Betyg & recensioner av Jonna Karin Trillian Kristiansson

Vredens druvor

Vredens druvor - John Steinbeck

Första gången jag läste "Vredens druvor" var jag 20 år. Jag var hopplöst förälskad i en svårflörtad man och ville desperat lära känna honom, och förstå hans innersta väsen. När han nämnde att hans favoritroman var just denna kastade jag mig över den och började läsa. Vår relation blev kortvarig, men min kärleksrelation med John Steinbeck blev livslång.

För det första är detta en fantastisk skildring av 30-talets USA. Den viktiga historiska kontexten går inte att förbise. Vill man fördjupa sig i den stora depressionen utöver det ofta väldigt objektiva och opersonliga som går att läsa i historieböckerna är det här en bra början. Vill man försöka förstå hur den ekonomiska situationen under 30-talets USA påverkade samhällets mest utsatta individer måste man läsa "Vredens druvor".

Hela romanen genomsyras av fattigdom, misär, svält, alkoholism, orättvisor, maktlöshet och motgång efter motgång. Och det blir aldrig bättre. Det här är alltså ingen historia för den som gillar lyckliga slut. Den enda hoppfullhet man möter i berättelsen är när familjen kommer till ett arbetarläger vid namn "Weedpatch camp" som är demokratiskt styrt av de boende och där det finns rinnande vatten, duschar, och i jämförelse god levnadsstandard. Lägret blir dock snabbt överfullt och familjen måste resa vidare igen.

Författarens egen politiska åsikt och ideologiska ställning står väldigt tydligt att läsa mellan raderna. Hela berättelsen genomsyras av socialism. Det är svårt att inte bli övertygad. Om man som jag lockas av klasskamp och snuthat är det här ett bra kol till ens kämparglöd. I "Vredens druvor" skildras kapitalismen från sin sämsta och fulaste sida. Några av migranterna försöker starta fackförbund och förena sig mot de giriga plantageägarna, men blir ständigt motarbetade och nedtystade, ofta handgripligen, av polisen som skyddar plantageägarnas intressen. De försöker starta strejker i protest mot de orimliga arbetsvillkoren men få arbetare vågar gå med, då det med största sannolikhet skulle innebära att de svalt ihjäl.

Trots att detta är en tjock bok, ca 700 sidor lång, är den inte tung att läsa om man ser till språket. Författarens stil är enkel och lättförståelig, men samtidigt rik i sina beskrivningar. Den är lätt att läsa, lätt att förstå, och lätt att ta till sig. Om man bortser från att hela berättelsen, från början till slut, präglas av ren misär förstås. Jag tror att det finns ett syfte med författarens lättbegripliga språk. Detta är inte en roman som riktar sig till den välutbildade överklassen. Denna boken är till för "vanligt folk", nämligen arbetarklass utan akademiskt kapital.

"Vredens druvor" är en stark och socialrealistisk skildring av en mycket viktig tidsepok i västvärldens historia. Den är gripande, upprörande, och den lämnar ingen oberörd.