Betyg & recensioner av Anni
Antal betyg: 559
Antal recensioner: 395
Det lysande ögat
En bok räcker
Språkligt påminner den starkt om en översättning. Jag var tvungen att kontrollera om så var fallet, men det ser det inte ut att vara. Namn och tilltal, liksom meningsbyggnad, känns inte genuint svenskt, även om händelserna till stor del är byggda på svensk historia. Den känns som att boken skrivits på engelska och att man plockat in den i svensk miljö och lite slarvigt trätt på den en svensk språkdräkt. Historien i sig lämpar sig väl för målgruppen, 9-12 år, då den är lagom spännande och rör sig inom ämnesområden man behandlar på låg- och mellanstadiet. Jag köpte den till min tioåriga dotter, som snabbt läste ut den. I vanliga fall, när hon får en bok ur en för henne ny bokserie, så vill hon genast ha flera böcker i serien. Så dock inte denna gång. "Den var väl okej, men jag vill inte ha några fler i samma serie." blev hennes omdöme.
Silverskatten
Inget vidare
Slätstruket språk med stora luckor i berättelsekedjan. Precis som i författarinnans vuxendeckare så upplever man som läsare att det fattas text. Det är som att hon skrivit mer från början men sedan plockat bort en del och det blir förvirrande för läsaren som saknar en flytande helhet.
Jag köpte boken för att den utspelar sig på Gotland och vi varit där på semester. Vi har även besökt det museum där största delen av historien utspelar sig. Denna igenkänning blir största behållningen. Själva mysteriet är lagom spännande för en sådan här läsa-själv-bok som riktar sig till barn i 5-8 års ålder.
Ett djur på fem bokstäver
För läsande femåringar
Det här är något så ovanligt som en läsa-själv-bok speciellt riktad till alla de 5-6-åringar som haft glädjen att få lära sig läsa redan i 3-4-årsåldern och redan kommit en bit på väg. Huvudpersonen är en pojke på fem och ett halvt år och boken passar lika bra till pojkar som till flickor. Vad som drar ner betyget något är att det är många personnamn att hålla reda på, då barnens mamma och pappa förvirrande nog inte kallas mamma och pappa utan vid förnamn. Det gör det onödigt krångligt för den ålderskategori boken så uppenbart riktar sig till. I övrigt bjuds barnen på en trevlig, skojig historia, som trots att den är ovanlig ändå inte upplevs som helt otrolig. En varm och lustfylld bok för läsande femåringar. Naturligtvis kan boken även passa som högläsningsbok.
Här kommer Ingrid! (samlingsvolym)
Nej, tack!
Mitt första möte med "Ingrid" var när två skolungdomar förfärade stod och högläste för varandra ur "Ingrid har plåster" i en bokhandel. Ungdomarna förfasade sig över det bedrövligt dåliga språket i boken och jag kan inte göra annat än att ge dem rätt. Själva poängen med att läsa böcker för små barn är ju att ge dem ett gott språk med ett rikt ordförråd och en god grammatik. Språket i böckerna om Ingrid, tycker jag är direkt vilseledande och inte utvecklande alls. Jag anser verkligen att man är helt fel ute när man ger en barnbok en så undermålig språkdräkt som i böckerna om Ingrid.
Upptäck alla länder på vår jord
Toppenbok för lågstadiebarn!
Min yngsta dotter går i första klass och där har de denna bok i klassrummet, som en mycket populär bredvidläsningsbok. Min dotter blev överförtjust när vi köpte henne ett eget exemplar. Hon läser in sig på alla länder och förhör resten av familjen angående folkmängd och annat på länder man knappt visste fanns. Inspirerande, engagerande och precis anpassad för att möta vetgiriga lågstadiebarns kunskapstörst. Den är toppen!
Nyckelbarnen
Om men inte för barn
Det här är inte en barnbok. Kadefors skriver för vuxna läsare. Språket är förvisso ungdomligt, men innehållet är tungt och komplext och kräver en vuxen läsare. Författarinnan tar upp det nutida samhällsproblemet med frånvarande föräldrar som prioriterar sig själva på bekostnad av barnen. Det scenario hon spelar upp kan säkerligen förekomma bland tonåringar i årskurs åtta och nio, men Kadefors har flyttat ner åldern till att handla om elvaåriga femteklassare. Det i sig är mycket skrämmande, men ändå så främmande att det tyvärr gör att skildringen känns lite för orealistisk. Det här är ingen bok att sätta i händerna på barn i åldern 9-12 år, men väl på deras föräldrar!
Ja jag har mens, hurså?
Amerikanskt pryderi utan svensk förankring
Jag köpte boken till min 13-åriga dotter då det är ett angeläget ämne för flickor som snart ska få mens och jag förmodade att boken var skriven på ett underhållande sätt, vilket den väl också är. Jag som är född i slutet av 1960-talet känner dock inte igen mig alls, då jag aldrig uppfattat att mens skulle vara tabubelagt på något sätt. Jag har då alltid pratat vitt och brett om min egen mens och till skillnad från Clara Henry så vet jag definitivt vad en nermensad toalett innebär. Men jag märker ju att man över huvud taget är prydare nu för tiden, så för nutida unga flickor kanske det är annorlunda än för oss som växt upp i ett öppnare klimat. Min dotter uppskattade hur som helst boken som hon genast började läsa. Ämnet känns väl vuxet, författarinnan är populär och boken modernt formgiven. Men mer än så är det nog inte. Vad som kanske sticker ut mest är att den inte känns förankrad i vår svenska kultur utan känns mer som amerikanskt pryderi. Författarinnan klämmer också in en hel del feministpropaganda och använder sig konsekvent av objektformen "en" istället för "man" som opersonligt pronomen i subjektsform.
Pojkarna
Besatt av könsskillnader
Jag är innerligt glad att jag valde att läsa boken själv först så att jag inte gav den till min fjortonåriga dotter, då jag finner innehållet oerhört kränkande och destruktivt i sin framtoning. Språkligt och stilistiskt finns föga att anmärka på, men innehållsmässigt är boken så grotesk och verklighetsfrånvänd med sina schabloner av killar som vulgära, hatande, våldsbejakande, kriminella könsdrivna varelser medan tjejerna framställs som intetsägande våp som vill förvandla sig till killar. Och när bokens kvinnliga huvudpersoner så med örtmedicinsk växtmagi genomgår denna förvandling så anammar de också författarinnans snedvridna bild av manligheten och dess normer, vilka de gör till sina. Måhända är det likhetsfeminismens frukter som skördas, men jag har aldrig tidigare sett föraktet så brännande och förgörande att det tillintetgör båda könen så brutalt som mellan pärmarna i denna bok. Varför den tilldelats Augustpriset är för mig helt obegripligt och gör att jag helt tappat förtroende för denna utnämning.
En oönskad julklapp
Kiosklitteratur
Om det här är vad som nu kallas för "feel-good-roman" så har jag fått en ökad förståelse för vad det innebär, då Molins bok är vad man i min ungdom rätt och slätt kallade "kiosklitteratur". En trevlig, lite banal historia med tillhörande språk och förutsägbart slut. Handlingen utspelas till stor del i sjukhusmiljö och innehåller alla vanligt förekommande ingredienser, med lite missförstånd, förvecklingar och romans.