verkligt lovande start på en serie. Boken blir mer och mer spännande genom läsningen och på slutet är det svårt att lägga ifrån sig. Jag vill bara veta vad som kommer hända!

Genom hela boken följer vi tre personer, som alla kapitel delas mellan. David, som inte förstår sin styrka och vad som är så speciellt med honom, Gina, som letar efter sitt förflutna, och Falk som är högt uppsatt och hela tiden strävar efter att få mer och mer makt. Han vet vad som kan hjälpa honom att få det, och ingen ska få stå i vägen.

Att dela upp kapitlen mellan dessa tre är ett smart drag. Det gör att det finns väldigt få transportsträckor, som annars kan vara så vanligt i första delen av en serie. Här får vi mängder med action samtidigt som vi lär känna karaktärerna. Jag gillar att det är magikerna anses olagliga och att de flesta döljer sina krafter. Det reella hotet att skickas till Omprom för minsta lilla lagöverträdelse är riktigt obehagligt.

Persongalleriet är ganska stort, men tack och lov ingår Gina och David i samma krets, vilket gör att det inte blir alldeles för många att hålla koll på. Det är också många som knyts samman med alla tre perspektiven, vilket gör att det blir ett snyggt sammanhållet manus som fungerar väl. Jag tycker om Stefan väldigt bra, men alla andra karaktärer både gillar och ogillar jag, vilket också är trevligt. Jag gillar att det inte är svart eller vitt, utan mycket gråskala i karaktärerna. Det är tydligt att både David och Gina är tonåringar på humör och impulskontroll och Falk är kall och uträknande på ett riktigt obehagligt sätt.

Under läsningen blir jag överraskad vissa gånger och andra saker lyckas jag räkna ut i förtid.

Språket är bra och passar både genre och målgrupp. Det finns inte heller lösa trådar som jag väntar svar på, utan boken känns avslutad men samtidigt öppen för fortsättning, och det gillar jag. Enda nackdelen är egentligen att jag inte fastnar förrän det börjar hända riktigt många saker på samma gång och drivet kommer igång på riktigt. Men, när det drar igång kan jag inte lägga ifrån mig boken utan slukar resten med hull och hår. Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer härnäst.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Simons Äventyr

Mysig berättelse med fina illustrationer

10 februari 2021

Husmusen Simon är som vilket barn som helst. Han vet vad som är okej att göra men försöker ändå tänja på gränserna, för det är ju så spännande! Tyvärr sätter han sig själv i klistret när han utforskar människornas hus och gömmer sig i en stövel för att inte bli upptäckt och plötsligt är han i Norge! Hur ska han komma hem till Sverige igen?

Det här är en oerhört mysig berättelse med mycket djurfokus. Det pågår saker hela tiden och Simon får träffa en mängd olika djur. Han träffar också sin nya bästa vän Viktor och det som verkade vara så hemskt, blir till den bästa sommaren i hans liv. Han åker kana i vatten, träffar rödingar, rävar, fladdermöss och tranor, och lurar uttrar och ugglor. Vänskapen med Simon utvecklar nog honom lite, för de är som Yin och Yang. Viktor är framåt och impulsiv, gör saker direkt och är äventyrlig medan Simon är lite mer filosoferande och tänkande.

Jag tycker om att det inte bara är rakt fram i den här boken. Saker går snett, och problem måste lösas. Det är ett relativt stort persongalleri, men de flesta förutom Viktor, morfar och Simon är mer bifigurer, så det gör inte så mycket. Dessutom är de så många olika djur att det är lätt att hålla koll på dem. Jag tycker också om att Simon får vara lite ambivalent över sitt äventyr. Han är så glad över att ha träffat Viktor, men samtidigt skäms han för att han gjorde tvärtemot vad föräldrarna sa och försvann ifrån dem utan att de vet var han är. Han längtar hem, men vill ändå inte att sommaren ska ta slut. Precis som det kan vara.

Illustrationerna är ljuvliga men jag önskar att det fanns fler. Det är mycket text, och de skulle behövas för att bryta av det lite mer.

Som högläsningsbok fungerar det här absolut för sexårsåldern och uppåt, förutsatt att sexåringen är van vid långa böcker. Eftersom texten är ganska liten krävs det att man har knäckt läskoden och är van läsare för att kunna läsa den själv. Fördelen med en e-bok är ju dock att det ofta går att ändra textstorlek, och då behöver man bara ha knäckt läskoden, och kanske ha möjligheten till hjälp med att förstå svåra ord.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Osannolik vänskap : till en man som bara ville vara ...

Lättläst samtidssatir

9 februari 2021

2,5/5

Ibland läser man baksidan på en bok och tycker att det låter väldigt lovande, men så blir det inte riktigt det som förväntas när man väl öppnar boken. Tyvärr är det här en sådan bok.

Själva grundidén är väldigt bra och spännande. Att få följa Karl Astor Johansson genom någon annans blick där man egentligen inte lär känna honom på djupet utan genom vad han visar omvärlden är en bra idé. Tyvärr gör det också att jag inte känner att jag lär känna honom alls, och inte har någon som helst förståelse för varför han handlar som han gör. Det finns glimtar där jag tycker mig börja förstå, men så fladdrar de iväg igen.

Det är ett väldigt återhållsamt persongalleri, och det gillar jag eftersom boken inte är särskilt lång. Men eftersom boken berättas ur en helt annan persons perspektiv, utifrån vad han har uppfattat, kommer man inte in till djupet hos någon av dem. Jag får mest känsla för Emma, och för stackars Miro som hamnar i skottgluggen som så många andra barn i samma situation.

Vad jag tror snurrar till det lite är att det blandas lite väl mycket mellan det som hänt Karl Astor Johansson ganska nära inpå, som berättarjaget inte har upplevt själv, och det som de båda upplevde i tonåren när de växte upp och det blir lite väl mycket sidospår ibland. När man väl har börjat förstå vad som händer precis där och då, byts det ut till att handla om något helt annat. Jag är lite kluven, för jag tycker om att få tillbakablickar, men samtidigt behövs de komma på väl valda ställen i texten.

Språket är bra, tycker jag, flyter snyggt och är på sina ställen melodiskt och lite poetiskt. Ibland kanske något onödigt krångliga ord, men jag skulle ändå säga att den är lättläst och underhållande om man inte tänker sig den som en thriller utan mer fokuserar på satirdelen. Förväntar man sig en hårrysande thriller, kommer man antagligen bli ganska besviken. Om man istället ser det som en satirisk text om en medelålders vit man i underhållningsbranschen och hans ego, har man större behållning av texten.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Rolf på räddningsuppdrag

Tänkvärt om nedskräpning

9 februari 2021

Treåringarna tycker: Tvillingarna gillar verkligen de mjuka illustrationerna i Rolf-böckerna, Orkar lyssna på hela fastän det är mycket text, och pratar om hur de brukar städa i naturen med förskolan, eller de gånger vi tagit med oss påse hemifrån och plockat skräp ute.

Femåringen tycker: Femåringens absoluta favoritdelar är när Rolf skojar med de andra och frågar om de har med sig tokiga saker. Han pratar mycket om de gånger vi har städat upp i naturen under tiden vi läser, och tycker det är jättehemskt att svanmamman sitter fast i en påse. Tycker om illustrationerna och plockar gärna fram de här böckerna ur bokhyllan för att vi ska läsa dem.

Mamman tycker: Det är lätt att hitta massa att diskutera i den här boken. Vänskap, nerskräpning, hur man källsorterar och vad som faktiskt kan hända ifall vi låter skräpet ligga kvar i naturen. Illustrationerna gör att det är lätt att hänga med i berättelsen och även om det är en hel del text lyssnar barnen på hela boken. Det måste nog räknas som högläsningsbok, eftersom texten är liten och typsnittet ganska svårläst, men passar ändå för målgruppen. Karaktärerna är roliga, och mysiga och visar att man kan vara vänner trots att man är och ser helt olika ut.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej