Betyg & recensioner av Marias bokhylla
Antal betyg: 620
Antal recensioner: 618
Allion och Frihetskämparna
Spännande debutfantasy
Under flera år har folket i Köpstaden levt i illusionen om att allt är tryggt och lugnt. Men så vänder vindarna och världen förändras. Allion har haft en uppväxt där det inte alls har varit särskilt harmoniskt och nu saknar han ett syfte med livet. Barndomsvännen Polus misstänker att Allion är vilseledd av sagoberättare och vill ge honom ett nytt perspektiv genom att upptäcka världen och gå på äventyr. Men är Allion, och Polus, beredda på en värld som inte alls är i den harmoni som de lärt sig?
Allion och Frihetskämparna är en fantasyroman som riktar sig till unga läsare där vi får den där känslan av ett äventyr i en värld som befinner sig mer samtida med det vi kallar medeltiden. En berättelse full av korruption, ja-sägare, lögnspridare och känslan av övernaturlighet. Jag tycker om att något så fint som en sagoberättare, får stå för något helt annat i den här världen och vara de som förvrider sinnena på dem som lyssnar.
Persongalleriet är lagom stort och jag gillar att personerna inte har så snarlika namn utan går att skilja på, på ett bra sätt. Något annat jag gillar är hur städerna heter något som de förknippas med, såsom Sötvattensstaden eller Köpstaden. Allion är en bra huvudkaraktär men det är också bra att Polus får kliva fram och att vi får följa dem när de skiljs åt för att utföra sina egna uppdrag. Allion ska stoppa pesten som skapats av mörk magi och Polus ska störta den svarta riddaren Scarock.
Även om jag tycker om grundidén till den här boken måste jag tyvärr säga att jag fastnar i språket. Det är inte det att det är särskilt många fel, eller så, utan det är bara att Carl Henrik Tesdorpf Ehrenborgs skrivsätt och jag inte kommer helt överens. Jag upplever det lite styltigt, men tycker att det blir bättre när vi kommer längre in i boken. Dock har jag sett flera läsare som inte alls stör sig på det, vilket visar på vilken smaksak det där med språk faktiskt är. Det är dock en lättläst bok med korta kapitel, som hela tiden driver framåt. Är du en sådan som vill ha storslagna miljö- och karaktärsbeskrivningar är det inte boken för dig men för den som vill ha lite mer rakt på med tydlig särdragning vid tankar och dialog, kan det vara bra att ge den här en chans.
Som debutroman tycker jag att den har sina styrkor och svagheter för Tesdorpf Ehrenborg att slipa vidare på till fortsatta böcker. Allion och Frihetskämparna har ett öppet slut som ger möjlighet till fortsatta delar och en serie, men den här delen av äventyret knyts ihop på ett bra sätt här.
Tandtrollet Tess och jakten på en egen tand
Spännande äventyr
Det enda som tandtrollet Tess vill göra, är att få hitta en tand i en mun och få går på äventyr. Tänk om hon kunde få bli flockledare för en helt egen flock till slut. Men just nu är hon en del av Tuss flock, och de tar sig in i en mun och börjar utforska. Det blir inte alls så lätt som hon hade hoppats på och ganska fort efter att de kommit in i munnen börjar svårigheter och utmaningar. Olyckor, räddningsaktioner, utrymningsövningar och jakt efter mat. För att till slut inse att de inte är ensamma i munnen.
Tandtrollet Tess och jakten på en egen tand är en berättelse om vänskap och äventyr ett ett tandtrolls perspektiv och Ida Åkesson har lyckats att smyga in ganska mycket information om munnen och munhälsa i sin berättelse, utan att det ens märks. Här är det tandköttsfickor, sprickor, ilningar, tandborstar, tandtråd, tandläkare och annat som gör att tandtrollens vardag blir både lite lättare och svårare, och definitivt mer spännande. Boken riktar sig till 6-9-åringar och dess 125 sidor är uppdelade i 19 kapitel, lagom för att läsa något per kväll. Just mina sexåringar började lyssna men tappade intresset, vilket jag mer tror har med vanan att lyssna på kortare böcker att göra och jag kan absolut tänka mig att det passar väldigt bra som högläsning i skola eller för lite äldre barn. Det är precis den sortens berättelse jag hade älskat i den här åldern. Textstorleken är relativt liten, så ska man läsa den för sig själv, är läsvana bra.
Det jag gillar med den här boken, är att det är en kvinnlig huvudperson. Tess är äventyrlig, hon är modig, hon är smart men hon är också impulsiv, känslosam och gör saker utan att alltid tänka på konsekvenserna. Även om hon är orädd är hon också rädd och känner ensamhet och Hon har en bra vänskap med de andra tandtrollen och jag gillar att det går att verkligen känna hur bra vänner de är och hur mycket de bryr sig om varandra.
Boken är illustrerad av Suzan Tofik och när illustrationerna dyker upp, förgyller de berättelsen. Språket är bra och passar målgruppens ålder.
Trälens dotter
Lättläst och bra
Kettil bor i Husamo, utanför Kalmar och ska gifta sig med Unn. Därför ser han fram emot att göra en resa till Gårdarike för att ta med silver tillbaka till bröllopet. Men tiden innan resan går inte alls som han har tänkt sig och förblindad av sorg är Kettil nära att ge upp. Men så ändrar han sig, och ger sig av ändå. Utanför Fröseke träffar de Björn som ska ta med Ragna till Gårdarike. Ragna är dotter till sejdaren Gerd och efter att ha sålts till Assar, har hon gjort honom arg och nu ska hon säljas vidare. Kettil och Ragnas vägar korsas och ingen av deras liv kommer att bli detsamma igen.
Trälens dotter är den första delen i romansviten Vikingadottern. Författaren Bernt Wiede skriver i efterordet att han velat visa en annan sida av vikingatiden än bara krig, eftersom en stor del av befolkningen vid den här tiden var annat än krigare. Och det tycker jag att han lyckats med. Visst finns det stridigheter, men det är inte rent uttalade krig och bärsärkar eller liknande och det som det mest är fokus på är personligheter och relationer mellan karaktärer.
Jag gillar Kettil som ena huvudpersonen. Han känns verklighetstrogen, som ett barn av sin tid men ändå lite mindre krigslysten eller benägen att se kvinnor som något att bara ha som ägodel. Kanske beror det lite på vilka andra män som träder fram runt honom, men jag gillar honom. Han är gedigen, kunnig och listig men långt ifrån perfekt. Ragna som huvudkaraktär är spännande och jag tycker om inslagen av sejd och läkekunnighet. Hon står på egna ben och även när det inte är säkert att det kommer att gå särskilt bra, håller hon modet uppe.
På omslagets framsida står en blurb som Jenlovebooks skrivit, att det här är feelgood i vikingamiljö, och det kan jag faktiskt hålla med om. Det kanske inte är supersvårt att gissa hur det ska sluta, och slutet är hoppfullt, men resan dit är värd läsningen med flera vändningar och lite oväntade saker som händer under tiden.
Är det då trovärdigt, det som står i boken? Ja, det skulle jag säga att det absolut är. Wiede skriver själv i efterordet att det är så beroende på vilken historia man vill berätta när man tittar på andra tidsepoker men att det här är det sätt han hoppas på att vikingatiden var. Och för mig känns det absolut inte omöjligt. Hela boken får mig att tänka på en lite lugnare version av Väringasagan av Leif Selander, en annan serie som jag tycker väldigt bra om.
Språket är bra och det är en lättläst bok där det hela tiden händer saker. Det finns inte jättemycket dödtid i handlingen, eftersom vi får följa flera personer och det uppskattar jag. Det ska bli väldigt spännande att läsa fortsättningen, Hövdingens dotter.
Diagnos: omöjlig längtan
Jättefin och välskriven debut-feelgood
4,5/5
När en nära släkting blir sjuk och det behövs hjälp hemhemma, åker Cecilia tillbaka till uppväxtstaden Umeå för att hjälpa till i den butik som kusinen Klara driver. Det skulle kunna bli en nystart, för även om Cecilia kanske inte främst skulle vilja vara i Umeå utan stanna i Stockholm, har det hänt så mycket där som gör att hon behöver komma bort ett tag. Hon har fått veta att hon är infertil, och en livslång dröm om att bli mamma har gått i kras. Dessutom blev hon dumpad av sin sambo. Men i Umeå hos familjen, där kanske hon kan få ro ett tag. Och det fungerar fint, tills hon möter läkare Erik under en undersökning. Hon har svårt att glömma honom, och så kommer han in i festsömnadsbutiken hon jobbar, och ska prova ut kläder till sitt bröllop, som bara är två veckor bort.
Diagnos: Omöjlig längtan är Christina Edwinsdotters debutroman och hej och hå, vilken debut. Här behövs näsdukar både för lite fnisstårar, lyckotårar och för lite sorgtårar. Och så skulle jag behöva överarmsstyrkan hos en ¿ mycket starkare person än mig själv, för att kunna skaka om de här vuxna människorna och fråga vad i hela friden de håller på med.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att fokus på det hela ligger runt Cecilia och Erik och deras familjer och kompisar. Personerna skiljer sig bra åt, så det är inte svårt att veta vem som är vem. Jag gillar moster Sonja väldigt mycket, hon känns som en riktig krutgumma. Dessutom tycker jag om Anita, även om jag mest tycker om att inte riktigt tycka om henne. Men ingen av karaktärerna lämnar mig oberörd och det gillar jag mest av allt.
Edwinsdotter räds inte att ta upp svåra och jobbiga ämnen och låta det ta plats. Det är inte guld och gröna skogar i ett förhållande. Alla kommer med bagage, och det finns saker vi både är rädda för och tar lite för givet. Som att alla andra kan läsa våra tankar men också tänker som vi själva gör. I den här boken finns det både sorg i att inte kunna fullfölja en livslång dröm, oönskad barnlöshet, frivillig barnlöshet, oväntade barn, sjukdomar, olyckor och döda och/eller sjuka familjemedlemmar, men också fullt av kärlek, vänskap, hopp, lust och känslor som sprutar ut åt alla håll och kanter.
Det är verkligen en läsvärd debutroman som Edwinsdotter skrivit. Språket är bra och driver framåt och även om det kanske inte alltid händer så mycket, flyttas händelserna framåt på ett bra sätt. Det känns inte som att jag har läst 361 sidor när bokens sista sida är nådd och nu skulle jag gärna se att Edwinsdotter fortsätter att skriva på samma sätt i flera romaner framöver, för då vet jag att jag har något väldigt bra att se fram emot och längta efter. Förhoppningsvis blir det inte en diagnos: omöjlig längtan för mig i det fallet.
Alla himlar bär ditt namn
Femte fristående delen i fantastisk feelgoodserie
Det lider mot semester på Fårö och Emma ser fram emot att äntligen få vara med Olle och kanske också lyckas lösa det där med barnlösheten. Längtan efter ett barn river i Emma och det har inte gått deras väg hittills. Men snart så, kanske ¿ När så livet inte gör som hon vill, och än en gång faller samman runt henne, åker hon hem till Stockholm innan en väninna påminner henne om att hon vill göra klart pilgrimsvandringen. Är det vad som kan ge Emma en ny skjuts i livet, precis som det gjorde förra gången? Problemet är bara att Emma inte är samma person som förra gången, bagaget är annorlunda, och dessutom verkar det vara många fler som har börjat att gå pilgrimleden, den ena mer irriterande än den andra.
Alla himlar bär ditt namn är den femte fristående delen i Camilla Davidssons Camino-serie, och även om jag absolut kan se att de går att läsa fristående från varandra, tycker jag att det ger absolut mest att ha läst de tidigare delarna först. Nu är det ganska många år sedan den fjärde delen kom ut, men jag var genast tillbaka med Emma och de andra. De små tillbakaglimtarna räckte för att jag skulle komma ihåg de stora helheterna i de tidigare böckerna. Davidsson var tidigt i Sverige med att skriva i feelgood-genren när den väl introducerades som egen genre, och min väg in. Så det är verkligen som att komma hem till gamla bekanta när man läser den här boken.
Det är hopp och förtvivlan, längtan, kärlek och sorg, saknad, och förståelse i en salig röra i den här boken. Jag tycker så mycket om vandringsdetaljerna och det är så målande beskrivet att det ibland känns som att jag bara är där, några steg bakom och också är på vandring. Många gånger genom läsningen vill jag bara skaka om Emma, få henne att lyssna på sig själv och blir så glad när hon kommer på att de råd hon ger till andra egentligen passar bra för hennes egen situation. Caminon blir återigen ett bra sätt att nå ett mindre brustet hjärta och att hitta sig själv.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att de olika personerna som Emma möter är så väldigt olika varandra. De är säregna på sitt sätt och oavsett vad jag tycker om dem, lämnar de mig inte oberörd. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om Harriet, men också om Emma och blir mer och mer förtjust i en sådan som Josh under läsningens gång.
Språket är som vanligt, väldigt bra och driver berättelsen framåt. Kanske är det lite mer drivande under just caminobiten, men jag vet inte om det beror på att Emma faktiskt också "fysiskt" tar sig framåt och från insikt till insikt medan hon sedan hon kommer hem mer stannar upp igen. Dock är slutet så väldigt spännande och cliffhangeraktigt att jag vill ha en del till. I stort sett direkt. Nu på en gång, tack.
Linnéa och Heliangänget : kristallstaven
Första delen i spännande fantasytrilogi
När Linnéa nästan gått ut fyran, börjar saker hända. Kristallstaven som hon har runt halsen börjar ändra färg och hennes föräldrar tar henne till det stora Besthuset, där hon ska bo och lära sig mer allt eftersom tiden går. Men Linnéa är otålig och bestämmer sig fr att ta reda på saker på egen hand. Det gör att hon bryter mot de regler som är uppsatta, och att hon riskerar att hamna i trubbel. Speciellt när hon inte lyssnar på de vuxna när de säger att det finns något farligt som lurar utanför på natten. Tillsammans med sina vänner, är Linnéa helt uppslukad av olika äventyr och glömmer bort att vara försiktig.
Kristallstaven är (baserat på slutet) den första delen i fantasyserien Linnéa & Heliangänget, med målgruppen bokslukaråldern (9-12-åringar). Jag tycker att boken är väl uttänkt för sin målgrupp, både när det kommer till tema, genre och innehåll. Bokens 198 sidor är uppdelade på 18 kapitel med lite större textstorlek för bättre läsbarhet. Kapitlen är relativt korta och texten flyter på bra.
Här är det barn som är i fokus, och jag tycker om att det får vara sådär impulsivt och utan konsekvenstänk som det ofta är i den åldern. Linnéa ska gå ut fyran och hennes kompisar Bemira och Markus är något äldre. De klurar ut det mesta själva, ibland med lite hjälp, men har också svårigheten att tänka ett steg längre och kanske be om den där hjälpen när de borde istället för att göra allt på egen hand och utsätta sig för fara.
Grunden är bra för fantasy, där det finns olika bestar som Linnéa och hennes vänner först tror att familjer har som sina speciella djur, men sedan lär sig att det inte alls är så. Det magiska i hur både Linnéa, Markus och Bemira har speciella egenskaper som gör att de kan vara både till nytta och göra skada (om inte annat på sig själv), är också bra. Men jag tycker också om att det finns saker som är jobbiga i vardagen också. Linnéa är mobbad, och dessutom orolig för att mormor är sjuk och kanske inte kommer att bli bra igen.
Det blir mer och mer spännande allteftersom läsningen fortskrider och det är inte så konstigt eftersom världen måste presenteras för läsaren så att hen förstår varför det som händer, faktiskt händer. Slutet är en cliffhanger och visar på att det nog är tänkt att komma en fortsättning, men jag tycker att den här delen av äventyret är bra och avslutat.
Du är en drake
Fin berättelse blandad med övningar
Sexåringarna tycker: Sexåringarna tycker att ödlorna är väldigt dumma mot draken. Man får faktiskt inte vara dum mot någon bara för att den är lite annorlunda. De gillar att prova övningarna som finns i boken och tycker om hur draken växer och lär känna sig själv med varje övning. Den absoluta favoritfiguren är fjärilen, för den är så himla fin och lysande i boken. De tycker om illustrationerna och att det är tydligt hur draken blir mer färgssprakande och säker för varje uppslag och ny vän den får.
Åttaåringen tycker: Åttaåringen var supersugen på att prova alla övningar och var särskilt förtjust i det där med att få ropa ut saker i övningarna. Kanske inte lika mycket att sitta stilla eller att tänka efter lite på vad man gör, utan att faktiskt få hojta lite. Men han tycker om att draken blir starkare i sig själv och förstår att den är en drake.
Mamman tycker: Konceptet att något så stort och mäktigt som en drake också kan känna sig vilsen i sig själv, tycker jag är väldigt bra tänkt. Genom läsningen får draken lära sig affirmationsövningar för att bli mer säker på vem hon är, och både barnen och den som läser kan göra detsamma. Det är mysigt med sådana böcker där barnen kan få prova saker tillsammans med någon annan, och att göra något fysiskt. Jag tycker också om att övningarna är fristående från berättelsen så det går att välja att bara använda sig av dem om de behövs, eller att bara läsa berättelsen, eller blanda dem båda som man vill.
Språket är bra och passar till målgruppens ålder (6-9-åringar) men kan också fungera för både äldre och yngre läsare. Och varför inte använda det som vuxen för att öva på affirmationer? Det kan ju ändå alla behöva ibland. Aleksei Fernandez illustrationer passar väldigt bra till Pernilla Morris berättelser och jag tycker om att det finns blandat mörker med ljus, vänskap med elakheter och eftertänksamhet tillsammans med mod.
Trots allt
Finstämd avslutande del på trilogi
3,5/5
Trots allt är den tredje boken om karaktärerna i Lustby och Bokköping och sätter också punkt för Amie Fahlanders trilogi. Åter igen har de gått några år sedan vi tittade in på dem genom Och livet fortsätter, och uppenbarligen har livet fortsatt för alla inblandade. Genom glädje och sorg, hopp och misstro, olyckor och lyckor, liv och död, är det ibland obevekligt tydligt att tiden inte stannar utan att resten av världen fortsätter i samma takt.
"Det är synd om människorna", sa Strindberg, och även en av karaktärerna i boken funderar på just det uttrycket och känner att det nog ändå är lite synd om henne just då. Och det är det ju. Jag tycker att den här tredje delen är den starkaste av dem alla. Kanske beror det lite på att jag tycker att Fahlander inte fokuserar på lika många som i början, eller så är det för att jag har lärt känna dem, men jag gillar att det här är mer fokus på några stycken och vi får följa dem i diskussioner med varandra. På det sättet är det här mer som en regelrätt roman och inte små brottstycken ur olika liv som sammanfogas av att de bor på samma ställe. Här är det människor som känner varandra och som därför också stöter och blöter lite mer med varandra om det som har hänt i övrigt. De tidigare böckerna i trilogin har mer varit som noveller sammanfogade av just Lusteby och Bokköping. Här är det karaktärerna och deras inbördes relationer till varandra som spelar mest roll.
Håller jag med om allt karaktärerna gör? Absolut inte. Kanske har jag svårast för det beslut Sigrid tar i början när hon träffar sin ungdomskärlek igen, för själv hade jag sparkat bakut om det första som hände var att karln började påpeka något om parkeringen. Men, som alla andra ögonblicksbilder tycker jag om att man kan få ändra uppfattning om även personer i böcker. Som jag har skrivit om de tidigare böckerna i serien, är det hela tiden som att få vara en liten fluga på väggen överallt och här är det extra tydligt eftersom vi ibland får höra samma historia från lite olika håll. Här har jag inga problem att hålla isär de olika personerna, men jag gillar ändå att det finns ett personregister på slutet ifall jag skulle tappa bort någon för stunden.
Språket är bra och jag har tidigare skrivit att jag tycker att Fahlander har ett målande och gestaltande språk. I den här boken är sorgen mer närvarande som känsla och jag tycker att Fahlanders skrivsätt passar väldigt bra för att måla upp de stora känslorna som finns kring detta.
Dessutom måste jag säga att jag tycker att det är väldigt underfundigt av Fahlander att ha valt titlar till trilogin som gör att det blir en helt annan helhet kring vad allt handlar om, när man läser dem efter varandra.
Kompisjakten
Fantastisk, tycker sexåringarna
Sexåringarna tycker: "Åh, mamma. Vad bra den här boken var!" utbrast en av sexåringarna och hennes syster håller med. Det var jättekul att få gissa på rimorden och superbra att det fanns små ledtrådar nere i hörnet att ta hjälp av om man inte kom på. För ibland är det faktiskt lite utmanande att komma på vad det är som rimmar. Men, de är väldigt imponerade av innehållet och tycker mycket om illustrationerna. De behövde bara se omslaget med den söta kaninen så hojtade de att de ville läsa den.
Mamman tycker: Att barnen skulle bli superintresserade av den här boken, var ingen överraskning. Här gillar vi böcker på rim. Och Alexander Lundahls fantastiskt söta och färggranna illustrationer passar väldigt bra till den här berättelsen av Mari Bister. Det är smart att ta bort lite rimord och att ge bildledtrådar längst ner på sidorna istället så att barnen kan gissa. Ibland är det lite svårare för barnen och det är bra att det inte bara är rätt fram och direkt. De får både räkna, lära sig djur och lyssna efter rim. De har redan bestämt att den här ska läsas många gånger och absolut stanna kvar i bokhyllan länge, länge, länge.
Passar bra för målgruppens ålder (3-6-åringar) i både tema, innehåll, svårighet och illustrationer. Kan tänka mig att den här skulle bli en favorit både på förskolor och hemma. Eller varför inte i förskoleklassen när man pratar rim-ord?