Användarprofil Thomas Nydahl / Betyg & recensioner

Betyg & recensioner av Thomas Nydahl

Antal betyg: 31
Antal recensioner: 31

Bukspottkörteldagbok

Det blev hans sista bok

12 maj 2018

Den genuina dagboken skrivs förstås inte för en publik och det skulle aldrig falla mig in att betrakta detta sjukhushäfte som det minsta publikfriande. Kanske är det där textens storhet finns? Han skonar oss inte från det vämjeliga. Det spys och diarréplågas i korridorer och sjukrum. Och Esterházy är som besatt av könsorden. Han oroar sig nog mer för avsaknaden av sexualliv än för den cancersjuka bukspottskörtel han hela tiden talar med som om den vore en person i egen rätt.
"I själva verket hanterar jag hela denna grej bra. Man kan säga att till och med Gud har skapat mig till att få bukspottskörtelcancer. I mitt tycke är jag en av de bästa på just den saken i det här av så många sår blödande fosterland."
Det finns något rörande i att den dödliga cancern reduceras till "denna grej". Det är som om den bara var en hinder i arbetet och vardagen, något som tvingar honom till behandlingarna och mötena med läkarna. Han talar mycket om den kvinnliga läkaren, tycker sig ha lärt känna henne. Ändå är hon väldigt korthuggen, hänvisar till att hon talar i mobilen när han möter henne i en korridor. Men han beklagar sig inte, rakt tvärtom.

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

I litteraturens tjänst : essäer och uppsatser 1872-1...

Viktig bok om och med Karl Warburg

4 maj 2020

Att Svenska Akademien har ett eget bibliotek, Nobelbiblioteket, är välkänt. De vackra hyllorna och bordet med nya böcker är en del av den interiör vi förknippar med institutionen.

Lars Rydquist var från 2002 och ett drygt decennium framåt dess föreståndare. Han hade då en lång tid varit verksam med olika biblioteksuppgifter. Han avled 2018 och hade då fullbordat en livsgärning som folkbildare.

Rydquist arbetade vid sin död på den fantastiska bok som satte Karl Warburg i centrum. Bokens förord hann han inte själv fullborda, så det fick hans vän Per Helge göra. Den färdiga boken är en stor glädje att hålla i sin hand, att bläddra och läsa i.

Vem var då Karl Warburg? Per Helge berättar i sin text, att han var kritiker, dramatiker och bibliotekarie. Han fick till uppgift att skapa det bibliotek som Akademien skulle använda, då den fått uppdraget att dela ut Nobelpriset i litteratur. Initiativet till denna bok var Warburgs efterträdare runt 100 år senare, Lars Rydquist.

Innehållet spänner över recensioner och längre, fördjupande essäer, samt texter som kretsar kring Akademiens arbete. Inledningstexten, som bland annat ger detta omdöme, är en recension av August Strindbergs Röda rummet,

"Röda rummet är i varje fall en bok som ger läsaren att tänka, en bok som kommer honom att småle, ty den är skarp och den är kvick."

Andra läsvärda essäer avhandlar kvinnorna i Byrons liv, presentationen av Victoria Benedictsson skriven för Illustrerad svensk litteraturhistoria, Anna Maria Lenngren (för samma litteraturhistoria), den mycket intressanta essän De sex osynliga fåtöljerna i Svenska Akademien - också ett hundraårsminne, vilken var ett särtryck ur Handelstidningen 1886.

Bokens alla texter är på olika sätt historiskt och kulturellt intressanta, och därför också lärorika. Inte minst i tider av kulturell nivellering kan man glädjas åt boken vars titel I litteraturens tjänst är minst sagt uppfordrande.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Hon hör inte hemma här

Psykiatri och människovärdighet i ny roman

9 december 2018

Vi har att göra med en mycket skarp, poetisk och drabbande skildring av livet på en sluten psykiatrisk avdelning. De manualer och den personal som där härskar ställs i skarp kontrast till patientens enkla, små men livsviktiga drömmar: att få duscha med duschslang, att få låna hårsprayen. Men hon ställer också det hårda i den tillvaron mot det lysande och mjuka i det tidigare livet, det som kallas hemmet, huset, kärleken. Där planteras det blommor, där umgås man och gör saker tillsammans. Och som om inte det fasansfulla sjukdomen skulle räcka driver hon också läsaren in i det som kallas kärleken, som också ska visa sig bära på och utlösa det värsta sveket.

Det är då ensamheten och övergivenheten slår till. Det gör det förstås inte lättare att vara svårt sjuk i den situationen. Men det är så det ser ut för huvudpersonen Grace. Också hennes namn är omsorgsfullt valt av von Hofsten. Finns det ett enda namn som starkare markerar att också den sjuka och övergivna både kan kräva och förväntas bära på en stolthet, som är människans självklara? Grace är stil och nåd. Grace är skönhet och ynnest. Så kan man sammanfatta Helena von Hofstens mycket starka och övertygande återkomst till litteraturen.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

This is London

London som du aldrig mött det förut

11 juni 2018

Boken heter This is London: Life and Death in the World City och är skriven av Ben Judah. Han skildrar miljöer och stadsdelar som ingen turist lär hamna i. Det handlar om allt från zigenartiggare till muslimska källarpredikanter, från afrikanska hallickar till rumänska daglönare, från knarkhandlare till indrivare från såväl afrikanska som asiatiska länder.

"But you know what I fucking love? It's single mums... And them bitches are always hungry... Because I got fucking safe carrier bitches" säger gangsterbossen och hallicken Moses. Han och andra får vi möta i den allra värsta miljön där kvinnorna förnedras och tvingas prostituera sig för att berika honom och andra afrikaner. Här berättar gangstern verkligen med gangsterord. Här ropar tiggarna ut sin nöd och de illegala afrikanska samhällena blottas i sin totala brist på säkerhet, framtid och hopp. Här misshandlas man svårt på en hamburgerrestaurang, här talar drogerna och kriminaliteten. Människor har lockats från byar i Nigeria till ett London där de skulle bli både rika och framgångsrika. Utan minsta papper saknar de rätten att befinna sig i England, de är på jakt efter ett tak över huvudet när natten kommer och ett uselt betalt påhugg om dagarna.

"They never pay minimum wage. They make us fight for it. And they know we have no choice. That we are hungry", säger en rumänsk byggarbetare som lever illegalt i London. Han är representativ. Det handlar idag om 1,3 miljoner människor som kommit till Storbritannien från länder som Rumänien och Polen, och som antingen illegalt eller med uppehållstillstånd bygger parallellsamhällen dit ingen brittisk rättvisa hittar.

Rånarna, bedragarna, våldtäktsmännen, alla vistas de i Judah-London. Han utsätter sig, delar villkor med dem maskerad som rysk invandrare utan papper också han. Delar säng med tre andra på ett skitigt härbärge där lakanen och kuddarna växelanvänds dag- respektive nattid. Tiggarna - samma tiggare vi ser i varje svenskt samhälle - kommer från Rumänien och skickar lögner om framgång till hemlandet men gråter sig till sömns i gångtunnlarna. De skuldsatta berövas sina sista pund när indrivaren eller konstapeln går igenom deras ryggsäckar eller platskassar. Det är kuslig men viktig läsning. Bakom varje vacker fasad pågår förödmjukelserna.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Summer

Psykologiskt stranddrama

6 juni 2018

En nitton år ung kvinna går bokstavligt talat upp i rök, inte ett spår syns till efter henne. Hennes yngre bror ser tillbaka på den hemska tiden för hennes försvinnande. Hans berättelse kommer tjugofyra år efter händelsen. Han heter Benjamin, han är således vuxen nu men går i samtal hos Doktor Trauber. Han går, som så många av oss västerlänningar, på både ångestdämpande farligheter som Xanor och det mer långsiktiga preparatet Seroxat. Redan här kommer läsaren att känna igen sig, Benjamin är kort sagt som de flesta av oss. Och ändå inte. Hans pappa är en välbärgad kändisadvokat. Systern Summer är en yngre kopia av mamman, systern som "såg ut som den snygga hjältinnan i någon amerikansk serie". I såväl det förflutna som i berättelsens nu röks det en hel del marijuana. Det påverkar säkert såväl minne som drömmar och får vid något tillfälle dramatiska konsekvenser i form av våldsamma utfall.

Hos Doktor Traub försöker Benjamin sätta ord på sin saknad och förtvivlan men möts mest av psykologins standardfraser och klichéer. Bättre stöd hade han nog som ung i kretsen av den försvunna systerns väninnor, och kanske särskilt då av Jill som han i ett utbrott och sentimental förälskelse och känsla av samhörighet kysser som han i sin ungdom aldrig kysst någon förut. De vakar tillsammans, de är övertygade om att Summer ska hittas eller komma tillbaka. "Hon är inte död" förkunnar pappan tvärsäkert, om hon varit död skulle han ha känt det på sig.

Så ser grundberättelsen ut. Vad som sedan händer kan beskrivas som en serie familjehemligheter, också rätt så unkna sådana, som ger berättelsen relief och starkare struktur. Allt detta leder förstås fram till bokens sista tredjedel som är smått genial i sin koreografiskt noggranna utveckling. Om den kan man inte säga ett ord utan att förstöra nöjet för framtida läsare. För det ska sägas att det är ett rent nöje.

Med läsningen av Monica Sabolos första till svenska översatta roman har jag övertygats om att den samtida schweizisk-franska litteraturen kan bjuda på berättelser som kvalitetsmässigt skiljer sig från det mesta. Monica Sabolo är förvisso född i Milano, men växte upp i Genève, så jag vågar mig på en sådan geografisk bestämmelse, trots att hon idag är bosatt i Paris. En trenationsmänniska som jag ändå placerar i lilla Schweiz eftersom uppväxten trots allt avgör mycket av vad vi blir som vuxna. Och för att hennes roman faktiskt utspelar sig just vid Genèvesjön. Boken är som gjord för varma sommardagars läsning utomhus!

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

To Fight Against This Age

Riemens bok som läsning av samtiden

23 maj 2018

Riemens kunskapskälla består av en handfull av de stora européerna. Han återvänder ofta till Thomas Mann, till José Ortega y Gasset, Nietzsche, Adorno m.fl. Människan har ersatts av mass-människan, medborgaren av "han som bor här". Hon har ersatt kulturen med konsumtionen, hon är med Riemens ord "som ett bortskämt barn" och anpassar sig hela tiden till rådande mode och söker sina ståndpunkter i ett massmedialt "varmt bad". Massmänniskan har med Riemens ord "förlorat alla andliga värden, och inte bara moralen utan också kulturen gick förlorad i ordets ursprungliga mening: cultura anima, kultiveringen av själen."

Sammanfattningsvis vill hon ha ett liv som alltid är "enkelt och överflödande", och vägrar se existensens tragik.

Den andra essän, som ofta mer känns som en litterär text, heter The return of Europa. Her Tears, Deeds, and Dreams. Det är i den mötet med andra människor på Schloss Waldersee sker, och det är inte minst i deras bitvis heta diskussioner som författarens egen ståndpunkt urskiljes.

Att läsa Riemens nya bok är inte så lite av att skakas om ånyo, att se att det finns en europeisk diskussion bortom politikens banaliteter, en diskussion som förmår att samtidigt analysera och kritisera tidens fenomen, bristen på civilisatorisk beständighet och de förfallsprocesser som kanske ånyo leder till att Europa avskaffar sig själv.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Tystnaden före skräcken

Gripande utifrån det armeniska folkmordets döttrar

23 maj 2018

Den nya boken sätter två kvinnor i centrum. Dels en vuxen kvinna som vill uppsöka den fader hon aldrig haft, dels hennes mamma. Utifrån mammans graviditet och svåra omständigheter skildras inte bara mannens/den blivande faderns svek utan också det elände som möter en invandrad armenisk kvinna i Frankrike. Mamman vill att hennes dotter ska ha ett namn som påminner om faderns efternamn, Ebel. Det blir Belle! Om man minns sin läsning av den förra boken, så kanske man också minns dedikationen, där författarinnan skriver Till min dotterdotter, Alicia Belle. Nog ser man den biografiska tråden bakåt!

Som vuxen tar hon steget och söker rätt på fadern. Hon vågar det, hon har en väninna med sig, när lägenhetsdörren öppnas blir hon välkomnad in. Kvinnan som är gift med hennes far är mild och välkomnande medan fadern verkar vara djupt inne i demensens grådimmiga landskap.

Det som sedan sker i boken är att berättelsen om mamman och dotter utvecklas parallellt. Den prosa Romand skriver är vacker utan att vara utsmyckad, hennes stil är realismens och det märks att det ligger en djup erfarenhet bakom. Men hon är ingen folktribun! Hon är en individ och det är på individplanet denna vackra bok övertygar. Omtumlad lägger jag boken ifrån mig efter att ha läst slutraderna om hur "döden kan möta livet igen."

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Den svarta jorden : förintelsen som historia och var...

Nya rön och argument kring Förintelsen

21 maj 2018

Timothy Snyder argumenterar grovt uttryck för två saker i sin bok Den svarta jorden. Förintelsen som historia och varning (översättning av Margareta Eklöf): det ena är att de omfattande massmorden på Europas judar under åren 1939 - 1945 utfördes av både Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen. De hade villiga medhjälpare lite varstans på kontinenten. Detta är ju skåpmat, vi känner till det sedan länge.

Det andra är dock en aspekt jag inte reflekterat över tidigare, nämligen skillnaden mellan intakta och raserade stater/nationer.

Snyder säger att judarna i de raserade nationerna i princip alla föll offer för masskjutningarna, gasningarna i bilar och senare i de gigantiska dödslägren. Det var då man använde de gamla militära barackerna i Auschwitz för detta ändamål. Polen var en totalt raserad stat/nation. Den förstörelsen hade Hitler och Stalin hjälpts åt med. På samma sätt försvann de baltiska ländernas judiska befolkningar.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Winston Churchill : från slaget om Frankrike till Ty...

Viktig bok förstörd av översättaren

21 maj 2018

Viktig bok som förstörts av en mycket illa genomförd översättning som gör texten ställvis helt obegriplig. Det är så synd eftersom Max Hastings är en av de verkligt fina historikerna.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej