Användarprofil David Armini / Betyg & recensioner

Betyg & recensioner av David Armini

Antal betyg: 31
Antal recensioner: 29

Lesbiska ligan : En sann kriminalhistoria

Flera lager

4 november 2021

Jag gick in i läsningen som om det skulle handla om "riktiga" brott, att Lesbiska ligan drog runt i Stockholm och rånade banker typ. Det var hjärtskärande när jag insåg vad brottet egentligen var.

För mig var läsningen av Lesbiska ligan i flera lager.
Det dominerande lagret för mig var en relationsroman: Det är porträtt av ett antal starka individer och boken skildrar dessa personers våndor i sig själva och i relation med andra. Lodalen är en stark skildrare av detta: Det gör ont att känna igen sig själv och andra. Det är smärtsamt, tragisk men också ljust mänskligt - för även svåra relationer kan berika.
Både bra och mindre bra är rösterna och tankarna explicita. I många andra fall hade jag kanske dissat denna ingående realtidstillgång till känslor, men Lodalen ror hem det genom sin konsekvens. Ibland blir det dock lite väl: "Margit var väl medveten om att de pessimistiska tankarna förstärkte hennes mentala instabilitet".

Ett annat lager är arbetarskildring som sker i förbifarten och utan vare sig sentimentalitet eller genom att klistra plågan på läsaren och just därför blir den effektiv. Missbruk, eländig arbetssituation, orättvisor ¿ allt tas nästa för givet vilket gör det extra smärtsamt.

Samma kan sägas om huvudpersonernas "avvikande" sexuella läggning, som ju är deras enda brott, det att begå "Otukt som mot naturen är". Författaren lyckas väl med att befinna sig i skeendet, jag känner mig exakt placerad på plats. Det är sällsynt att lyckas skildra utsatthet i en annan tid, utan att hemfalla åt exotism och oja sig över hur illa det var. Det är skickligt.

Tack för läsupplevelsen!
(Och en reflektion om hur nyligen detta var, hur många som lever i utsatthet fortfarande och att vi inte får ge efter för de mörka krafter som vill vrida tillbaka klockan.)

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Ett spegelvänt exempel : självbiografi om kampen att...

Det är rakt och konsekvent berättat

4 november 2021

Jag läser/lyssnar på boken om Linnéa (som jag förstår som författarens lätt fiktionaliserade version av sig själv) som en ungdomsroman:
Det är en linjär berättelse där vi följer Linnéa genom vardag, skola, pojkvän, kärlek, drömmar och efter hand alkohol, piller, självskador och destruktiva relationer. Del 1 slutar med att huvudpersonen drabbas av en stroke.

Det är rakt och konsekvent berättat, med ett tydligt språk och med redovisade känslor.
Emellanåt kan jag som läsare önska mer av "show-don't-tell" samtidigt som det passar formatet och berättelsen. I sammanhanget vänjer jag mig efter ett tag vid stilen och från kanske en fjärdedel in i boken känns det som helt rätt val av prosaistisk stil. Särskilt som stilen bevaras konsekvent genom hela boken.

De destruktiva sidorna är till hundra procent trovärdigt men samtidigt nedtonat berättade. Stilen gör det extra drabbande, när något fruktansvärt beskrivs som vardag blir det ¿ extra fruktansvärt.

Jag tänker mig att det är en fantastisk bok för många unga vuxna att få i handen, och kanske något även många vuxna borde läsa både för att återuppleva den egna ungdomen, och för att påminnas om hur komplicerat livet är i livets alla faser.

Det kanske allra viktigaste som författaren gör är att våga prata. Vi är många, många (ibland tror jag nästan alla!) som varit med om mer eller mindre traumatiska händelser men som vi samtidigt känner är skamliga eller som vi tvekar att berätta då vi inte vill tappa kontrollen på hur vi definieras. Ju fler vi blir som vågar prata om det som känns svårt (men som ofta är så viktigt!) desto mindre laddat och desto mer avdramatiserat kommer det att bli.

Tack för att du vågar visa vägen Jessica!

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Hennes uppgång och fall

Eftertanke som berikar

4 november 2021

Det är svårt att förhålla sig till konstnärliga verk med en explicit agenda och jag snärjer lätt in mig i ett metaresonemang istf att prata om verket, även om jag inte är sen att säga att all konst är politik, eller tom att konst är den enda ideologiska diskussion som förs.

Linda Skugge hamnade (igen) i blåsväder när hon recenserade Kristina Sandbergs med frasen "det inte blir konst för att man skriver om cancer". För det är minerad mark att (konstnärligt) recensera ett verk med en (behjärtansvärd) verklig agenda/berättelse. Själv navigerar jag minorna genom att fegt både uttrycka mig genom, och konsumera, verk där agendan är mer dold.

I epilogdikten säger berättarrösten:
"Vem fan orkar läsa
om upprepade övergrepp"
Vi lever i ett sjukt samhälle där våld i nära relationer är vanligt, och alla sätt att uppmärksamma detta är lovvärt. Poesi, debattartiklar, demonstrationer, Instagram - allt som kan skynda på en förbättring ska applåderas! Punkt och utropstecken på det.

Konstnärligt är gestaltningen lättillgänglig och flera gånger effektiv. Som läsare dras jag in i narratorns värld.
Själva poesin slår ibland an starkt hos mig och en del dikter träffar mig i på flera plan. När det är som bäst samverkar dimensionerna: komposition, språk, melodi, bilden, budskap och aktörerna i dikten. Svep för exempel.
Andra dikter har jag svårare att ta till mig, men det kan vara i betraktarens öga, så kan ofta poesi vara, varje dikt resonerar inte med varje läsare.
Otäckast blir när jag lockas in i läsningen för att Strömberg lägger ett vackert skimmer med bilder och ord: Är jag en del av övergreppet när jag tycker att bilden är vacker? På ett metaplan ja, eftersom jag är en av alla som inte gör mer för att stoppa våldet. Upplevelsen liknar att se en dokumentär om skolskjutning som underhållning och jag mår intensivt illa halvsekunden efter att jag tyckte det var vackert.

Den eftertanken berikar världen och det så konst ska (kan) vara.

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Löpa varg

Länge en poetiskt existentialistisk skildring

4 november 2021

Länge är det en poetiskt existentialistisk skildring. Det är njutbart, insiktsfullt, vackert, hopplöst, sant. Läsaren får följa en man som känner att slutet kan anas. Han får inte skotta snö, han avsätts som jaktledare. Samtidigt gör han bokslut över livet, återvänder till sina jaktjournaler, ifrågasätter sig själv och samhällsordningen, men inser också att han alltid gjort det; bara lurat sig själv att spela med.

Tidigt i romanen möter han en varg som både symboliskt och konkret förändrar tillvaron och hans syn på den, eller snarare knuffar honom till medveten insikt, för det är först i mötet med vargen som han erkänner livssynen inför sig själv.

Med små medel ringar Ekman in naturen, könsroller, vad det är att åldras. Många aspekter av att vara man. Vad det är att existera.

Men så ändras allt och det avslutas med en deckarhistoria. Och den är spännande och läsvärt.
Men varför?
Fram tills deckarhistorien var det ju en roman om åldrande, natur och existens. Jag fick tidigt en känsla av att romanen skulle glida över i en någon djup symbolik, att ulven och Ulf möts igen, att det vilda och han blir ett, ett han följer "The Call of the Wild" (som refereras i boken) och försvinner in i de sista spillrorna av skogen som han bidragit till att utarma.
I stället slutar det som en deckare? Som sagt, inget ont om slutet egentligen, för det är spännande, men jag hade väntat mig något mer storslaget!

Två citat som fastnade:
"Nu silade dagarna som snö och jag sköt ofta opp saker."
"Det var fullastad med levt liv."

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Mindfucker

Ensamma, intelligenta personer som lever i huvudet

31 augusti 2021

Ibland när jag läst en bok låter jag den ligga några dagar innan jag skriver om den. Det är ett högst ovetenskapligt experiment för att testa vad med boken som har chans att lagras i långtidsminnet.

Mina spontana tankar när jag återvänder till Mindfucker är:
- Bilden som Hjertonsson målar av ensamma, intelligenta personer som lever sitt liv mer i huvudet än med andra. En ovetenskaplig spaning är detta är ett ökande fenomen. Det är en obehaglig och spännande fantasi - och högaktuell där dejting-appar och sociala medier så enkelt hjälper oss att vara någon annan än vi är.
- Tänkte inte på det när jag läste boken, men kommer på mig själv att både identifiera Hjertonsson själv som neurokirurg (eller åtminstone läkare), psykolog och "något inom finans". Hon gör alltså ett bra jobb att gestalta professioner - med små medel. Annars tycker jag det är vanligt misstag att överdriva bakgrundsbeskrivningen och författaren väver in långa Wikipediaartiklar. Bättre att som Hjertonsson låta det komma med som i förbifarten. Snyggt!

Jag saknar ett par saker för att ytterligare lyfta boken:
- en twist, en vändning, en överraskning. Att spelet vänds.
- ett viss översyn av språket: Det är på sina ställen onödigt klumpiga meningar, typ "Men var det egentligen också så att hon faktiskt hade jättesvårt att låta någon komma riktigt nära". Det kliar lite i fingrarna att få stryka ord i en sådan mening.
- även en överanvändning av ord som väldigt, verkligen, oerhört

Jo, och så är jag stor anhängare av thrillers där spänningen inte drivs av biljakter, tjyverier eller sjuttioarton fantasifulla styckmord. "Social thriller" kallar Hjertonsson själv (sub)genren och det är träffande. Gillar det!

Tack för en spännande debut! Rekommenderar boken och ser fram emot mer från denna författare!

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Klippan

Sprudlande glädje och lätthet i världsskapandet

31 augusti 2021

Det finns så mycket att gilla med den här romanen!
Allra mest minnesvärt kommer att vara den sprudlande glädje och lätthet som författaren använt för att mana fram en annan värld. Det är ett samhälle som till en början framstår som nästan paradisiskt: människor lever med stor trygghet i ett (för oss) lågteknologiskt, men samtidigt välmående system. Till en början finns få indikationer om problem och det blandas lättjefullt in Fia med knuff och glasögon med mörkerseende.
Beskrivningen av världen är emellanåt lite väl mycket av Wikipedia. Samtidigt visar författaren på stor skicklighet att gestalta en värld med andra normer (tex kring familjebildning och identifikation) än de vi till stor del är vana vid - jag hade önskat samma lätt handlag även att beskriva hur arbete, mathushållning etc går till.
Min personliga åsikt är också att jag önskat ett tätare språk och dialog. I mitt tycke hade viss kapitel kunnat kortas, dialoger kunnat vara med kortare (men fler) repliker. Många gånger skrivs känslor ut övertydligt när gestaltningen har redan framgått.
Och jag måste framhålla två saker till där förf briljerar:
Namnsättning: Jag kan inte på rak arm nämna en roman med så många ovanliga namn, där dessa samtidigt är så naturliga. Jag är nyfiken på om författaren har någon slags magisk inre källa att ösa dessa namn från, eller om hon behövt lägga enorm tid på att fila fram dessa namn där vartenda ett sitt som gjutet.
De "andra varelserna": Inga orcher, alver, trollkarlar. Nej, det är figurer som är lika människor, men som är annorlunda på mer subtila men också otäcka vis. Temijerna är en favorit, med riktigt obehagliga förmågor som samtidigt väcker intressanta tankar om identitet.
Tack för givande och intressant läsning!

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Introitus

Fritt flöde

4 november 2021

Boken utspelar sig 1965-1966 och 1983-1984 och kretsar kring ett vitt hus med glasveranda i Stäket utanför Stockholm. Ett stort antal personer förekommer och läsaren får del av många av dessa karaktärers perspektiv, tankar och känslor.
Den debuterande författarens förmedlar en finstämd bild av en familj, miljöer, tidsanda, och kanske mest av allt relationer. Många röster får komma till tals, många sidor ägnas åt personers känslor och miljöerna.

På gott känns det ibland som ett av fritt flöde från författarens fantasi. Men ibland känns det som att en del kunnat få vara bakgrundsteckning som stannat i författarens dator. Det finns många goda intentioner och anslag med intressanta teman, men jag hade önskat författaren ett samarbete med en vass redaktör för en viss renodling: Romanbygget hade i mina ögon stärkts ytterligare om antalet perspektiv minskats - som läsare får jag svårare att knyta an till karaktärer när perspektiv hoppar, ibland mellan flera personer i samma kapitel. I en roman som denna, där relationer och känslor spelar så stor roll, vill jag knyta an djupt med karaktärerna. Å andra sidan närmar sig historien kollektivromanen, eller den episka släktkrönikan i stil, och det suger till elegant med teman eller relationer som återkommer med hundratals sidor och decennier emellan. Men för att nå hela vägen dit hade jag önskat en omfördelning till ännu mer relation, men lite mindre miljöbeskrivning.

Jag rekommenderar att läsa Introitus med visst lugn i sinnet, något av litterär slowfood när många många böcker trycks enligt genremallar. Det är mycket omsorg bakom porträtt av personer och relationer och bägge får växa fram i lugn takt. Jag har efter romanens knappt 500 sidor fått en stark känsla av personerna och miljöerna, och jag lämnar boken med starka minnen och intryck.
Tack för upplevelsen!

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Kramabstinens : skramlad scenpoesi

Dikter gjorda för scenen

4 november 2021

Jag ogillar både att sätta betyg och använda överord, men just nu letar jag efter ställen att få gödsla med toppbetyg: Bokus och Goodreads - jag är på väg, för jag älskar dessa dikter. Det är lättsamt, lättillgängligt, underhållande, raskt, opretentiöst, initierat, smart, rytmiskt, fyndigt, glatt ¿
¿ och mörkt, deppigt, svart, känsla av undergång, cyniskt, realistiskt, hopplöst ¿
¿ ooooch så tillbaka till att det kanske finns ett hopp ändå, för Halvardsson är varsam med mig som läsare, erbjuder sig att hålla handen om jag vågar språnget.

Liksom jag ogillar att betygsätta, ogillar jag uttrycket "vet inte om jag ska skratta eller gråta", men just det gör jag här. Jag lockas, luras, gång på gång in i texterna, hör hur de läses upp av poeten själv, dras med, underhålls ¿ och kläs av. För precis som när litteratur - och kanske i synnerhet poesi - är som bäst känner jag mig träffad som om det skrivna handlar om just mig, människorna jag känner och samtiden.

Det märks att dikterna är gjorda för scenen - trots att de är text på papper når de fram som talade ord, ibland halvt sjungna, genom de tydliga rytmerna. (Varför finns inte dikterna som ljudbok? De borde göra sig utmärkt som sådan.)

Halvardsson prickar med precision många lager av #metoo och #inteallamän i Hemlighuset: välvilja, aningslöshet, övergrepp, upprepning knyts alla samman i några få ord. I Jag vill k-märka dig, fångas nostalgin över en (förlorad?) relation och i Ergonomi både önskan att passa in och att stå upp för sig - allt med samma precision. Många dikter petar i välfärden och privilegier, som hur vi "betalar 47 kronor för att sitta på rätt sida av rutan" inne på Espresso House.

Ett roligt drag är mellansnacken, då författare checkar in. Är jag, läsaren, ok? Det blir extra personligt och nära.

"Vad gör vinden när det inte blåser?
Är den som jag?
En feminist som inte alltid orkar
öppna munnen"

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Brf Kramsnö

Det blir lite av varje

4 november 2021

Av omslaget på den tryckta boken tänkte jag mig brittisk komedi à la Woodhouse eller Jermoe K. Jerome placerad i en källare på en bostadsrättsförening.
Klockren pitch!

Omslaget till ljudbok andas mer feelgood och associationen gick för mig till en romantiskkomedifeelgoodnågonting.

Och det blir lite av varje. Ganska mycket realism, kanske mest realism: Tonåringsskap, småbarn, matlagning, karriär, könsroller. Men också gränslöshet att ta på sig dejting åt en vännina och sedan rätta till det i någon slags eskalering där svärmor, och både väninnans ex och dotter dras in. Om upptrappningen gått ett steg till hade romanen närmat sig halsbrytande à la Tom Sharpe.

Den debuterande författaren har god hand med detaljer, och är uppenbarligen en god storyteller. Hellström skildrar både varsamt, underhållande och realistiskt svensk vardag i medelklassen, där det kanske blir lite för tråkigt så meningen med livet blir att få hamna i bostadsrättsföreningens styrelse eller att man försöker pigga upp sig genom att ordna dejting till väninnan.

Men boken hade tjänat på ett tydligare grepp. Jag är 100 % för att böcker ska kunna kryssa mellan genrer, att en bok inte ska behöva platsa exakt i ett fack, men jag ska erkänna att jag emellanåt kände mig vilsen och då glider boken och jag som läsare ifrån varandra.

Jag hade gärna läst bägge varianterna: Jag tror att författaren hade kunnat skriva en relevant roman som var helt vardagsnära, nästan socialrealistiskt.
Kanske ännu hellre hade jag läst den där riktigt halsbrytande komedin med maktkamper i bostadsrättskällaren, ryska skummisar och reversering-av-matchmaking-som-leder-till-kidnappning.

Jag ser fram emot att läsa mer av Jens Hellström och se hur han utvecklar sit författarskap!

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej