Användarprofil Gabriella M / Betyg & recensioner

Betyg & recensioner av Gabriella M

Antal betyg: 14
Antal recensioner: 14

Folk med ångest

Lite väl lättsmält och kanske inte så genomarbetat

1 mars 2020

Författaren spinner skickligt berättelsens alla trådar, får dem att trassla in sig i varandra till en enda och nystar i slutänden ut dem i sina olika beståndsdelar. Men det är nog inte hans mening att händelseförloppet ska upplevas som sannolikt.

Det finns en mycket allvarlig botten i boken: självmord och vad som därtill hör. På mig funkar det inte att blanda ett så allvarsamt budskap med så många lättsmälta sidor av småkul men tramsig dialog, vimsiga romanfigurer och omöjliga händelser.

Språkligt-gestaltningsmässigt får boken inte godkänt: det förekommer satsradning, överhoppade prepositioner, överflödiga adjektiv och konsekvent verbdopning i dialogerna; det gör att texten ser onödigt billig ut. Men den är lättläst, det är den.

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Serotonin

Sensmoral: han får skylla sig själv

9 februari 2020

Det här är en berättelse om en person som trots goda förutsättningar och gott förstånd hamnar i en beklämmande situation i livet på grund av sin egen obeslutsamma, undanglidande karaktär. Många läsare känner säkert avsmak, olust och rentav äckel för Laurent; det är förstås också författarens avsikt.
Trots att det är en normalstor bok på 314 sidor är den mycket innehållsrik. Författaren har gjort en grundlig research; berättarjaget ger intryck av att vara väl insatt i många komplicerade frågor, och många detaljer beskrivs ingående utan att de tilllåts ta överhanden. Och bakom textens brist på kommatecken och andra skiljetecken (man vänjer sig efter en stund) döljer sig en välskriven och väl gestaltad bok.

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Clara

Spännande, hemskt och lite extremt

22 mars 2020

Boken är spännande; man gärna vill veta hur det ska gå på slutet.

Handlingen bygger på hemska händelser i huvudpersonernas förflutna som är osannolika eller i vart fall mycket ovanliga. Sättet att hantera en verklighet som inte riktigt passar är mer allmängiltigt och igenkännbart: man försöker modifiera bilden av det inträffade, skapa sig en egen version av det och få andra att spela med.

Men i boken blir det extremt: huvudpersonen Vilhelm menar att man kan bli den man vill, även om ens bild av det förflutna inte är sann; man kan skapa vilken kontext som helst kring sin egen person, bara man är överens med sin omgivning om det, och när man väl bestämt sig så är det den nya "verkligheten" som gäller. Strategin leder till nya, fruktansvärda händelser. Eländet kan få ett slut först när någon bestämmer sig för att förhålla sig sanningsenligt till den verkliga verkligheten.

Boken är skriven i presens, med ett tydligt berättarjag; känslan av psykologisk spänning, där händelserna utvecklas steg för steg i realtid, är därför påtaglig. Berättarjaget talar en trovärdig blandning av korrekt svenska och talspråk: enkelt och osofistikerat.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Den vita lejoninnan

Trovärdig om Sydafrika men inte så spännande

15 mars 2020

Boken är skriven 1992 och är ett tittskåp in i en värld utan internet, där man talar i biltelefon och polisen sätter papperet i en skrivmaskinsvals. Mankell förmedlar en trovärdig bild av det sydafrikanska apartheidsystemet, i en tid då ingen visste hur landets demokratiseringsprocess skulle utvecklas (de första fria valen hölls 1994).

Kommissarie Wallander försätter sig själv och andra i den ena riskabla situationen efter den andra genom att göra alla misstag som en brottsutredare kan göra. Varför den sydafrikanske mördaren tränas utanför Ystad är svårt att förstå. Berättarens fokus skiftar mellan många personer vilket gör att de enda som inte vet i förväg vad som ska ske är den sydafrikanske åklagaren och Wallander själv. Om Wallander ska klara livhanken och om mordet på den sydafrikanske politikern ska genomföras känns inte som några riktigt spännande frågor.

Mankell skriver i huvudsak god men lite stolpig svenska. Det finns en hel del klichéer i texten: Wallander nickar på nästan varje sida, och han vaknar ofta med ett ryck. Boken är väldigt mångordig och skulle ha vunnit på att bantas från 478 sidor till någonstans mellan 350 och 400.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Hennes nya namn. Bok 2, Ungdomsår

Väl berättad och gripande men onödigt mångordig

4 februari 2020

Denna andra bok i Neapelkvartetten är precis som Min fantastiska väninna enkel och rolig att läsa. Det är en väsentligt längre bok (493 sidor) än den första, och den är onödigt mångordig: som om berättaren själv tappat den röda tråden. Boken skulle ha vunnit på att vara 50-100 sidor kortare. Läsaren frestas till att skumläsa rätt många avsnitt. Men så fort man slappnar av kan det komma något väldigt träffande: nära nog genialiskt, alldeles lysande.
Boken har en del språkliga och berättartekniska problem. Adjektiv och adverb får ibland ersätta gestaltning; man undrar om det är ett medvetet grepp eller bara bristfälligt bearbetat.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Min fantastiska väninna. Bok 1, Barndom och tonår

En fin och lättläst bok

4 februari 2020

Ferrante beskriver fint det motsägelsefulla och sammansatta i händelser och karaktärsegenskaper. Samspelet mellan karaktärerna träder fram: Lilas beteende styr vad Lenu bestämmer sig för att göra. Författaren är skicklig på att leda rollfigurerna in i valsituationer som kräver ett ställningstagande; vägvalet kan vara moraliskt rätt men leda till personlig katastrof; eller så kan det bli tvärtom.
Språkligt och berättarmässigt innehåller Ferrantes bok tveksamheter som satsradning och orimliga perspektivskiften. Dessutom är det rätt många lättköpta adjektiv och adverb, vilket gör att texten ibland ser lite "billig" ut. Men på det hela taget är det en vårdad, lagom enkel och lättläst text.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Lucy

Platt och klichéartad

21 januari 2020

En kort bok som misslyckas med att väcka mitt intresse. Handlingen är platt och klichéartat beskriven; detsamma gäller romanens karaktärer. Bitvis har boken många språkliga problem; man funderar på om det är en bristfällig översättning eller om det är ett medvetet grepp från författarens sida. Troligen är det varken det ena eller det andra; texten är helt enkelt slarvigt skriven.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Nattens regn och dagens möda

En bok man minns att man läst

21 januari 2020

Jag köpte boken för att jag hörde Elisabeth Hjort läsa något i radio: ett prosastycke eller kanske en essä som hon själv skrivit. Det var hennes sätt att läsa, och den lediga men noggranna kompositionen av ord och meningar, som väckte mitt intresse; det påminde inte så lite om inspelningar jag hört med Karin Boye. Den här boken handlar växelvis om Boye och Ruth Kjellén: en kvinna som levde nedtonat i skuggan av sin make, en av dåtidens intellektuella bjässar.

Jag läser omkring femtio skönlitterära böcker om året. Långtifrån alla slår rot i huvudet, men det här är en av dem.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Litet land

En roman om folkmord: Burundi 1994

21 januari 2020

Det rwandiska folkmordet på närmare en miljon människor 1994 är välkänt; som europé glömmer man ibland att en halv miljon människor samtidigt "försvann" också i Burundi. Den här korta romanen på 220 sidor är en påminnelse om det; den beskriver bland annat hur livet i Burundis huvudstad Bujumbura deteriorerade ner i rasistiskt gängvåld.

Bokens första halva är lite trög. Miljöbeskrivningarna innehåller uppräkningar av företeelser som kan kännas svåra för en europé att relatera till; bilderna dyker inte riktigt upp i skallen, trots att författaren strösslar med adjektiv och adverb. I andra hälften tar det sig rejält.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej