Betyg & recensioner av Tall_man
Antal betyg: 19
Antal recensioner: 19
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Vilket språk! Varje stycke är som en pralin.
Det här är en väldigt sorglig men också väldigt underbar bok. Det sorgliga är alla livsöden och än mer sorgligt är att de efter kriget inte tilläts att äga och berätta om sina upplevelser.
Till en början var jag tveksam och trodde att bokens uppbyggnad som intervjubok skulle göra den spretig och att den skulle sakna driv och stringens. Den rädslan försvann redan efter någon sida. Det här är en bok som inte liknar något annat jag läst.
Underbart är det oändliga arbete Svetlana Aleksijevitj lagt ner i att genomföra och nedteckna alla berättelser. Underbar är den kärlek med vilken hon inte bara återberättar det hon får höra utan även hur hon beskriver de som berättar, gör de levande och låter oss krypa in bakom hennes ögon och uppleva det hon upplever.
Som topping på bakelsen har hon ett språk som är så vackert att jag på var och varannan sida stannar upp och säger till den som råkar vara i närheten; du, lyssna på det här. Vilken vacker mening.
Det är inte ofta jag känner att jag vill använda ord som metafysiskt för att beskriva en läsupplevelse, men den här gången ligger det ordet och pockar på hur jag än försöker skriva runt det. Läs den här boken, det är en metafysisk upplevelse!
A Memory Called Empire
Intressant men...
Intressant ide och spännande berättelse om maktintriger i ett rymdimperium som påminner om det romerska riket. De största hoten kommer inte utifrån utan inifrån. Mitt i detta får vi följa en nyutnämnd ambassadör från en liten gruvnation som kämpar för att behålla sin självständighet.
Spänningen och historien byggs gradvis upp mot det oundvikliga slutet men där någonstans känns det som att författaren fick slut på sidor. Som läsare blir upplevelsen lite som när en tv-serie tvingas avsluta innan sista säsongen. Jag läser gärna en eller ett par böcker till som tar upp allt intressant som introducerades i A memory called empire.
Samlade dikter
Bodil Malmsten fick mig att uppskatta lyrik
Jag har aldrig tidigare uppskattat lyrik innan jag kom i kontakt med Bodil Malmsten.
Hennes lekfulla hantering av språket är en fröjd att läsa samtidigt som hon också tar upp allvarligare ämnen. En mening kan beskriva ett helt livs lidande och träffar som en knytnäve i mellangärdet medans en annan mening innehåller det finaste som finns och kan följa med i minnet och lysa upp en i övrigt grå dag.
De sista vittnena : solo för barnröst
Gripande mänskligt
Aleksijevitj har precis som med sina andra böcker lagt ned ett otroligt arbete i att få sina intervjuobjekts förtroende och fångat deras upplevelser och gjort de levande. Det är gripande att läsa om barnens upplevelser av kriget och precis som i 'Kriget har inget kvinligt ansikte' så visar hon än en gång att det inte är de storslagna händelserna som är viktiga utan det som händer på individnivå. jag tycker inte att denna bok är lika fantastisk som 'Kriget har inget kvinligt ansikte' och även om språket även här är underbart så blir det inte samma ordpoesi.
The Martian : ensam på Mars
Det här är riktigt klassisk science fiction!
Det här är en riktigt klassisk science fiction-roman. Massor av teknik och människans överlevnad mot elementen. Tänk er att Arthur C Clarke hade skrivit Robinson Crusoe eller en uppdaterad version av hans S.O.S från törstens hav. Jag gillade verkligen den här boken som är en skön bladvändare att plöja igenom. Det enda som störde mig lite var de gånger författaren lade in planteringar ala Tom Clancy. Ni vet när en författare nogsamt berättar hur noga någon komponent är tillverkad och hur den sitter på sin plats och gör sin grej tills den till slut brister och hade det inte varit för ditt och datt så hade allt gått bra men inte denna gång så nu gick det åt pipsvängen. Men det kan jag ha överseende med när det äntligen kommer en bra SF roman som omväxling mot all skräck och fantasy. Jösses jag har verkligen blivit mätt på alla oändligt långa Fantasybokserier . Läs den.
Introvert : den tysta revolutionen
Underhållande med igenkänning.
När jag läser var och varannan sida ler jag igenkännande åt det som beskrivs. Visst är det generaliseringar och dramatiska överdrifter ibland men det gör inte så mycket.
Rörelsen : den andra platsen
Klaustrofobiskt runt Brunkebergstunneln.
Även om det här inte är det bästa jag läst av John Ajvide så är det fortfarande en förbaskat bra bok. Den här boken som utspelar sig i Stockholm 1985-1986 och presenteras som en självbiografi med otydlig gränser mellan verklighet och magi. Det är det som jag tycker så mycket om med hans böcker, just att allt är så vanligt fast lite fel på ett obehagligt sätt. Den där feberartade känslan av overklighet och tryckande klaustrofobi. Just trycket är något som personerna i boken pratar om. I och med att det är ett slags självbiografi blir författaren även berättare och på flera ställen i handlingen resonerar han på ett charmigt sätt med läsaren om själva boken jag just nu läser och hans författarskap i allmänhet. Sedan så verkar han ha en väldigt sympatisk musiksmak. I Människohamn figurerade två bröder med en sunt osund fixering vid The Smiths. The Smiths nämns kort även i den här boken men nu är det Depeche Mode och i synnerhet låten 'Sometimes' som musikaliskt står i centrum. Det här är en bra bok. Läs den.
Historien om Leila K
Intressant nutidshistoria
Svensk musikhistoria med Leila K och Rob n Raz varvas med bilder ur Leilas kaotiska nutid. En bok som handlar lika mycket om musik som vårat samhälle och hur det sviker de som behöver stöd.
UltiMatum
Polisthriller
Jag uppskattade De la Mottes Gejm-trilogi bättre.
Del 1 MemoRandum var helt ok även om den kändes som en mer 'vanlig' polisthriller. UltiMatum tycker jag känns ännu mer standard-thriller. Trots det fortfarande helt OK semesterläsning.