Användarprofil Bo Persson / Betyg & recensioner

Betyg & recensioner av Bo Persson

Antal betyg: 30
Antal recensioner: 7

Den banala godheten : mångkultur, integration och sv...

En bok i tiden

11 december 2017

En magnifik framställning, en semantisk njutning och en stringens i argument som är tilltalande, såväl intellektuellt och emotionellt som sett till läsvärde. Heberlein har gjort sin läxa väl och jag upplever "Den banala godheten" vara oantastlig. Förvisso en partsinlaga, men befriande rak och med en fräschör och aktualitet kombinerat med mod som bör nämnas högt. Heberleins andra böcker kan också rekommenderas av i stort samma anledningar: tydlighet, stringens och det intellektuella resonemanget. Heberlein tar sig an sin samtid utan reservationer och tyngande lojaliteter och det är också en styrka. I nästan vad hon än skriver finns det något tankeväckande och utmanande, vad vissa skulle uppleva som provocerande men som understryker tesen att inte alltid välja den lätta vägen. "Den banala godheten" innehåller många resonemang, men utgår i stort från fakta. Inte känslor. Det gör att den är svåremotsagd, men höjer också hälsosamt ribban för diskussionen där fokus ligger på fakta, inte på känslor. Heberlein är tydligt skolad och de akademiska rötterna märks i framställningen, vilket jag upplever som en grundläggande respekt för att ta sig an ett ämne. Det slarvas inte och boken känns genomarbetad. Självfallet har boken mött motstånd från meningsmotståndare som försökt förenkla sammanhang och misskreditera faktaunderlag, men oavsett vilken ståndpunkt man än har är detta en bok att lära sig av. Lära sig att respektera vuxenhet i diskussion och samtal. Jag upplever inte att Heberlein någonstans blir populistisk eller postmodernistisk eller går över någon gräns. Det här är en akademiskt och samtida oklanderlig framställning och jag rekommenderar den varmt.

8 av 9 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Till minne av en villkorslös kärlek

Saknar skärpa

12 november 2018

Jag upplever Gardell påfallande oengagerad i berättelsens möjligheter, vilket förvånar då detta är en vital del av hans uppväxt. Som ofta med Gardell upplever jag att han har svårt att dra gränsen mellan pratighet och att de facto ha något att säga och jag ser det tydligt i denna bok, där många resonemang och långa textpassager med syfte att vara känslomässiga mer framstår som ord utan riktigt fokus. Gardell har onekligen en förmåga i sitt uttryck, men tyvärr känner jag inte att han visar den rättvis respekt i just detta alster. Tyvärr blir alltsammans ganska förutsägbart.

3 av 3 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Glöm mig

Effektsökeri utan djup

11 december 2017

Jag upplever inte att Schulman når den trovärdighet han utger sig för att ha i denna bok. Djupen känns för mig chimära, framställningen stressad och precisionen i känslosträngarna han trycker på alltför medveten för att kännas uppriktigt personlig och nära. Som om han är sin egen spökskrivare. Ämnesvalet i sig ger ett antal extrapoäng eller känslomässigt försprång, men jag upplever inte att här finns något originellt eller genuint. Snarare känns det för mig som om Schulman tror sig hittat en ämnesmodell som han anser framgångsrik och vet når läsare. Boken hade också mått bra av en korrekturläsning, då här finns ett antal grammatiska fel - från syftningsfel till rena formfel i tempus som förstärker känslan av hastverk för mig. Boken hade också mått bra av en hårdare redigering där Schulman pressades mer för att på allvar gå på djupet, inte bara utge sig för att göra det. Jag kan dra paralleller med Gardell som skulle kunna berätta något uppriktigt svart och hudlöst, men som jag upplever fastnar i sin faiblesse för semantiken och aldrig släpper sargkanten. Schulman har ett antal ganska lättköpta berättarknep som säkert når och berör många, men stor litteratur är det inte, anser jag. Schulman borde hellre ha lyssnat till och försökt formulera den desperation jag upplever finns mellan raderna i vissa delar av berättelsen. Här finns ett frö, något genuint, som han kanske blir redo att ta sig an en dag när innehållet blir viktigare än formen.

1 av 2 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Jag värmer te med dina brev

Reserverat angeläget

5 juni 2018

Förintelsen är en av historiens mest avskyvärda händelser och minnet av den ska aldrig förblekna. Därmed inte sagt att allt som skrivits om Förintelsen berör mig, då också en sådan framställning handlar om kvalitet, originalitet och genuinitet. I ett ämne som så ofta beskrivits och gestaltats i litteratur, på film och i TV-sammanhang, blir kraven desto högre för mig. Palmkvists bok må vara behjärtansvärd, men innehållsligt blir den ganska tunn. Den sägs bygga på en autentisk dagbok, i Palmkvists bok är det dagboken som skrivs av 14-årige Jitschok 1941, där nazisterna intar Vilnius. Boken innehåller sitt mått av hemskheter, oundvikligen, men jag upplever inte att det förmedlas på det nära sätt som ämnet kräver. Det blir oftast en utifrånbetraktelse, där Palmkvist inte förmår gestalta sina karaktärers våndor på ett (för mig) trovärdigt sätt. Jag kan emellertid tänka mig boken som lämplig för elever i årskurs 9, då man läser om Andra världskriget och nazismens fruktansvärda härjningar. Det är en lättläst bok, också lätt att relatera till i sin ganska allmänt hållna beskrivning, och ett gott komplement till annat studiematerial. Avsikten med boken är onekligen lovvärd. Men det blir, för mig, tyvärr övervägande deskriptivt. Om än beaktat att texten ska utgå från hur en 14-årig pojke kan tänkas skriva.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Vintern

Litterär apokalyps

5 juni 2018

2014 skrev Björn Ranelid en bok, "Kärleken och de sista människorna", om tiden i Stockholm efter ett antytt bombanfall, som jämnat staden med marken. 2016 skriver Conny Palmkvist en bok om apokalypsen, dock är det här i Helsingborg och istället för bomber är det asteroider som fallit och nu väntar människorna på en annalkande tsunamivåg. Berättelserna är snarlika, även om de också har olikheter. Jag föredrar Ranelids utifrån tempot och karaktärerna. Jag upplever Palmkvists berättelse som alltför stillastående och känner mig inte engagerad av framställning eller karaktärer. Det är oklanderligt skrivit, rent språkligt, men känns för mig påfallande oangeläget. Var är de vassa kanterna? Var är de personliga uttrycken? Det sant originella? Det är en bok på lättläst svenska, tillgänglig för läsprojekt i grundskolans senare år och, enligt uppgift, också populär hos bokcirklar för PRO. Palmkvists dystopi är alltid lagom i sin skildring och också harmlöst spännande. Den oroar ingen. Jag menar inte att all litteratur ska vara oroande, men jag måste - efter att ha läst boken - förstå syftet med den och att författaren verkligen behövde skriva den. Tyvärr når Palmkvist inte mig. Den laglöshet som skildras i Helsingborg efter asteroidnedslaget känns inte nämnvärt, tillika skiljer den sig i vissa stycken inte särskilt mycket från den laglöshet som råder i Helsingborg idag. Vad jag saknar är avsevärt djupare existentiella funderingar, en kraftfullare beskrivning av människans utsatthet efter denna katastrof och fördjupade karaktärer, så att dessa känns mer på riktigt och inte bara som ord på en sida. Allt ovan är dock enbart mina reflektioner och jag är medveten om att de inte delas av alla, då läsning är subjektiv.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Håll inte tillbaka kärleken, William Holden

Intetsägande och ooriginell

5 juni 2018

Kände ni som var unga 1987 någon i er hemort som hette Ärlig och Norma? Inte jag heller. Dock är detta huvudpersonerna i denna bok, som jag upplever är språkligt lättläst och saknar vassa kanter samt engagerande berättelse. Jag nämner huvudpersonernas namn därför att läsning handlar mycket om identifikation. När huvudpersonernas namn skapar distans är man redan från början ute på tunn is. Den uppenbart lånade titelinspirationen från Håkan Nessers "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" får mig vidare att efterlysa ett mer personligt anslag. En fyndig titel, inte ens om det är kopierat av en annan författares fyndig titel, räcker inte. Palmkvists språk är oklanderligt och lättläst. Jag hör bibliotekarien nämna att hans böcker är populära utlån till elever i årskurs 9, som har olika läsprojekt, samt PRO:s läscirklar. Själv upplever jag avsaknaden av tempo, genuin dialog och angelägenhet som något påfrestande. Det finns säkert målgrupper för denna sorts litteratur, men jag tillhör inte den. Och det viktigaste för en bra berättelse är just en bra berättelse.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Bränn alla mina brev

Yta maskerad till djup

12 november 2018

Jag upplever inte att boken ens närmar sig det djup den utger sig för att nå. Här finns en tendentiös ytlighet utspridd över sidorna och boken känns för mig som ett hastverk. Varför inte gå på djupet med de känslor som Schulman ibland närmar sig? Boken blir snarast fullt deskriptiv än personligt resonerande och framställningen känns bitvis oengagerad, inte minst då den så uttryckligen försöker förmedla Schulmans sorg och ångest utan att våga beskriva den djupare. Det blir i mina ögon ytligt och Schulmans anslag banaliserar också det han påstår sig vilja skriva rent och ärligt om. Detsamma gällde boken om hans pappa, "Skynda att älska", som gav mig samma känsla av ett totalt obehandlat trauma som inte på något sätt är i närheten av att kunna uttryckas ärligt och engagerande. För mig blir det kosmetiskt och emotionellt slarvigt och det imponerar inte. Det finns flera goda exempel på uppgörelser eller berättelser om föräldrar som verkligen känts och varit uppriktiga och kvalitativa. Jag räknar inte Schulmans bok till dessa.

0 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Ett ufo gör entré

(enbart betyg)

12 november 2018