Betyg & recensioner av David Armini
Antal betyg: 42
Antal recensioner: 30
Att skriva : en hantverkares memoarer
Den bok jag gillar bäst bland böcker om skrivande
Stephen Kings "Att skriva, en hantverkares memoarer" är nog den bok jag gillar bäst bland böcker om skrivande.
Jag sällar mig till en löjligt stor skara som inlett en kommentar om boken med något i stil med: "Låt mig först säga att jag inte är ett stort fan av Stephen Kings andra böcker."
Enda boken jag läste i tonåren av King var Maratonmarschen som lämnade ett djupt avtryck, men som av någon anledningen inte ledde mig vidare i hans författarskap. Efter det har det blivit några tegelstenar här och där i ljudboksformatet - som Under the Dome och Mr Mercedes. Bägge som jag förundrats över att inte en redaktör hjälpt honom klippa bort en tredjedel. Men det är min personliga åsikt - uppenbarligen har många en annan åsikt!
Men den här boken tror jag är läsvärd för en bredare läsekrets än Kings vanliga fanclub. Jag har för mig att den nyligen var med på New York Times lista med bästa böcker publicerade efter 2000 - i mitt tycke med rätta!
Den beskriver med tilltalande mänsklighet ett liv, på ett sätt vilket som helst - precis lika drabbat av vardag, olyckor och lycka som vilket som helst annars. Men också ett liv som starkt präglats av viljan att skriva.
Det kommer en del konkreta råd och dessa hanteras som alla andra råd i skrivande (och i livet i stort) genom att en påminner sig att det är ett råd och inte en regel. Det sagt så är hans råd goda råd, som att vara sparsam (han använder starkare ord) med adverb och passiv form. Men viktigare är att han slår ihjäl myter om samband mellan alkohol och kreativitet.
Det är för övrigt ett starkt porträtt han tecknar av sitt eget missbruk.
Avslutar med ett citat som är viktigt, både för skrivande och för all kreativ process - men viktigast hur kreativitet och mänsklighet hör samman:
"Du kan, du borde, och om du är modig nog att sätta igång så kommer du att göra det. Att skriva är magi, precis som annan kreativ verksamhet är det själva livets källa. Vattnet är gratis. Så drick. Drick dig otörstig."
Mindfucker
Ensamma, intelligenta personer som lever i huvudet
Ibland när jag läst en bok låter jag den ligga några dagar innan jag skriver om den. Det är ett högst ovetenskapligt experiment för att testa vad med boken som har chans att lagras i långtidsminnet.
Mina spontana tankar när jag återvänder till Mindfucker är:
- Bilden som Hjertonsson målar av ensamma, intelligenta personer som lever sitt liv mer i huvudet än med andra. En ovetenskaplig spaning är detta är ett ökande fenomen. Det är en obehaglig och spännande fantasi - och högaktuell där dejting-appar och sociala medier så enkelt hjälper oss att vara någon annan än vi är.
- Tänkte inte på det när jag läste boken, men kommer på mig själv att både identifiera Hjertonsson själv som neurokirurg (eller åtminstone läkare), psykolog och "något inom finans". Hon gör alltså ett bra jobb att gestalta professioner - med små medel. Annars tycker jag det är vanligt misstag att överdriva bakgrundsbeskrivningen och författaren väver in långa Wikipediaartiklar. Bättre att som Hjertonsson låta det komma med som i förbifarten. Snyggt!
Jag saknar ett par saker för att ytterligare lyfta boken:
- en twist, en vändning, en överraskning. Att spelet vänds.
- ett viss översyn av språket: Det är på sina ställen onödigt klumpiga meningar, typ "Men var det egentligen också så att hon faktiskt hade jättesvårt att låta någon komma riktigt nära". Det kliar lite i fingrarna att få stryka ord i en sådan mening.
- även en överanvändning av ord som väldigt, verkligen, oerhört
Jo, och så är jag stor anhängare av thrillers där spänningen inte drivs av biljakter, tjyverier eller sjuttioarton fantasifulla styckmord. "Social thriller" kallar Hjertonsson själv (sub)genren och det är träffande. Gillar det!
Tack för en spännande debut! Rekommenderar boken och ser fram emot mer från denna författare!
Ett spegelvänt exempel : självbiografi om kampen att...
Det är rakt och konsekvent berättat
Jag läser/lyssnar på boken om Linnéa (som jag förstår som författarens lätt fiktionaliserade version av sig själv) som en ungdomsroman:
Det är en linjär berättelse där vi följer Linnéa genom vardag, skola, pojkvän, kärlek, drömmar och efter hand alkohol, piller, självskador och destruktiva relationer. Del 1 slutar med att huvudpersonen drabbas av en stroke.
Det är rakt och konsekvent berättat, med ett tydligt språk och med redovisade känslor.
Emellanåt kan jag som läsare önska mer av "show-don't-tell" samtidigt som det passar formatet och berättelsen. I sammanhanget vänjer jag mig efter ett tag vid stilen och från kanske en fjärdedel in i boken känns det som helt rätt val av prosaistisk stil. Särskilt som stilen bevaras konsekvent genom hela boken.
De destruktiva sidorna är till hundra procent trovärdigt men samtidigt nedtonat berättade. Stilen gör det extra drabbande, när något fruktansvärt beskrivs som vardag blir det ¿ extra fruktansvärt.
Jag tänker mig att det är en fantastisk bok för många unga vuxna att få i handen, och kanske något även många vuxna borde läsa både för att återuppleva den egna ungdomen, och för att påminnas om hur komplicerat livet är i livets alla faser.
Det kanske allra viktigaste som författaren gör är att våga prata. Vi är många, många (ibland tror jag nästan alla!) som varit med om mer eller mindre traumatiska händelser men som vi samtidigt känner är skamliga eller som vi tvekar att berätta då vi inte vill tappa kontrollen på hur vi definieras. Ju fler vi blir som vågar prata om det som känns svårt (men som ofta är så viktigt!) desto mindre laddat och desto mer avdramatiserat kommer det att bli.
Tack för att du vågar visa vägen Jessica!
Att uppfinna världen : hur historiens största feltän...
Word och hallelujah!
Word och hallelujah och jag är egentligen emot personval, men om Marçal blir partiledare kommer jag att rösta på det partiet.
Jag erkänner att jag har kånkat på resväskor istf att rulla för att känna mig manlig.
Och jag blir nedslagen när jag medan jag lyssnar på boken går förbi en driving range i flera våningar: Det är 32 män och 2 kvinnor som bankar boll.
Det kan vara en slump.
Det kan också vara kvinnor som valt intressen av ingrodda strukturer och som är lättare att utföra i hemmet, medan män valt intressen som golf, fågelskådning, jakt som kräver mer tid och resurser.
Det kommer mängder av roliga/tragiska reflektioner att gödsla med:
-Varför heter det inte keramik- och linneåldern istf brons o järn?
-Barnmorskor förbjöds använda metallverktyg
-Datorkapacitet mättes tidigt i flickår istf byte
-99% av riskkapital i Sverige går till män
-Varför handlar debatten om att förutsäga tekniken snarare än att påverka den
-Det är svårare för robotar att sortera tvätt än att vinna vm i schack
Just det senare är extra intressant:
Intelligens har definierats som det högutbildade män tycker är svårt, som exempelvis schack. Så när en dator slog världens bästa mänskliga schackspelare så var saken klar. Nu tar robotarna över. Vinner datorn i schack kommer den förstås att klara allt annat som ju är enklare, som städning (som ju tom kvinnor klarar!)
Inte.
För att dammsuga ett vanligt vardagsrum är i själva verket svårare (för en maskin) än att bli skitduktig på schack.
Men boken hade behövt en mer aktiv redaktör!
Vissa poänger drivs in väl långrandigt och "helt enkelt" upprepas pinsamt ofta.
Men jag jag kan ändå bara uppmana att läsa boken!
Gå sedan och se med nya ögon på vad jag, du, vi vant oss vid som "kvinnligt" och "manligt".
Och tänk på hur avundsjuk en robot skulle vara på dig som är så skicklig på att dammsuga under matbordet!
Hennes uppgång och fall
Eftertanke som berikar
Det är svårt att förhålla sig till konstnärliga verk med en explicit agenda och jag snärjer lätt in mig i ett metaresonemang istf att prata om verket, även om jag inte är sen att säga att all konst är politik, eller tom att konst är den enda ideologiska diskussion som förs.
Linda Skugge hamnade (igen) i blåsväder när hon recenserade Kristina Sandbergs med frasen "det inte blir konst för att man skriver om cancer". För det är minerad mark att (konstnärligt) recensera ett verk med en (behjärtansvärd) verklig agenda/berättelse. Själv navigerar jag minorna genom att fegt både uttrycka mig genom, och konsumera, verk där agendan är mer dold.
I epilogdikten säger berättarrösten:
"Vem fan orkar läsa
om upprepade övergrepp"
Vi lever i ett sjukt samhälle där våld i nära relationer är vanligt, och alla sätt att uppmärksamma detta är lovvärt. Poesi, debattartiklar, demonstrationer, Instagram - allt som kan skynda på en förbättring ska applåderas! Punkt och utropstecken på det.
Konstnärligt är gestaltningen lättillgänglig och flera gånger effektiv. Som läsare dras jag in i narratorns värld.
Själva poesin slår ibland an starkt hos mig och en del dikter träffar mig i på flera plan. När det är som bäst samverkar dimensionerna: komposition, språk, melodi, bilden, budskap och aktörerna i dikten. Svep för exempel.
Andra dikter har jag svårare att ta till mig, men det kan vara i betraktarens öga, så kan ofta poesi vara, varje dikt resonerar inte med varje läsare.
Otäckast blir när jag lockas in i läsningen för att Strömberg lägger ett vackert skimmer med bilder och ord: Är jag en del av övergreppet när jag tycker att bilden är vacker? På ett metaplan ja, eftersom jag är en av alla som inte gör mer för att stoppa våldet. Upplevelsen liknar att se en dokumentär om skolskjutning som underhållning och jag mår intensivt illa halvsekunden efter att jag tyckte det var vackert.
Den eftertanken berikar världen och det så konst ska (kan) vara.
Löpa varg
Länge en poetiskt existentialistisk skildring
Länge är det en poetiskt existentialistisk skildring. Det är njutbart, insiktsfullt, vackert, hopplöst, sant. Läsaren får följa en man som känner att slutet kan anas. Han får inte skotta snö, han avsätts som jaktledare. Samtidigt gör han bokslut över livet, återvänder till sina jaktjournaler, ifrågasätter sig själv och samhällsordningen, men inser också att han alltid gjort det; bara lurat sig själv att spela med.
Tidigt i romanen möter han en varg som både symboliskt och konkret förändrar tillvaron och hans syn på den, eller snarare knuffar honom till medveten insikt, för det är först i mötet med vargen som han erkänner livssynen inför sig själv.
Med små medel ringar Ekman in naturen, könsroller, vad det är att åldras. Många aspekter av att vara man. Vad det är att existera.
Men så ändras allt och det avslutas med en deckarhistoria. Och den är spännande och läsvärt.
Men varför?
Fram tills deckarhistorien var det ju en roman om åldrande, natur och existens. Jag fick tidigt en känsla av att romanen skulle glida över i en någon djup symbolik, att ulven och Ulf möts igen, att det vilda och han blir ett, ett han följer "The Call of the Wild" (som refereras i boken) och försvinner in i de sista spillrorna av skogen som han bidragit till att utarma.
I stället slutar det som en deckare? Som sagt, inget ont om slutet egentligen, för det är spännande, men jag hade väntat mig något mer storslaget!
Två citat som fastnade:
"Nu silade dagarna som snö och jag sköt ofta opp saker."
"Det var fullastad med levt liv."
Trion
Typ en hype ledde till diss ledde till ny hype?
Jag började läsa Trion av Johanna Hedman eftersom den varit så omtalad, men jag är sorgligt (eller lyckligt) dåligt insatt i debatten. Typ en hype ledde till diss ledde till ny hype? Är hon nästa Lydia Sandgren eller inte?
Jag tänker snart på Bret Easton Ellis böcker, The Great Gatsby och framför allt en gammal favorit: The Secret History av Donna Tartt. Miljö av blasé rikedom, en katt bland hermeliner, manliga röster med feminina attribut, en nästan ständig närvaro av sexuell stämning.
Flera gånger glömmer jag att Hugo är man. Hans röst är, för mig, ofta feminint kodad. Jag saknar analys varför jag hör en kvinna och lämnar det där hän om det är mina förutfattningar om manligt/kvinnligt, eller om det är författarens avsikt.
En bit in boken inser jag att för mig är Hugo och August och deras röster rätt bleka o formlösa. Jag saknar känsla för dem utan Thora närvarande. I själva verket är trion i mina ögon Thora: Hon själv, hennes reflektion i Hugo och hennes reflektion i August.
Miljöbeskrivningar och språket är emellanåt väl torftiga och vardagliga i min smak. Ändå tappar jag aldrig intresset fast jag inte förstår vad det är som lockar mig att lyssna vidare. Vid flera tillfällen senaste dagarna har jag tänkt att "jomen jag kanske ska ta och städa i vardagsrummet" för att få lyssna lite till (har just nu ett väldigt prydligt vardagsrum!)
Kanske är det en tacksam och inneboende dynamik att placera en blasé, förmögen, begåvad person (Gatsby, innegänget i The Secret History, Thora) i centrum och hänga på reflekterande och vardagliga på gränsen till torftiga personer runt om?
Kanske är det så här enkelt att skriva en bok?
Och just det har väl många konstnärer gemensamt, att få hantverket att framstå som enkelt.
Bonus för kulturintresserade och vapenhandlande familjen Stiller: Också ett tacksamt porträtt, tänk verklighetens Sackler eller nästan på pricken den fiktiva familjen Pierce i Succession.
Gillade fö Ella Schartners läsning av Klubben av Matilda Gustavsson, men här tycker jag att det ibland låter maskinellt à la gps. "Ta den tredje avfarten i rondellen."
Tack för en god bok!
Klippan
Sprudlande glädje och lätthet i världsskapandet
Det finns så mycket att gilla med den här romanen!
Allra mest minnesvärt kommer att vara den sprudlande glädje och lätthet som författaren använt för att mana fram en annan värld. Det är ett samhälle som till en början framstår som nästan paradisiskt: människor lever med stor trygghet i ett (för oss) lågteknologiskt, men samtidigt välmående system. Till en början finns få indikationer om problem och det blandas lättjefullt in Fia med knuff och glasögon med mörkerseende.
Beskrivningen av världen är emellanåt lite väl mycket av Wikipedia. Samtidigt visar författaren på stor skicklighet att gestalta en värld med andra normer (tex kring familjebildning och identifikation) än de vi till stor del är vana vid - jag hade önskat samma lätt handlag även att beskriva hur arbete, mathushållning etc går till.
Min personliga åsikt är också att jag önskat ett tätare språk och dialog. I mitt tycke hade viss kapitel kunnat kortas, dialoger kunnat vara med kortare (men fler) repliker. Många gånger skrivs känslor ut övertydligt när gestaltningen har redan framgått.
Och jag måste framhålla två saker till där förf briljerar:
Namnsättning: Jag kan inte på rak arm nämna en roman med så många ovanliga namn, där dessa samtidigt är så naturliga. Jag är nyfiken på om författaren har någon slags magisk inre källa att ösa dessa namn från, eller om hon behövt lägga enorm tid på att fila fram dessa namn där vartenda ett sitt som gjutet.
De "andra varelserna": Inga orcher, alver, trollkarlar. Nej, det är figurer som är lika människor, men som är annorlunda på mer subtila men också otäcka vis. Temijerna är en favorit, med riktigt obehagliga förmågor som samtidigt väcker intressanta tankar om identitet.
Tack för givande och intressant läsning!
Lesbiska ligan : En sann kriminalhistoria
Flera lager
Jag gick in i läsningen som om det skulle handla om "riktiga" brott, att Lesbiska ligan drog runt i Stockholm och rånade banker typ. Det var hjärtskärande när jag insåg vad brottet egentligen var.
För mig var läsningen av Lesbiska ligan i flera lager.
Det dominerande lagret för mig var en relationsroman: Det är porträtt av ett antal starka individer och boken skildrar dessa personers våndor i sig själva och i relation med andra. Lodalen är en stark skildrare av detta: Det gör ont att känna igen sig själv och andra. Det är smärtsamt, tragisk men också ljust mänskligt - för även svåra relationer kan berika.
Både bra och mindre bra är rösterna och tankarna explicita. I många andra fall hade jag kanske dissat denna ingående realtidstillgång till känslor, men Lodalen ror hem det genom sin konsekvens. Ibland blir det dock lite väl: "Margit var väl medveten om att de pessimistiska tankarna förstärkte hennes mentala instabilitet".
Ett annat lager är arbetarskildring som sker i förbifarten och utan vare sig sentimentalitet eller genom att klistra plågan på läsaren och just därför blir den effektiv. Missbruk, eländig arbetssituation, orättvisor ¿ allt tas nästa för givet vilket gör det extra smärtsamt.
Samma kan sägas om huvudpersonernas "avvikande" sexuella läggning, som ju är deras enda brott, det att begå "Otukt som mot naturen är". Författaren lyckas väl med att befinna sig i skeendet, jag känner mig exakt placerad på plats. Det är sällsynt att lyckas skildra utsatthet i en annan tid, utan att hemfalla åt exotism och oja sig över hur illa det var. Det är skickligt.
Tack för läsupplevelsen!
(Och en reflektion om hur nyligen detta var, hur många som lever i utsatthet fortfarande och att vi inte får ge efter för de mörka krafter som vill vrida tillbaka klockan.)