Användarprofil Sandra Petojevic / Betyg & recensioner

Betyg & recensioner av Sandra Petojevic

Antal betyg: 45
Antal recensioner: 44

Röda ögon i natten

Läskigt äventyr i ett smittat, zombiefyllt Sverige

5 september 2020

Röda ögon i natten av Petronella Simonsbacka (Joelsgården förlag 2020) är en riktigt rafflande äventyrsbok för ungdomar i bokslukaråldern. Redan baksidestexten ställer en kuslig fråga: äter hästar kött? Maurizio, som kallar sig själv Marre, har åkt till landet från Stockholm för att hälsa på sin nya vän Malin som han lärt känna på sociala medier, men de råkar ut för en pandemi som börjar med att hästarna beter sig konstigt och blir aggressiva. Denna sjukdom sprider sig även till människor, vilket gör att Marre och Malin får fly genom ett allt otäckare Sverige mot Stockholm. Men inte ens där är de säkra ¿

Detta är en fartfylld berättelse som är mycket svår att lägga ifrån sig. Den ena kulturkrocken efter den andra uppstår, särskilt i början då Marre som vuxit upp i förortens betongmiljö knappt har ett hum om hur saker och ting funkar på en bondgård, och får därmed svårt att övertyga Malin om vad han har sett. Men just för att Marre och Malin är så olika kan de komplettera varandra när det verkligen gäller, och bandet mellan dem blir bara allt starkare.

Marre får lära sig slåss med svärd och även då måste han vara försiktig. Han och Malin flyr vidare och hamnar i olika väl beskrivna miljöer, såsom i en lyxig 1920-talsmiljö på en lyxkryssare och sedan en feodal, nästan medeltida miljö, i en borg. Dialogerna, särskilt dem mellan Marre och Malin, samt Marres tankar är så flyhänt skrivna att det är en fröjd att läsa dem - författaren har en fingertoppskänsla för hur tonåringar pratar och tänker!

Men boken rekommenderas inte dem som lätt får mardrömmar, särskilt scenen i skåpbilen och i synnerhet på tåget mot Stockholm kan få vem som helst att sova med ljuset tänt. Slutet utlovas en uppföljare som jag hoppas kommer inom kort, för jag är verkligen sugen på att läsa mer om Marres och Malins vidare öden och äventyr i en postapokalyptisk värld. Denna rysligt spännande äventyrsroman får fem klart lysande ögon av fem!

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Samlaren och den blinda flickan

En munter spionroman i Graham Greenes anda

5 september 2020

Samlaren och den blinda flickan av Geoff Hargreaves i översättning av Anders Palmgren (Joelsgården Förlag 2020) lockar mig redan med sin framsida. En smal gränd i en liten stad någonstans i Mexico, till vänster en sliten port med en trasig, snett hängande lampa ovanför. Och så den första meningen i boken: Anderson är död. Så börjar historien om Mike Behumea nystas upp. Han hade varit på ett uppdrag med nämnde Anderson, ett uppdrag som totalt misslyckats, och hans agentbyrå är mycket missnöjd med honom. Men han får en chans till och skickas till San Miguel de Allende, en gammal stad i Mexico, där han ska spionera på en rik man vid namn Ataf, men som även kallas den flinande tigern. Men så blir han kär i Atafs blinda dotter och han blir minst sagt intrasslad, med tanke på att Ataf misstänks vara en förbrytare med internationella kopplingar. Och för att göra det hela ännu värre skickar agentbyrån ytterligare en spion, av högre rang än Mike, för att så att säga hjälpa till.

Författarens stilistik påminner om Graham Greene men med en gnutta P.G. Wodehouse som ger en underfundig tongue-in-cheek-humor, t.ex. i scenen där Michael lyssnar på Schubert och låter fantasin vandra iväg med musiken, där det första stycket är en dansant flykt över mjuka kullar, medan det andra stycket är en nervös fru som tjatar på sin uppblåste typ till make. Dessutom har Mike en passion som gör att han gärna reser till Mexico: han samlar på handklovar och hoppas förstås på att hitta ett par antika sådana i någon obskyr loppisbod eller antikaffär.

Miljöerna är beskrivna på ett målande sätt, det känns som om jag är i Mexico, jag känner doften av tacos och bönor, kan höra papegojorna i träden, höra regnskuren smattra och därefter känna hur solen steker på gatstenarna innan kvällen med syrsorna tar vid. Själva spionstoryn är spännande med riktigt snygga gestaltningar av personer, såsom Gloria Dibildox Hemingway uppvisande sitt vanliga tusenwattsleende i ett kraftigt byggt, hårdsminkat ansikte (bara namnet är en fröjd!) eller Atafs surmulna fru med den omfångsrika barmen där ett guldkors höjs och sänks i takt med hennes andning. Jag blir riktigt nyfiken på vem den där skumme typen Ataf egentligen är, som Michael försöker bli vän med för att kunna komma under skinnet på honom, så jag kan inte sluta läsa förrän jag kommit till slutet som faktiskt tar en helt annan vändning än den förväntade, vilket är ett mycket stort plus.

Denna muntra spionhistoria får fyra fina blanka handklovar av fem!

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Fri himmel : fysiskt och psykiskt våld i ett lesbisk...

En naken självbiografi om psykiskt våld

31 augusti 2020

Fri himmel av Noah Lind (Joelsgården Förlag 2020) är en lättläst men mycket stark och utlämnande berättelse i dagboksform om ett tungt ämne, hur det är att leva i ett förhållande med någon som tagit total kontroll över ens eget liv. Det är en viktig bok, i synnerhet för alla dem som tror att lesbiska förhållanden bara är love, peace and understanding. Författaren är Noah Lind som har en bipolär sjukdom och som till sin stora olycka råkat bli kär i Katja som är egoistisk. Katja som i Noahs ögon är riktigt snygg, drar sig varken för psykiskt eller fysiskt våld. I början är allt frid och fröjd, men sedan börjar Katjas rätta, otäcka sidor visa sig och en mycket obehaglig period inleds för Noah som knappt kan kommunicera med vare sig vänner eller släkt, då Katja svartsjukt kontrollerar vartenda mejl, vartenda samtal, ja t.o.m. vartenda sms. Nästan hela tiden skriker Katja på Noah att hon är ful och värdelös, vad Noah än försöker göra så blir det fel. Även Noahs lilla hund blir misshandlad, Katja ger den på tok för mycket mat som ibland dessutom blivit möglig. I sin förtvivlan försöker Noah gå som på äggskal, i hopp om att den gamla, glada och trevliga Katja ska återvända ...

Den här boken visar naket upp hur blind Noah varit inför den duperande Katja som snärjer henne mer och mer, och hur en händelse med en väninnas sjuka katt till slut lyckas öppna hennes ögon så att hon kan göra sig fri. Noah och Katja är fingerade namn, då de separerats alldeles nyligen, och Noah bor i dag på ett skyddat boende. Och därute håller Katja på och snärjer någon ny stackare ...

Denna självbiografi får fem förtvivlat bultande hjärtan av fem, rekommenderas varmt alla dem som känner någon som börjat uppföra sig märkligt eller samtalar som om hen börjat tala kinesiska.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Mord och hett kaffe

En bra feelgood-deckare med familjehemligheter

31 augusti 2020

Mord och hett kaffe av AK Moback (Joelsgården Förlag 2020) är en feelgood-deckare med familjehemligheter. Vi möter pojken Oskar som tvingats flytta till sin far han inte sett på över sex år. Fadern bor på Åsen i en mögelkåk med sin kedjerökande fru som Oskar kallar för häxan. Men Oskar är ofta frånvarande både från den nya skolan och bostaden. Han går gärna till ett grustag i närheten där han sitter och tänker och längtar efter sin mamma som ligger på sjukhus. I smyg försöker han ringa henne, och där hittar han även ett skelett. Polisen Fredrik och sjuksköterskan Linda försöker nysta upp det här. Sedan sker ytterligare ett dödsfall på Åsen och mysteriet tätnar.

Det är en engagerande historia, med tanke på att man ömmar för och bryr sig om den tyste, försynte pojken som inte gör en fluga förnär, och som blivit omhändertagen och helt oskyldigt hamnat i den här smeten. Polisen Fredrik är änkeman medan skolsköterskan Linda är frånskild med barn. De blir kära i varandra och har ofta trivsamt återgivna myskvällar ihop. Hela boken genomsyras av aromen från nybryggt kaffe. Det serveras under alltifrån fikaraster och frukostar till mysiga möten och dramatiska scener, och kaffedoften blir så påtaglig att den omsveper läsaren som om koppen står precis bredvid. Det är uppfriskande att boken skiljer sig från mängden genom att den beskriver en annan sorts offer och förövare, inte bara den vanliga sortens skurkar. En röd tråd som löper genom boken är hur tystnadskulturen och den dåliga kommunikationen inom familjen kan få sanningar att förvrängas.

Jag är förtjust i bokens kontraster, redan i början skillnaden mellan Oskars skruttiga hus och det jättefina hus hans farmor med katten bor i. Kontraster finns även mellan lugna partier och väldigt dramatiska sådana, samt mellan den lugna Linda som accepterat att hennes make rymt med barnen, och den orolige Fredrik, vars fru blivit överkörd av ett fyllo. Fredrik får ofta påhälsning av sin vuxna men efterhängsna dotter som envisas med att kalla honom för "Lilla pappsen".

Detta är en mycket realistiskt skriven feelgood-deckare om ett aktuellt ämne, hur svårt det är att rasera tystnadens murar, och om hur barn far illa på grund av detta. Att jag kallar den feelgood är för de gnistor som tänds mellan Linda och Fredrik, och att Oskar även får träffa sin saknade mormor.

Denna deckare får fyra skinande augustimånar av fem.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Aurora, beskyddaren

Suggestiv skröna med mörk underström

8 juni 2020

Det går en mörk underström i den suggestiva skrönan Aurora, Beskyddaren av Peter Westberg (Joelsgården förlag 2020) som är mycket tankeväckande. Vi får följa havsnymfen Lava och hur hon räddar ett yngel från undergång medan första världskriget rasar ovan ytan. Detta yngel växer upp till nymfen Aurora och hon får telepatisk kontakt med ovanjordingen Kaj Lorén som räddar henne från senapsgasen som dumpas efter andra världskrigets slut. Han tar henne till Norra Morsjön, där han inte bott på över 30 år, och hon svär att vara dess beskyddare. Tyvärr gör kulturkrockar att de hamnar i utanförskap då traktens invånare upplever dem som ett hot, och snart marscherar en mobb uppretade morsjöbor mot Kajs hus vid sjön.

Språket är en smula ålderdomligt med många ovanliga ord, men det ger å andra sidan bra tuggmotstånd så att man inte slukar den här historien alldeles för snabbt. För den kräver viss eftertänksamhet, så att man inte avfärdar Aurora som hemsk och Kaj som godtrogen, eftersom den har något viktigt att berätta. Det är inte bara gångna tiders synder som slår tillbaka, utan även det faktum att vi aldrig lär oss av historien, såväl ur den sociala aspekten som ur den miljömässiga. Minor och sjunkbomber faller och krossar nymfernas rike på havets botten, senapsgasen fräter sönder dess invånare. Storyn går i moll men är samtidigt oerhört spännande. Vad händer när Aurora träffar på en varelse hon aldrig någonsin sett förut, såsom en katt? Och vad blir konsekvenserna? Mot slutet närmar vi vår egen tid och det blir ännu värre när ryktet om Morsjöjungfrun når vida omkring. Den här boken rekommenderas varmt för dem som gillar fantasy, eftersom stora delar utspelas ur Lavas och Auroras synvinkel, och den får fyra gnistrande pärlor av fem.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Rex Omega

Underhållande politisk satir och framtidsaction

2 april 2020

Boken Rex Omega av A.R. Yngve (Tira Tiger Förlag, 2019) är en riktig busblandning, både till innehåll och genremässigt. När jag lånade den på biblioteket hade den fått etiketten deckare, men den är snarare en politisk satir i form av en framtidsaction med både månfärder, atomubåtar och jetcyklar. Det är den blivande svenske kungen Jean Filip som står i fokus, och han vill abdikera då ha tappat tron på det gamla systemet. Men så hamnar han i en storpolitisk soppa där holländska landsflyktingar blir attackerade av EPRU-styrkor som kallar dem ogräs, och han får även en dödsfiende i självaste EU-presidenten Marc LaPatrie, ett namn som påminner om LePen. När man läser denna bok är det som att se en kul James Bond-film med glimten i ögat, komplett med militärer, spionintriger, kraftfulla vapen och avancerade tekniska prylar. Detta utspelas i Sverige under några dagar i juni några årtionden framåt i tiden, med en grand final på Stockholms slott. Författaren själv säger att han inspirerats av Jan Lööfs följetongsserie Ville som senare även blev seriealbum, vilket skulle ha passat även den här storyn. Den blivande kungen blir olyckligt kär i Ulla Loudjewik, en av de nederländska flyktingarna, och hon får följa med på hans äventyr i jakten på de mystiska männen bakom diverse attentat och lönnmord. Hjälper till gör även kungens syster, Margareta Louise, trots detta känns de båda kvinnorna betydligt blekare än kungen och EU-presidenten, som inte heller har mer personlighet än att det passar actionhistorien i övrigt: LaPatrie är ond, Jean Filip är god. Och övriga bifigurer, trots roliga namn såsom vänsterpartiets ledare Skylla Gudman och pensionärspartiets Fredrik Krum, är de inte mer än grovt skurna staffagefigurer som finns till för att göra handlingen någorlunda logisk. Språket har schvung i dialogerna även om miljöbeskrivningen är lite stolpig, men bokens layout är katastrofal. Högermarginalen ser ut som ett taggtrådsstängsel då den är helt ojusterad och avstavningen obefintlig. Omslaget är dock tjusigt med kungen och presidenten som fäktas mot varandra, men den som förväntar sig att just denna scen ska vara lång blir besviken. Redan på baksidan framgår det att denna bok har en förutsägbar happy end, precis som i en actionfilm från USA, men resan dit är sannerligen kringelkrokig, bland annat med en fartfylld ubåtsjakt i Östersjön. En effekt gör ingen sommar, men många bra effekter gör att ingen somnar. Denna bok är inget för de läsare som gillar djup och eftertänksamhet, det är en lättsamt underhållande satir - och alla tuffa grabbar kommer att älska den. Den får därför i alla fall in en träff med tre snabba ubåtstorpeder av fem.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Eilaths hopp

Frodig, finurlig fantasy med passion och precision

11 februari 2020

Tjuven Timo planerar en stöt mot Kraacastska Kompaniets huvudkontor och den magre rufsige kemisten Alan Byhl råkar ideligen ut för mystiska mordförsök med giftpilar. Men den egentliga huvudpersonen är skojaren och korthajen Eilath Scarp som råkar ut för märkliga missöden och motgångar i jakt på magikern Cyn Moriander som anklagat Eilath för fusk och som hämnd förtrollat honom på ett minst sagt retfullt sätt, vilket fullständigt vänder upp och ner på hans tillvaro. Det är svårt att berätta mer utan att spoila, eftersom denna muntra fantasyroman bygger på överraskningar. Bokens berättarröst påminner lite om Tage Danielsson med sitt lakoniska allvar som genomsyras av en underfundig komik, men det som får mig att gapskratta är alla de dråpliga och absurda situationer som uppstår, helt i enlighet med denna fantasyvärlds kultur och på grund av helt vanliga mänskliga reaktioner och fördomar. Inget överspel så långt ögat når, vilket är mycket glädjande, och som verkligen ger boken dess kvalitet som humoristisk fantasy. Ingen person är övermänsklig, trots att det här är en värld med både magiker och drakar, de begår helt vanliga misstag som även den klokaste kan råka ut för. Och det är därför jag som läsare med stort intresse följer protagonisternas öden och äventyr genom hela boken.

Denna frodiga fantasyroman, Eilaths hopp, är skriven av Per Lindskog med en vass satirisk penna full av berättarglädje. Den belyser såväl flyktingpolitik och nazism som sexism, kommersialism och kapitalism på ett mycket flyhänt och underhållande vis. Det finns förstås sorgliga scener, men de är inte längre än att någon, t.ex. en läkare, på fullt allvar fäller en replik som vrider mungiporna uppåt igen. Synd bara att layouten brister lite här, men det är petitesser i det här sammanhanget. Att trollkarlen Cornizendo i texten har ett fårigt, istället för fårat, utseende ger dock en kul poäng. Och för alla er som har svårt att hålla isär ett stort persongalleri, kan jag med glädje tillägga att i den här boken är det så smidigt utfört att man direkt märker vem som talar så fort de öppnar munnen, även om det bara är bifigurer. Snygga och passande namn är det också, såväl på personer som på platser. Och så är det fantastiska miljöskildringar, alltifrån Maddocs stinkande fabriker till den tjusiga gården i Abdera. Redan i bokens början blir man lässugen, för där är en tydlig och välritad karta som är en fröjd för ögat, och i slutet knyts berättelsen ihop med en snygg piruett. För det här är en riktigt rolig och rafflande men ändå fullvuxen fantasyroman, skriven med både passion och precision, ett Eldorado för dem som söker skojiga men ändå tänkvärda trevliga böcker att förströ sig med. Var bara försiktig när du läser denna bok i kollektivtrafiken - många scener fick mig att asgarva så att hela bussen vände sig om. Denna underbart kvicka och fartfyllda fantasybok rekommenderas varmt till alla vänner av Terry Pratchett, och får fem välfyllda penningpungar av fem!

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Eilaths hopp

Frodig, finurlig fantasy med passion och precision

10 februari 2020

Tjuven Timo planerar en stöt mot Kraacastska Kompaniets huvudkontor och den magre rufsige kemisten Alan Byhl råkar ideligen ut för mystiska mordförsök med giftpilar. Men den egentliga huvudpersonen är skojaren och korthajen Eilath Scarp som råkar ut för märkliga missöden och motgångar i jakt på magikern Cyn Moriander som anklagat Eilath för fusk och som hämnd förtrollat honom på ett minst sagt retfullt sätt, vilket fullständigt vänder upp och ner på hans tillvaro. Det är svårt att berätta mer utan att spoila, eftersom denna muntra fantasyroman bygger på överraskningar. Bokens berättarröst påminner lite om Tage Danielsson med sitt lakoniska allvar som genomsyras av en underfundig komik, men det som får mig att gapskratta är alla de dråpliga och absurda situationer som uppstår, helt i enlighet med denna fantasyvärlds kultur och på grund av helt vanliga mänskliga reaktioner och fördomar. Inget överspel så långt ögat når, vilket är mycket glädjande, och som verkligen ger boken dess kvalitet som humoristisk fantasy. Ingen person är övermänsklig, trots att det här är en värld med både magiker och drakar, de begår helt vanliga misstag som även den klokaste kan råka ut för. Och det är därför jag som läsare med stort intresse följer protagonisternas öden och äventyr genom hela boken.

Denna frodiga fantasyroman, Eilaths hopp, är skriven av Per Lindskog med en vass satirisk penna full av berättarglädje. Den belyser såväl flyktingpolitik och nazism som sexism, kommersialism och kapitalism på ett mycket flyhänt och underhållande vis. Det finns förstås sorgliga scener, men de är inte längre än att någon, t.ex. en läkare, på fullt allvar fäller en replik som vrider mungiporna uppåt igen. Synd bara att layouten brister lite här, men det är petitesser i det här sammanhanget. Att trollkarlen Cornizendo i texten har ett fårigt, istället för fårat, utseende ger dock en kul poäng. Och för alla er som har svårt att hålla isär ett stort persongalleri, kan jag med glädje tillägga att i den här boken är det så smidigt utfört att man direkt märker vem som talar så fort de öppnar munnen, även om det bara är bifigurer. Snygga och passande namn är det också, såväl på personer som på platser. Och så är det fantastiska miljöskildringar, alltifrån Maddocs stinkande fabriker till den tjusiga gården i Abdera. Redan i bokens början blir man lässugen, för där är en tydlig och välritad karta som är en fröjd för ögat, och i slutet knyts berättelsen ihop med en snygg piruett. För det här är en riktigt rolig och rafflande men ändå fullvuxen fantasyroman, skriven med både passion och precision, ett Eldorado för dem som söker skojiga men ändå tänkvärda trevliga böcker att förströ sig med. Var bara försiktig när du läser denna bok i kollektivtrafiken - många scener fick mig att asgarva så att hela bussen vände sig om. Denna underbart kvicka och fartfyllda fantasybok rekommenderas varmt till alla vänner av Terry Pratchett, och får fem välfyllda penningpungar av fem!

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Klockan och spegeln

Tänkvärt äventyr i rafflande fantasymiljö

27 april 2018

Klockan och Spegeln av Patrik Centerwall (Undrentide förlag 2018) är en spännande äventyrsberättelse som utspelar sig i en postapokalyptisk fantasyvärld där man bara kan bo på kullar och berg, eftersom marken är förgiftad av gångna tiders krig. Marcus lånar i smyg av sina föräldrar en magisk klocka som visar var och när portaler mellan världar öppnas och tar sig till den branta bergsstaden Gytet Malor för att ta sig till drottningens palats för få se hennes berömda spegel som på ett magiskt sätt visar upp hur andra betraktar en själv. Men precis innan han kommer in så upptäcker han att han blivit bestulen på klockan! Och utan den kan han inte ta sig hem! Han möter både vänner och fiender, möter drottningen som har samlarmani på magiska föremål och som även orsakar ett kommande, förödande krig som Marcus och hans vänner försöker hejda. Mycket bra personskildringar och fantastiska miljöskildringar gör detta till en fantasybok utöver det vanliga, främst för de yngre läsarna, men den passar även vuxna, då den ställer många tankeväckande frågor: Vad är ett äventyr egentligen? Hur är det att döda någon? Vad händer när en nära vän dör? Och hur han man vara vän med en fiende? Den här rafflande boken rekommenderas mycket varmt, man kan inte sluta läsa, och jag kan bara applådera och ge den fem pampiga bergstoppar av fem.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej