Betyg & recensioner av Bo
Antal betyg: 132
Antal recensioner: 38
Heart Of Darkness
Missvisande
Större delen av boken handlar INTE om inspelningen av "Nebraska" utan är ett ganska oinspirerat hopkok av tidsandan då samt väldigt välkända fakta kring Springsteens karriär. Mina förväntningar om okända hårdfakta och djupare analys av "Nebraska" infriades verkligen inte. Tyvärr upplever jag boken vara ännu en i raden av böcker om Springsteen som bara återanvänder redan kända fakta. Synd, därför att "Nebraska" förtjänar sin bok.
Vädermannen
Bitter och ofokuserat pratig
Vad Lundell sedan länge behövt enligt min mening är någon som redigerat hans romanutkast. Lundell anser sig ha mycket att säga, men i bokform - liksom i allt annat - är kvantitet inte alltid lika med kvalitet. Definitivt inte i Lundells produktion. "Vädermannen" blir en elegi på knappa fyrahundra sidor där Lundell utan fokus slår åt alla håll: mot samhället, åldrandet, avsaknaden av solidaritet och politisk passion. Det blir pratigt, föga personligt och aldrig livfullt. Boken känns mer som en dödsruna över ett skrivande som en gång i tiden var motiverat, stringent och rättfärdigade sitt utrymme. Numera känns det mer som om Lundell vill dränka oss i åsikter, ord och ett volymmässigt gränslöst skrivande. Det blir som att äta tre femrättersmenyer efter varann med extra allt och mättnaden efter att ha läst boken är för mig allt utom behaglig, ej heller minnesvärd i några detaljer annat än att orden var så många att de på något sätt förhindrade läsandet. Lundells skrivande var för mig förr oerhört angeläget. Men det var då.
Värmen
Värmen väcker kyla
Paul, Bull och Sunny. Detta är den senaste Lundelltrion av romanfigurer som "Värmen" kretsar kring, romanpersoner som aldrig kommer nära en känsla av verklighet för mig. Som i de flesta Lundellromaner sedan "Hjärtats ljus" känns romankaraktärerna overkliga, saknar realistisk trovärdighet och är sedvanligt privilegierade, många stationer från att kännas Nära. Det slår mig att Lundell kanske medvetet skriver om dessa drömvärldar. Jag vet inte hur många alter ego han serverat oss i olika former, men de följer alltid samma mall. Män som försöker förstå kvinnor och samtidigt fly kvinnor bara för att träffa kvinnan som så till fullo förstår honom på ett sätt han inte kan förstå. Kvinnan han vill ha, kanske får låna ett tag, men aldrig kan behålla. I denna rotlösa rastlöshet ägnar Lundell som vanligt x antal sidor åt illa dold samhällskritik, gör romanen till en megafon för bitterhet och visar tydligt romankaraktärerna totala oförmåga att anpassa sig till vårt nutida samhälle. Jag läser mig igenom alla dessa hundratals sidor och förvånas över att jag inte känner mer, att inte mer fastnar på riktigt i mig. Lundells ord och ymnighet av dessa är som kvicksand: det känns omöjligt att få ett fast grepp, till slut något grepp, utan du sugs ned i ett oredigerat uttryck som sällan ger läsaren någon ro. Skiljetecken, styckeindelningar, rytmik - allt detta saknas för mig i en form där Lundell bara mal på. Initiellt känns berättelsen, som avslutar en trilogi, intressant men som läsare får du aldrig chans att tänka själv. Lundell blir mer som mannen på lådan på torget som predikar sina sanningar och det blir svårsmält ganska snabbt. Jag betvivlar inte att Lundell kan skriva och har något att berätta - hans fyra första romaner är fortfarande stora favoriter hos mig - men skrivandet känns så otidsenligt, bitvis nonchalant i sin oförmåga att avgränsa och tydliggöra vad det vill säga. Kring "Värmen" känner jag mest kyla.
Saknaden
551 sidor borde säga mer
Kanske har Lundell uppnått en status där förläggarna inte vågar protestera när han kommer med ännu ett gigantiskt epos på 500+ sidor. Någon borde emellertid ställa sig upp och kräva redigering. Inte minst för Lundells egen skull. Kvantitet behöver inte vara negativt, men för varje nya hundra sidor ökar kraven hos läsaren i takt med frågorna. Behövs verkligen allt detta utrymme? Minns jag något av de senaste 30 sidorna? Vad sade de egentligen? Mellan pärmarna är Lundell kvantitetsmässigt gränslös och följer minsta nyck i att producera ord. Dessvärre försvinner berättelsen, lovvärd och inte helt ointressant, tyvärr ofta i alla ord. Det blir som om berättelsen är en livbåt, där Lundell ständigt låter fler och fler ord kliva på tills berättelsen kantrar och sjunker. Och inte ens då hindrar det Lundell från att omständigt berätta och beskriva än mer och mer. Tyvärr är det också en intrig som Lundell inventerat i minsta molekyl flera gånger tidigare: den ensamme mannen som tar en geografisk tillflykt bara för att där möta en mystisk kvinna, en kvinna som han inte kan få grepp om men som ruskigt nog tycks förstå honom helt och fullt utan att känna honom. Denna relationsutopi har Lundell handskats med tidigare med lika delar erotik, försök till sensualism, själsfrände, kreativ musa etc som han gör denna gång. Men bristen på trovärdighet gör att det vackra som Lundell så desperat vill skildra aldrig känna genuint för mig. Det blir en drömvärld och tyvärr har många av Lundells böcker både förr och senare fastnat i denna känsla av bristande verklighet, haltande kvinnosyn och en syn på kärlek där det känns som om han korsar Lars Norén med Walt Disney. Huvudpersonen Florian blir ännu en ganska endimensionell figur, en man som inte finns eller känns på riktigt, och Lundell går än en gång vilse i labyrinten. Frågan, efter 551 sidor, är om han på riktigt vill komma ur den.
Can You Feel the Silence?: Van Morrison: A New Biogr...
Svåråtkomlig Morrison
Van Morrison ger inte gärna intervjuer. Han är kantig, egensinnig och introvert. Det är kanske därför som den här boken sällan känns riktigt eller avslöjar några större djup: Van Morrison är helt enkelt sådan. Clinton Heylin har skrivit den bländande "Behind the shades", den optimala Dylanbiografin och även "E Street Shuffle" om Springsteen, bländande även den och modig därför att den inte unisont hyllar Springsteen. Heylin skriver alltid initierat, har gjort sitt förarbete väl och hans analyser och slutsatser känns aldrig påträngande - tvärtom lyhört kunniga. Med Van Morrison-boken känns det dock mest som om Heylin sysslat med strikta andra- och tredjehandsuppgifter. En bit in i boken känns det som om Heylin själv tappat sugen lite när han inser att this is as good as it gets. Vad vi får är en välskriven kronologisk studie av Morrison, en hygglig personbild och fakta om hans olika album. Dock är just albumredogörelserna bara en bråkdel av vad vi fick för Dylan eller Springsteen. Det märks att att Heylin önskat sig ett större utgångsmaterial och även tillgång till Morrison, men tyvärr. Det är inte en dålig bok, men för mig ändå en besvikelse efter att ha läst Heylins böcker om Dylan och Springsteen. Morrison förblir, även efter denna bok, till stora delar en hemlighet utöver vad som redan är känt i press och musikkretsar. En oslipad motvillig diamant. Använd hellre boken som ingång till hans skivproduktion.
Alkemisten
Läs hellre originalet
För oss som läst Herman Hesses "Siddharta" blir "Alkemisten" en blek och uppenbar kopia. Språket och orden har stora förtjänster, men intrycket dras ofelbart ned vid jämförelsen med det så mycket större originalet. Coelho lämnar många lösa trådar och för mig känns boken bitvis utstuderad i sin tydliga strävan att vara "rätt", "spirituell" och full av andlig mysticism att den ibland rämnar av sin egen överdådighet. Djupet är egentligen mer av kosmetisk yta vävd i ord snarare än innehåll. Läs originalet och förtrollas av dess enkelhet. Läs sedan Cuelho och inse hur mycket han rakt av lånat och satt sitt namn under.
En liten skär & alla bråkiga brokiga : en brokig ant...
Fantastisk & inspirerande
En bok med berättelser som älskas av både barn och vuxna, här samlad på bästa sätt. Det är innovativt och roligt, originellt och medryckande. Barnen älskar detta. Illustrationerna och orden, rytm i språk och bilder är fräscht och medryckande, problematiserande på ett smart sätt utan att skriva någon på näsan. Lilla hjärtats öden och äventyr är underfundiga, roliga och ur barnbokssammanhang så skönt pretentionslöst. Stort plus för de roliga och tydliga teckningarna som gillas av barn direkt. Enkelt, smart och pedagogiskt, en stor favorit hemma hos oss och många andra. Rekommenderas!
Monumental!
Noggrann, initierad och välskriven - Heylin analyserar Springsteens år med E Street Band detaljerat och faktaspäckat, orädd för att våga kritisera Bossens image (inte minst i avsnittet om hur han sparkade bandets första trummis, Vini Lopez) eller hans ibland oförmåga att välja rätt låtar för publicering. Kolla så ni får utgåvan där Heylin går igenom alla inspelade låtar (även outgivna) i slutet av boken: en läsning och analys som får det att vattnas i munnen på en kalenderbitare (alla amerikanska och engelska utgåvor har inte denna del som appendix).
9 1/2 månad
Självupptagen bagatell...
Ambitionen att vara humoristisk avstannar i ett aldrig sinande babbel, mer eller mindre utan kontext. Som så många andra (t ex Linda Skugge) känner Lantz ett tvång att skriva om sin graviditet. Möjligen är denna bok en succé hos självupptagna förstföderskor som är 30+, men jag har svårt att tro att gravida kvinnor i allmänhet skulle uppskatta den. Min fru dömde ut denna bok ganska snabbt, liksom en handfull av hennes väninnor och jag, som man, ställer mig också frågande. De igenkänningsögonblick som Lantz försöker skapa har egentligen endast henne själv som mottagare, vilket hon mer eller mindre också säger i boken. Den skämtsamma baksidestexten lovar mer än boken håller och efter fem-sex sidor av denna excess inser man som läsare att det inte blir mycket substans. Den tunna boken känns som en hype, där Lantz hakar på en massmedial trend bland s k kulturpersonligheter att skriva om sin graviditet. Dock blir slutresultatet splittrat, oangeläget och mestadels humorfritt.