Betyg & recensioner av XXX
Antal betyg: 11
Antal recensioner: 8
Claudius the God
Claudius en gud bland romarna
Jag går från att ha läst en deckare på svenska till att läsa Claudius andra bok. Biografin på
engelska, omskriven i Graves roman; Claudius the God. Så det är många svåra ord som jag
slår upp. Till exempel, profligate, bequeath och promulgation, vilket visar att bok II, (romanen byggt på Claudius egna ord) är imponerande. Den är helt lätt att läsa. Men genom hans närvaro och levande beskrivningar om till exempel Herodes (Agrippa), och hur han ärver sin farfar, men ändå slösar bort det mesta på glatt leverne. Börjar låna, för att sedan blir jagad i landsflykt undan sina långivare, tillsammans med barnen och sin fru, Cypros. Som har svårt för Herodes syster, Herodias. Det är inte så stor skillnad mot idag. När räkningar skall betalas i tid annars kommer snart kronofogden och jagar en.
Herod Agrippa (10 bc - ad 44), lever samtidigt - sida vid sida med Claudius, och deras
gemensamma vän, Postumus känner man igen från bok I. Men bok II, börjar liksom om, innan jag fattar att Claudius aldrig berättade om Agrippa i den första. Så nu lever hans mamma, Antonia, fortfarande, (hon tog sitt eget liv i den första boken). Herodes är en ständig gäst i palatset, ofta pratandes med Claudius mamma. Kort sagt är livet bland romarna för 2000 år sedan inte speciellt annorlunda från vad det är idag.
Trots Messalinas unga ålder, hon är säkert 30 år yngre än Claudius. Ändå har hon en bestämd uppfattning om vad skall göras med Lupus och Cassius. Mördarna av Caligula. Cassius mördade för att han blivit förolämpad av Caligula, inte för Rom, med olika löjliga lösenord som Caligula gav honom. Lupus tog på sig uppdraget att mörda, både den blivande kejsaren, Claudius, och hans unga fru Messalina. Svaret kom; efter noggrann rannsakan av situationen av Claudius, som innan hade lyssnat på vad Messalina ansåg. Sa adjö, för varken Lupus eller Cassius skulle böja sig för en kejsare. Nej, republik ville de ha, men böja sig fick de. Cassius med ett slag men Lupus, (som betyder varg på latin), fick ta emot flera slag. Eller är det så att blod är tjockare än vatten. Skenet bedrar kanske när Claudius, nu kejsare, är hård mot de hårda. Graves får mig att känna både för kejsaren, men även för de försmådda - ringaktade. Men också får han mig att förstå, Messalina, Claudius fru. Och det är bra, mycket bra författarskap. Inte enkelt, men svårt och gripbart. Kanske hjälpen från den amerikanska poeten Laura Riding har hjälpt romanens framtoning, som blivit mer levande. Men blodet kan inte renas - vitaliseras, förnyas på konstgjord väg. Brorsbarn, farbror, farmor, gammalmormor. Gifta, ingifta, gift, med mera. Listan är lång på dessa som vill styra Rom på ett eller annat sätt. Men även en egotripp tar slut, och lite trött (tedious) blir man när släktingar sticker varandra i ryggen, och det gamla talesättet kanske har rätt; släkten är värst. Det ligger mycket i Timbuktus låt; (Alla vill till himmelen men ingen vill dö.)
I, Claudius
Romarnas fall
I, Claudius (Jag, Claudius), romanen av Robert Graves, som gick på sjuttiotalet som tv-serie, med den beryktade slingrande ormen som startade varje avsnitt. Nu skall jag läsa boken och se vad jag missat. Graves som flyttade till Mallorca 1929, tillsammans med den amerikanska poeten Miss Laura Riding, efter att han tjänstgjort som kapten i första världskriget. Boken kom ut 1934. Den jag läser trycktes 2006. Biografin som är skriven för över 2000 år sedan av; Jag, Claudius, med den berömda familjen i det romerska kejsardömet, som sedan Graves läst och gjort om till en lysande roman.
Jag visste inte att Drusus var Claudius far, förrän jag läste boken, trots att jag sett teveserien både 1970 och sett om den via SF/2021. Inte heller att Caesar betyder, (ett huvud med mycket hår), eller att Livia associeras till Malignity - ondska. (Se Malignt melanom.) Claudius föddes 10 BC (before christ) i Lyon Frankrike, ett år innan pappan Drusus dog, (år 9 BC), i Mainz vid Rhen. Och hela historian tar sitt avstamp 41 AD (anno domini), vilket betyder efter Jesus födelse. Så då när han börjar skriva ner sin biografi över sin tid på jorden är Claudius 51. Detta är nog den tredje boken jag läser efter att ha sett tv-serien, och aldrig blivit besviken - eller ångrat att jag läst den. Som till exempel; The Ice Cream Girls av Dorothy Koomson.
Livilla, hans syster, som han beskriver som vacker, men fåfäng, elak och ärelysten. Vad är det för skillnad mot idag? Rena mänskliga ormgropen, det kanske är därför varje avsnitt börjar med den slingrande ormen. Och giftet, när Claudius, bara tretton år står och väntar på sin älskade brud¿ Det gör ont, för att citera Lena Philipssons låt, (skriven av Orup). Berättelsen fladdrar fram och tillbaka som ett löv i vinden, men romanen, baserad på Claudius levnadsbeskrivning blir därför intressant att följa. Och rolig, det är svårt att inte skratta åt stolincidenten, inte åt, utan med Claudius, och hans pinsamma och allvarliga läge - situation.
Säga vad man vill om romarna men fega, svaga eller rädda var de inte - inte i Claudius biografi i alla fall. Och jag som trodde Caligula var hans riktiga namn men han är ju döpt till Gaius. Caligula (lilla stöveln på latin) är ett smeknamn han fick eftersom han var soldaternas maskot. Romarna, monarkin och kejsaren leds av skvaller, lögner, galenskap och intriger. Alla mot alla, egoistiska och vidskepliga. Och när det enda som återstår är att ta sitt eget liv, är det modigt och aktningsvärt. När domen faller från kejsaren och senaten för ett brott kejsaren själv uppfunnit. Och i viss del lever dessa metoder kvar, även idag. Vi kanske har blivit mer civiliserade att vi inte dödar hur som helst, men fortfarande ljugs det i rätten - rättegångar. Men jag kan hålla med Barry Unsworths introduktion om att det är en roman med allt vad det innebär.
Min fantastiska väninna. Bok 1, Barndom och tonår
Min fantastiska väninna
Tv-serien var fängslande, men nu är det boken som står i centrum - som jag fokuserar på. Eliminerar allt annat och positionerar mig i fåtöljens svarta skinnsäte. Min fantastiska väninna
av Elena Ferrante. Personförteckningen är omfattande men samtidigt skapar det kanske ett beroende, man lär känna personerna och vill läsa mer - veta mer.
Ett magnetiskt tvång fångar författaren mig i och uttrycker sånt man inte visste om, (han dog två gånger). Först drunknade han i Stilla havet sedan blev han uppäten av hajar. Jag trodde att boken endast var skriven för andra väninnor. Fast jag bara är i början av boken bildar jag mig en uppfattning, har tv-serien med det att göra. Att jag känner igen mig.
Handlingen då, jodå, Elena, ser tillbaka på sin barndom med Lila. Lila är försvunnen, och medan Elena, nu sextio år, låter sina minnena florera, så är det inte bara minnen från barndomen, utan också av den naturen som de flesta kan ha nytta av. Med hög densitet berättar hon om sin relation med Lila och mycket annat. Men, precis som med tavlan, vill man veta vem som gjort den, hur har konstnären tänkt, så vill man också veta vem som har skrivit, eller blir det mera fritt under pseudonymen?
Det kan inte vara lätt att välja ut vilka delar de skall ha med i en tv-serie, som i: Min fantastiska väninna. Boken som är allvarlig, rolig, fantasifull och rak, med den mystiska Lila som är Elenas (berättarens) bästa väninna, med en storebror som kallas Rino, som även Lila son kommer att heta. (Rhino på engelska är en förkortning av flodhäst och utrotningshotad.)
En annan tv-serie jag gillade mycket var: Jag, Claudius (baserad på romanen av Robert Graves), som gick på sjuttiotalet med den beryktade slingrande ormen som startade varje avsnitt. Nu skall jag läsa boken och se vad jag missat. Att minnas tillbaka. Det är roligt, faktiskt. Det får mig att tänka tillbaka på min egen uppväxt. Och har ingen prisat henne förut, prisar jag henne nu. Översättaren: Johanna Hedenberg, för översättningen känns naturlig och svensk. Och jag förstår deras situation - familjens frustration över pengarna, men ändå är det svårt att inte känna sympati för Lila. Blir fascinerad av Lila. Mager, tunn och bräcklig, men ändå så tålig härdar hon ut. Lila är en röd tråd, en livlina till verkligheten. Underförstått förstår man att både Solaras och Stefanos har något skumt i sina familjer, vilket yttrar sig i rikedom och fina bilar. Som i låten med Uno Svenningsson: Under ytan. Ferrante får det vanliga - alldagliga att bli spännande läsning.
Stål
Hetare än stål
Stål av Silvia Avallone, jag minns min lista av boktitlar i mobilen - mobilen för sju år sedan, och nu läser jag den, då hade jag fått tipset från någon eller i ett program. Jag minns inte vilket. I alla fall minns jag att författaren växte upp i en fattig del av Italien med hög arbetslöshet och ingen framtid för ungdomen. Så hon bestämde sig för att skriva en bok, för att söka sin försörjning, som sedan blev en bästsäljare - såld i över 300 000 exemplar. Detta i kombination med titeln: Stål, fick mig att fastna för boken, för över sju år sedan, men det är först nu jag läser den. Och jag minns det än idag fast mobil-listan är borta, så har jag gjort en ny lista på böcker att läsa.
Antagligen har hon grävt djup i sina egna erfarenheter från barndomen, ungdomstiden och uppväxten, och sedan fiktivt gjort om detta till en penningmaskin. Hennes debutbok dessutom. Bra är den också. (Barn av vår tid), med Nationaltetern dyker upp redan vid sidan nitton i mitt huvud, men även Magnus Ugglas låt, (vi skulle aldrig bli som dom). Kan författaren vara pseudonymen: Elena Ferrante? (Min fantastiska väninna). Stål kom ut 2010 och den andra kom ut 2011. (Och en av karaktärerna i Stål, som det gått bra för, Alessios gamla flamma heter just, Elena). Båda böckerna översatta av Johanna Hedenberg och utgivna på två olika förlag: Norstedts och Natur &Kultur.
I början känns både Anna och Francesca sexiga men sedan när Anna blir portad av Frances mor och Francesca inte kan komma ut, antagligen för papegojan (pappan) säger så, möter hon Lisa och Donata nere på betongplattan, systrarna, varav en sitter i rullstol, så blir Anna (läshuvud och snygg), väldig ytlig, men kanske är det så i tonåren? Hennes storebror Alessio jobbar på smältverket och alla tjejer vill ha en del av denna snygga blonda unga kille, Anna är ännu stoltare. Men som sagt mina observationer sträcker sig ännu bara till sidan femtio av trehundranittiofyra.
Bryta mönstret i verkligheten; där kvinnorna och tjejerna tar tag i sina egna liv när deras partner gör dem besvikna, gång på gång. Innehållsrik med nya perspektiv för den som inte är där, där de är. Insiktsfull, hon, (Silvia Avallone) lyckas ta sig in i andras tankar, vad de känner - tänker på. En av skönheten med att läsa är att allt sker samtidigt, bara genom att vända blad. Trots att det ligger kanyler - sprutor vid lekplatsen och den lilla flickan kissar i trappuppgången, pojkarna leker med K-pistar och det luktar urin. Trots detta, gillar de sitt område. Havet och sina barndomsvänner, fast Anna vill därifrån och göra skillnad. Betyda något för världen. Jag är ingen ungdom längre men boken ger mig insyn - insikt i ett liv som jag i inte visste om, och bara det förtjänar en femma i betyg, dessutom är den underhållande.
Egentligen är beskrivningen av romanen på bokens baksida en överlägsen sammanfattning, men det är så mycket mer som händer, i alla fall för mig.
Yxmannen
Det går en mördare lös
Yxmannen av Ray Celestin eller The Axemans Jazz som den heter på originalspråket, vilket du kommer att förstå när du läser brevet på sidan sexton, autentiskt skrivet av mördaren själv. Prisad översättning av Hanna Williamsson. Omslaget designat av Niklas Lindblad, som måste vara en hårdrockfantast? Häftigt är det i alla fall. (Omslaget, ser jag nu en kort bit in i boken symboliserar väl de som hittills hänt.) Och namnet på förlaget; (en travestering - påminnelse om kalla kårar?) Kalla Kulor.
Domen och Rättvisan visar korten som mördaren lämnat efter sig. Handmålade och av hög kvalitet. Väl utförda mord. Utan ledtrådar. Men det är inte bara en kriminalroman om en mördare, utan också om Lewis och Ida. Två nittonåringar som vuxit upp tillsammans i New Orleans. Lewis spelar kornett och blåser runt i ett jazzband på Mississippifloden, medan Ida spelar pianot som hennes pappa lärt henne. När han som musiklärare tar Lewis under sina vingar.
En livespelande musiker och hon - detektiven söker sanningen om den beryktade Yxmannen som härjar i kvarteren i New Orleans. I konkurrans med poliserna: Michel och Luca som en gång jobbat tillsammans på samma polisenhet och båda bär på var sin hemlighet, (olaglig). Tills Luca hamnar i fängelset.
Glädje och sorg i samma ögonblick. I samma stad. På samma tid. Medan processionen festar, spelar musik och är sorglösa sker samtidigt ett yxmord i en annan del av staden. Sorgen regerar bland sicilianarna. De olika grupperingarna i samhäller börjar krackelera över rykten om att vem som helst kan bli drabbad. Kreoler, greker, kineser, tyskar, italienare. Även om de flesta är övertygade om att mördaren är jazzmusiker, ute efter maffian.
Vägen till himlen går via kinesiska tvätterier, så klart. Men ibland känns både Ida och Lewis, lite som Blomkvists detektivbyrå i sin jakt på Yxmannen. Men så var det med Millennium-filmerna också, vilka jag tyckte var suveräna. Böckerna som sedan blev en världssuccé.
Rasskillnaderna, segregationen mellan vita och färgade märks på olika sätt. Men inte lika starkt, på långa vägar, som i Roots (Rötter av Alex Haley). I alla fall får man inte blanda vita och färgade i staten Louisiana, 1919. Men i norr, i staten Kansas t.ex. går det bra. Mycket verkliga situationer om hur livets karusell snurrar olika för oss.
Precis som första världskriget ställde in Mardi Grasen i två år, så ställde pandemin in våra evenemang i över två år, och nu har kanske ett uppdämt behov av fest byggts upp. Så nästa år, 2022, blir ett festens år? Närvaron, ärligheten och innehållsrikedomen när han skriver, (det låter som en maträtt), men så skriver författaren Ray Celestin, man blir liksom fast i hans nät av intriger, handlingen och sammansvärjningar. Skapade men ändå så verkliga. Även om du inte är en deckarfantast kommer du inte att ångra läsningen, men glöm inte att jazzen lever.
Sju grenar
Uppdiktat
Eller sanning: ¿ och bladet bortryckt från din mun
Två ansikten: Vem var där? Såg de som dikten talar om - diktaren såg, eller kan man se det ändå, fast man inte var där, då - med. Minnena florerar och¿ som grenar på ett träd.
Sju grenar: Sju minnen eller fler. Vem vet? men det skakar om. Minnesvärt. Ibland läser jag en dikt - av ren impuls som den om Två ansikten.
Tänker på henne; namnet Göran i dikten påminner mig om lekskolans fotbollsmatch. På rasten, där ute på plan, när jag var målvakt och jag råkade släppa in bollen i mål. Fick en blåtira av just Göran. Jagade honom runt lekskolans hus men kom aldrig ifatt, för att ge igen. Kanske var jag bara 6 år gammal men jag minns det ännu, (inget ont om namnet Göran), när jag läser dikten. Kanske är det så med dikter att de väcker minnen till liv, mer än de skapar nya. Och att dikterna inte talar om för dig. Utan du talar om för dig?
Olika radavstånd, mellanrum, versmått etc. Vet jag inte hur de skall tolkas. Men kanske är det så att inga mellanrum betyder en snabbare dikt och de med större rum mellan raderna; långsammare läsning. Pauser?
Dikt mode, dikt tid, tid för en dikt. Ja, inte vilken dikt som helst. Mera moderna nya. Ur vår tid. Ur vår vardag. Utan att bli uttråkande formar orden värme, en känsla av hopp. Man verkar vara i annan värld. Utan rusdrycker. Där orden tar över.
Jag tänker på det när jag cyklar. Boken, fint inbunden i gult. Vinet berusar mig inte lika mycket som dessa rader. Öppnar en dörr; nästan som Tommy Nilssons låt: Öppna din dörr, och släpp in mig i värmen, i dina tankar, denna andra värld.
Orden blir till en sjöjungfru. Befriande, som inleder en frihetstanke i mig att man inte måste, om man skriver dikter, sonetter eller använder versmått. Fri att skriva, teckna ner, ändå, att skriva ner en tanke, tankekedja, tankgång. Ett minne, dikt, poesi. Bara det hänger ihop. Inte för lång.
Jag måste inte vara en ny Shakespeare eller, Edgar Allan Poe, han med den kände dikten; Raven, som han beskriver så väl. Att jag i alla fall, inte vågar mig på mig friheten att skriva egna¿ Men här i boken; Sju grenar, vågar jag. Som i dikten: Far. Dikten påminner mig¿, förutom att jag bytt ut far till mor¿
¿¿¿¿¿¿¿¿¿¿¿¿¿¿¿¿¿¿¿¿¿¿.
Egen dikt
Vem är du som mäter mitt huvud
ak kort eller huvudlös
vitt svart melange - färgat
är din palett rättesnöret - persona non grata
mäter du och beräknar - är den av största vikt
viktig för dig men för mig¿
etyder dina mått mer för dig än mig
svart bättre än vitt, hår, iakttar du bara
vem vet vad någon är - dokumentera!
friheten, att vara ensam, eller allena endast
i alla fall faller man den dag man faller
tvingar mig att prata främmande språk
i eget land
vem är du, jag, dikten!
främmande land
Shuggie Bain
500 000
Eller en halv miljon kronor. Säkert mer om kursen är rätt. För första? - debutboken. Shuggie Bain av Douglas Stuart, (som vann - tilldelades priset The 2020 Booker Prize.)
Jag läser den på engelska vilket innebär en del skotsk slang. Du kastas rätt in i Shuggies värld. En stor bok rent fysiskt. Säkert dubbla storleken mot en vanlig pocketbok. Handlingen är intensiv och huvudpersonen dyker även upp då, när man minst anar det. Den utspelar sig mellan åren 1981-1992. Familjedramat fortsätter fast nu en i en yngre fas.
Värmen finns, igenkänning och identifiering av en utsatt tillvaro, som aldrig blir löjlig, eller byggs upp av pinsamma klichéer. Ibland undrar jag om en bra skickligt skriven text gör att man känner igen någon - några.
No right - det är inte rätt. Denna återkommande fras: huvudpersonen, annat - andra, men också hur världen är idag. Men det är också en bra vinkel, för hela tiden söker man efter vad som är fel. Även om mycket är det. Men vems är felet?
Hur Stuart använder nästan samma engelska ord; wee och wean för litet/lilla och småttingar/ungarna. Lilla julafton, liten drink och lilla pojken etc.
En del ord slår jag upp för att sedan inse att betydelsen ger sig själv av sammanhanget det befinner sig i. Ibland känns det som han flyttar katoliker och protestanter till Glasgow från Irland, för Irland har en mera livlig historia? Eller är Campbells; invandrare, immigranter eller kallas det emigranter. Migrerat från Irland till Skottland? Nog är det så att skottar förknippas med eldigt rött hår (stereotypt javisst). Skotsk whiskey, säckpipor, kiltar och IPA-öl. Irländska katoliker med svart hår? och U2; Sunday Bloody Sunday och Riverdance samt IRA.
Med texten skildrar författaren en värld - målar upp bilder som är lätta att se framför sig - ger liv åt orden. När Shuggie är med om det ena och det - vittnar om, och de andra, hans halvsyskon; Alexander (Leek) och Catherine (Caff). Mamma Agnes, och pappan taxichaffisen Shug (Hugh) (protestant) och den andra pappan, (katoliken).
Hur Mamman och pojken ser på hur grannen som lovat ta med Shuggie på fisketuren bara ger sig av utan Shuggie. Ett exempel på hur gemena, elaka och simpla de är. Och hur lätt det är tycka om Shuggie (Hugh) och hela familjen trots. Som är en stark kontrast mot deras tuffa språk. Kanske vill de vara mer som Shuggie? Men kan inte, vågar inte, innerst inne. Vara mera sociala istället för antisociala varelser som bara väntar på nästa bidragscheck från Thatchers regering. Vems fel är det? it's not right - det är fel. Vad som är fel får du reda på om du läser boken; det händer så mycket i.
Med all rätt en värdig pristagare av The 2020 Booker Prize. Utan att själv sitta i juryn, så är detta inget vänskapspris Douglas Stuarts debutbok fått. Ingen lättsmält bok. Och lite sorgligt är det när den är slut. Du måste läsa den själv för att förstå.
K
Vad är ett namn?
Eller vem kastar den första stenen i glashuset? Du? Malcolm X?, (som fortsatte doktor Kings dröm fast på ett annat sätt), pseudonymer eller alias Smith and Jones. Vem har rätten att smutskasta ditt namn. Det är kanske så mycket att du byter namn och identitet. Ömsar skinn.
Den laviniserarde lavinen är som lavemang för tyckareliten. Kvinnan på det moderna lilla förlaget, X, blir klappad på rumpan. Och det stora, jättestora, ja rent av megastora förlaget, X, känner inte igen sina egna författare. Men Sveriges största morgontidning, den, den är deras. Och därifrån kan de styra opinionen åt vilket håll de känner. Om du läser den. Men kanske ändå. Folkmeningen hos gemene man.
Orkestrerad av den stora dagstidningens dirigenter. Som gärna vill ta sig in i litteraturens heliga mark - på dess heliga mark. Ta bort mystiken och traditionerna. Ersätta dessa med affärer. En modern häxjakt. Nej, moderna häxjakter finns inte. Oavsett vem det är. Varken på författaren eller på hennes resekamrater. Eller någon annan. Ovidius: "svara inte trots förtal, förvarstal är sällan ett motgift."
Det svåra nu är att skriva en neutral recension av boken. Att inte ta ställning. Eller färgas man av det man läst? Av vem som skrivit? Kan man vara neutral och fortsätta vara varelse?
Men det är också en kärleksförklaring. Långlivad. Med harmoni, ton och smak. Ärlig på det sättet att man får en känsla av att vara där. Lika utsatt. Som om man går igenom samma sak. Där och nu. Man blir en resekamrat på denna ohyggliga djävulska resa. Fast jag inte skulle använda det ordet - resekamrat. Eller vän för jag känner henne inte.
Personlig och orättvist behandlad. Orätt fast värre. Lärorik upplysande och upplyftande. Dessutom blir med bevandrad i de Pariska nätterna med gatunamn som Rue Odessa. Kvarter som Pigalle med sina sexaffärer och konstkvarteret Montmartre. (Även om man kan märka lite sprickor i fasaden i denna mytomspunna huvudstad).
Igenkänningsfaktorn är som ett gott vin man inte vill skall ta slut. En vän i natten. Och de korta meningarna gör det lättläst. Dikter och poesin gör att man förflyttas dit. Går bredvid Katarina Frostenson på kyrkogården. Upplever. Dricker för mycket vin etc.
Utan att själv bli indragen i författarens dilemma. Även om vissa former är oavslutade. Men utan dem. Ingen spänning. Inget att läsa mellan raderna. Inget forum. Förlåta - vända andra kinden till och liknande nonsens. Kan inte vara aktuellt här. Ingen skall behandlas som i K.
Dessutom undrar man varför en omröstning sker? (med vita och svarta kulor). Om den inte respekteras av de som röstat: hade fel - röstat på fel kandidat - som beskrivs i boken. På det sätt de i SA, SD, SS behandlar Katarina Frostenson. Hon var oskyldig redan innan boken lästes eller skrevs. Det är mörkt nu och ljuset är långt borta. Men Stockholm är inte Sveden.
Har vi tur kan skutan hitta sin kurs igen. Vändas på rätt köl. Sammanfattningsvis: Jag blir helt enkelt på bättre humör när jag läser K.
